En ny karriär?
Det finns ganska många kurser och hundskolor för sådana som vill skaffa sin hund en karriär inom det filmiska. I reklamfilm eller spelfilm. Eller på teatern, för den delen.
Jag skulle absolut nappa om det kunde garanteras att hundens motspelare blev Mikael Persbrandt. Och att jag fick vara regiassistent. Annars får det vara.
Så jag tror vi lämnar det.
Men:
Det är mörkt tidigt nu, redan vid halvsju på kvällen är det närapå kusligt ute.
Inte bara närapå, tycker Betty som ser spöken och läbbiga saker nästan överallt. Saker som vi går förbi nästan varje dag utan att det så mycket som rycker i ett morrhår blir hin håle och hela hans anhang i mörkret.
Mitt i mörkret, på en gångväg genom ett intet och där två gatlyktor i rad hade pajat - där mötte vi en gubbe som bar på en fåtölj.
Och det var då jag kom på det där med den nya karriären, för Betty blev så om sig och kring sig att hon började kloppa värre än vanligt med bissingarna.
Vartefter hon insåg att varken jag eller bröderna tyckte att fåtöljgubben var jättekuslig så kloppade hon litet mer lågmält.
Och vet ni - där i mörkret och diset så kunde man precis föreställa sig att hennes kloppetikloppetikloppeti, först högt och sen lägre, var en häst som galopperade bort!
Så då tänkte jag - radioteatern! Betty kan bli engagerad av radioteatern och tjäna jättemycket pengar!
För vi vet ju att hon kan låta som en liten pippi, en trött gris, en arg gris, en hungrig gris, en gris i största allmänhet, en frustrerad utomjording, en katt och en Mycket Liten Hund.
Dessutom som en nödvändig ingrediens i det fall att Radioteatern tänker sig att sätta upp t.ex. Ivanhoe eller Bröderna Kartrajt.
Eller i en dokumentär om dressyr.
Jistanes, vad vi kommer att tjäna slantar!
