Pelleskop-livet

Idag var det en Stor Dag, för dels tog jag ut alla fem mickaboerna i ett sammanhang, dels gick vi till skogen!! Bara i elljusspåret, men det var skogigt och moddigt nog.

 

Jag tror hundarna har längtat lika mycket efter skogen som jag har - några av dem har nog varit där någon gång under min bortovaro, tillsammans med äldsta barnet, men för det mesta har det bara varit trottoarer och gångvägar för hela slanten.

 

När vi kom till släpp-stället var Betty mycket angelägen om att hävda att härifrån, härifrån BRUKAR Betty få slippa koppel! Och så blev det förstås också. Lilla lullan hade mycket spring i benen!

 

För övrigt gick det rätt lugnt tillväga, flera stycken av kräken verkar ha förstått att man inte skall dra i kopplet (inte Tigern, dock).

 

Men det är märkligt hur man ligger av sig bara med att traska - nu var vi ute i rätt sakta mak i en dryg timme och då var jag som en urvriden trasa när vi kom in! Dessutom har jag märkt att jag får ont i översta ryggkotan, ungefär. Som sån där "gamnacke" som man får av idogt sittande på fel sätt framför dator. Jag försökte bota detta genom att rikta näsan strikt mot mina skospetsar, vilket förstås gjorde att jag såg precis hur modest och blygsam som helst ut. Kan nog vara en klädsam attityd.

 

Förresten är jag ett lågt och svekfullt fruntimmer, för jag låter inte maken få veta att jag har börjat promenera med hundarna. För nu tar han och Minsta Barnet (som dock är invigt) en liten promenad med djuren på kvällarna, men om han får nys om att de redan har varit ute - då blir det prompt slut med det. Han tycker nämligen att det utmärkt väl räcker med EN promenad per dag för hundarna, och NOLL promenad per dag för Honom Själv.

 

Igår kväll passade vi på att ha litet kvällskul för oss.

Vi började med burlekar.

 

När Betty fortfarande hade löptrosa på sig låg hon och sov djupt i buren (utan dörr, förstås!) när plötsligt Olle larmade i trappen. Yrvaken for hon upp och ut ur buren och så fastnade trosan i den där haken som man låser buren med. Så buren hängde med och lät illa och en kartong med en massa fotoframkallningsgrejer som osmart nog hade placerats ovanpå buren for ner och lillan tog faktiskt illa vid sig.

 

Normalt sett älskar hon ju ljud och oljud och hejsan och hoppsan och bompa, men det ställer sig ju litet annorledes när man är alldeles yr i mössan och nyvaken, det kan man ju förstå. Så därför måste vi träna på buren.

 

De andra burarna har hon inte minsta skepsis inför, bara den här stora som vi vanligtvis endast använder på utställningar.

 

Och SOM den tjejen är klickersmart! Markerar jag för en blick slängd i burens riktning så vet hon direkt att rikta in sig ditåt. Vi tränade i ungefär 5 minuter och kom så långt att hon stack in nosen i buröppningen, och där fick det räcka. I Shaping-boken lärde jag mig att man ska inte försöka slänga in godiset i buren eller belöna nära buren eller så, för det brukar bara göra det läskiga ännu läskigare. Matte försöker luras, liksom. Så hon fick klick och så fick hon komma tillbaka till mig och få sin belöning.

 

Sen lekte jag litet burlek med Tigern också, han hade ju tittat på och förstod direkt vad som gällde.

Då flyttade jag mig litet längre bort från buren, en halvmeter till kanske, och då blev det svåååårt. Tiggers default-beteende är "hämta små saker", så han började genast genomsnoka hall och farstu och kök efter små papperslappar (som det fanns gott om, eftersom Ying och Betty hade delat på ett (tomt) äggflak i väntan på middagen).

Efter att ha försökt vänta ut honom flyttade jag tillbaka nästan lika nära som från början igen, och då gick det bra. Så jag backade EN decimeter - det blev svårt men det gick. En decimeter till - hämta saker!! Men jag gav mig inte, jag struntade i att ta emot allt hans skräp och bara tittade åt ett annat håll. Och till slut trillade poletten ner - Tigern skuttade in i buren! Nedrar vad vi skall träna på det här nu, så han kan skutta in i buren på flera flera meters håll, så småningom. Och nedrar vad det är jobbigt med det här hämtandet och bärandet... Fast litet praktiskt ibland när man tappar saker och är en lat sort.

 

Sen fick jag nåt slags dille och tänkte göra sammanlunda med Ying också, men det hade jag inget för. När jag tar fram klickern lägger sig Ying ner och viftar idogt på sin gurksvans. Jag försökte i vanlig ordning att klicka för precis ALLTING, såsom rynkning av mule, gnorf, spark med framtass - allt för att försöka motivera Ying till aktivitet. Men det gick inte. Inte igår heller.

 

Däremot hade jag under dessa övningar fått påhälsning av en liten pudel som raskt gick igenom sin repertoar och i vanlig ordning toppade med att slänga sig död på sidan. Då blev det litet klickning av honom i stället. Jag hade ynkpyttesmå katt-torrkulor som belöning och dem kunde till och med Olle slafsa i sig med någon hastighet, så det gick rätt bra. Det är så bra med Olle också, för man behöver aldrig tänka på att inte ge honom för mycket - Olle har nämligen INGA anlag för fetma! Till skillnad från Tigern och mig själv.

 

Slutligen kom gamla Bettan och anmälde sig igen - dags att hitta på något nytt. Jag hittade på att hon skulle backa.

Bettys mest erbjudna beteende är att lägga sig, så nu passade jag på att klicka precis när hon la tyngden bakåt, just för att lägga sig.

Då studsade hon raskt upp igen och fick sin kattkula. Och så neg hon litet bakåt igen: klick! Nästa gång neg hon - men inget klick. Hon försökte lägga sig helt - inget klick. Upp igen, neg litet, flyttade en framtass en centimeter - klick och jubel! Flyttade två framtassar bakåt - klick!

 

På totalt sex klick hade hon lärt sig att backa SEX steg! Och godisen är bara en bisak för Bubbla - det roligaste är faktiskt att det klickar, och att hon får gissa. Men vi slarvar förstås inte med godis ändå.

 

I alla fall - såna där gånger, då är det nästan som att man kan PRATA med hunden, och hunden kan prata med mig. Det är så roligt och så lätt och man vill bara göra mer, men det ska man inte. Man ska lugna sig ett tag.

 

En sak som inte är rolig men som man måste göra mer av, är att hitta på ett ämne för det franska ex-jobbet. Urp.

Ojoj, nu har terminen dragit igång på allvar och Det Är Mycket! Massor med Mycket!

 

Då måste man ju skriva in i Filofaxen - jag är gammaldags jag och orkar inte alls använda iphonen som kalender och sånt.

 

Förresten är det så ROLIGT att dona med filofaxen, man kan pimpa litet och tillverka egna "dividers" och allt vad det heter (på svengelska). Och sätta in roliga bilder och fina citat och allt annat nödvändigt.

 

Och så till slut kommer man till att skriva in det man skall göra. Eller skulle ha gjort, för nu har ju nästan hela dagen gått åt till att få ordning på allt.

 

Finns det fler än jag som ägnar mer tid åt att skriva att-göra-listor än åt att faktiskt göra det som står på att-göra-listorna, undrade jag. Och googlade litet, och KORS - jag är inte ensam!! I synnerhet i det stora landet i väster verkar det vara en veritabel folkrörelse (bland fruentimber) att pimpa filofaxerna. Och ge dem namn! (Det tänker inte jag göra. Det räcker med att Amy Farrah Fowler kallade sin eltandborste för Gerard...)

 

Hur som haver. Nu ska jag gå ut med hundarna nr 2 - Olle och Jazz. Himlar vad jag börjar bli spänstig, bara jag slipper parlera charabia (charabia är helt enkelt "rotvälska" på rotvälska, alltså på franska. Där har ni nåt att ta med er från denna dagen). Av hundarna nr 2 får kanske Olle gå litet lös, inte Jazz. Olle är duktig och kommer (oftast) när man ropar och inte har han så stort behov av avstånd heller. Men håller nån koll på mig, kan man inte påstå att han gör. Faktum är att det är nog bara Ying och Betty som kollar upp mig litet - Betty för att hon är så rar och förig och Ying för att han inte litar på mig ett dugg. -Vad hittar det förb*skade fruntimret på nu då? muttrar han och får aldrig nån riktig ro i sina egna förehavanden. Tigger kan nog hålla koll på mig men bara om jag har jättebra godis och han är hungrig. Annars struntar han blankt i mig - utomhus. Inne är det ett gnölande om nån hindrar honom från att komma mig nära. Nån = förstås Jazz.

 

Tänk så FULT det är ute nu - svartbrunmuggig snö är väl bland det värsta som finns? Och alla människor går i svart eller brunt eller nåt annat dystert - jag med. Mitt lilla extra problem är att magen inte vill omslutas av nåt annat än mjukisbrallor, så idag sportar jag ett par mörkblå fleecekalsipper av märket "Walking Kids"... Fast man ser knappt att de är mörkblå eller av fleece, de ser mera melerade och pälsiga ut. Jag har hund! skriker mina byxor.

 

I alla fall så har jag tagit en promenad med TRE hundar idag! Betty-stjärnan, knäpp-Ying och Tigger the Terriorist fick ta en tur med mor sin. Och nu har vi min sju kommit upp i närapå pensionärstempo! En mindre pigg pensionär på så där 87 bast, men ändå!

 

Vi var ute i nästan en timme och gjorde en massa hyss, såsom gå runt en stolpe, skickas iväg för att klättra på nåt, gå fot, bita varandra litet när man inte kan komma överens om vems tur det är att gå fot osv. Samt förstås: INTE DRA I KOPPLET!! Betty är en ren fröjd, Ying hade långt koppel och skötte sig bra, men Tigern....!! Den där Tigern. Tur att han är söt i alla fall.

 

Betty gick förresten lös en stor del av promenaden - hon är verkligen en prima liten ballerina. Hon går ut så där fem meter framför mig, men vänder sig om ofta ofta och har järnkoll på om jag stannar, då vänder hon raskt tillbaka.

 

 

Jag läste mer i Shaping-boken igår, om belöningar. En uppgift som jag har ålagt mig är att få Tigern riktigt lek-vild igen, så pass att han INTE släpper en kampis ens om godis kommer fram. Sån har han varit en gång i tiden, och det är (i vanlig ordning) mitt fel att han inte är sån längre. För: det är ju så mycket lättsammare att slänga åt hunden en godis än att hålla på och kampa, jagas, kasta grejer, brottas. Duh!

 

Och som det står i boken så är det himla praktiskt att ha en hund som kampar även när matten (eller för den delen hussen, om han skulle komma på tanken att engagera sig i sådant) blir passiv - en hund som bara hänger där i sin trasa är ju liksom parkerad. Man kan släpa med sig hunden om man måste hämta nåt eller om man stannar och pratar med nån eller whatever. Betty är rätt bra på det, men vi måste jobba upp det igen.

 

Det är mycket som måste jobbas upp igen efter en dryg månads vegeterande!

 

Men sen finns det ju de som bara inte kommer på tanken att jobba för lek. Där det MÅSTE vara godis, och GOTT godis. Så man måste sovra - kommer man med ett torrpiller till Ying så säger han först: - Gnorf och sen: - Hejdå, jag hittar på nåt annat jag!

 

Så vad gillar Ying allra bäst, då? Mamma Scans köttbullar är rätt bra, fast bara enstaka gånger, annars blir de trista. Alldeles färska Frolic är inte heller dumma, fast då får det inte vara alltför mycket störningar. Fiskbullar är närapå optimalt. För Ying, inte för matten att ha med sig vid träningstillfällena. Potatissoppa är faktiskt snäppet bättre ändå, liksom filmjölk. Kroppkakor går han nästan i spinn för, och det SKULLE jag ju faktiskt kunna ha med mig. Fast jag gillar ju också kroppkakor, om de är hemgjorda. Fast just nu vill jag inte ha några, det vill jag inte.

 

Yings "kollega" Ancho, annan pej, fick häromdagen litet lax ovanpå sitt torrkrubb. Namnam, tycker man. Men Ancho sa: -Sås då? och väntade tills matten hade ringlat på en del hemlagad hollandaise.

 

Lax med hollandaise-sås kanske vore Yings optimala träningsgodis?

 

 

Märkligt ändå - allting låter så intellektuellt när man säger det på franska. I alla fall om man inte försöker sig på några längre aktstycken. Och i synnerhet om mottagaren inte KAN franska. Alls. Men ändå.

 

Orden, ja. När jag satt och slötittade på Wife Swap (ja, för jag HAR jobbat ordentligt idag, läst massor i 100 fiches pour... och till och med fäst en del strålande tankar på pränt. På franska) så kom Bettan dragande med sin bollen-e-rund-boll. Alltså den massakrerade fotbollen. Upp i soffan med hela ekipaget och så ner med själva bollen och så gnöl: -Matte, ta UPP!

 

Dum är man väl då om man inte passar på att träna litet. På sitt och ligg. Och då visar det sig att Betty tror att sitt och ligg betyder ungefär samma sak, nämligen byt position: sätt dig om du ligger och lägg dig om du sitter. Dumma hund, va?

 

Nä, det gick ni väl inte på - dumma MATTE ska det förstås vara, nånstans i min träning har det biddit vääääldigt fel vääääldigt mycket. Suck. Så nu blir det till att extra noga läsa i Shaping-boken om att sätta ord på beteenden. Läsa och begrunda. Gör om och gör rätt, fast det är så förb*t mkt lättare att göra rätt från början, om man bara tänker till litet.

 

Men en sak är hon då fena på, den lilla fen: att hålla sin position medan jag frestar med bollen-e-rund-bollen. Ryck och knyck och kasta iväg - litet rycker det i lillans morrhår och ögonen tappar ibland sitt fäste på matten men tar den gör hon ICKE. Inte förrän jag säger: -Ta den! eller -Ja! DEN ordinlärningen har vi i alla fall lyckats med!

 

 

 

Goddag, goddag, välkomna till litteraturmagasinet. Nej, förresten: LitteraturmagaZinet, förstås. Mycket hippare.

 

Nåväl, idag skall vi höja till skyarna följande bok:

 

På en söndag tar man det lugnt.

Som om man nånsin toge det annorledes!!

 

Minsta Barnet och jag pusslade - det tog lång tid och vi fick välan dit en fem, sex bitar inalles.

 

Igår kväll tog jag mig samman och lyfte mig i nackskinnet och allt sånt och tog faktiskt en liten promenad. Över en månad sedan förra promenaden, som alltså ägde rum på självaste julafton. Det blev mitt lilla julkul, det.

Nåväl, efter visst övervägande tog jag med mig Betty, som är en pärla att ha i koppel likaväl som utan, samt Olle, som när han är som "fetast" väger 4,5 kg och därmed inte blir nån större belastning i ett koppel ens vid mera allvarligt menade utfall (ha!).

Och så gav vi oss ut. Knappa halvtimmens promenad i ungefär luciatågstempo blev det och det var SÅ jobbigt!! Mjölksyra överallt där man kan ha mjölksyra och absolut inga krafter att hålla mig rak, liksom. Men OJ, vilken duktig Betty!! Inte ens där hon fick gå lös vek hon från min sida - uppenbarligen tyckte hon att jag inte kunde lämnas åt mitt öde. (Olle var GANSKA duktig, några små väs fick jag kosta på honom.)

 

Nu lurar jag en liten försiktig aning på att ta en liiiiiiten sväng med Ying på kvällningen - fast då med resårkoppel och med en grundlig förmaningssession först. För Ying KAN gå fint i koppel - det är bara inte så ofta han vill.

 

För övrigt gör det ondare i magen nu och känns inte så där väldigt uppåt. I morgon måste jag försöka få kontakt med sjukvården och höra vad de tycker. Antagligen tycker de att jag skall åka till Det Stora Sjukhuset 45 km bort, men det tycker inte jag, eftersom de bara tar blodprov och klämmer mig på magen. Klämma kan jag göra själv och säga aj! och blodproverna kan tas här, tycker jag. Man har ju annat att göra, liksom. Men förklara det för herrar (mest) doktorer...

 

 

Jajamen, jag har stuckit ut både hakan och näsan och resten av mig, om än bara i små dosisar.

När man redan är liksom under isen tycker jag det är minst sagt f*sigt av naturen eller högre makter att slå till med så där 20 minusgrader. Det blir liksom inte lättare att ta sig samman och gå ut då, inte.

Hur som helst så orkar jag nog inte. Igår stoppade jag tvätt i maskinen, stoppade annan tvätt i tumlaren, tog upp och vek en bunt lakan samt lagade slutligen middag.

Och då tog jag slut!! Jag var tvungen att ursäkta mig från middagsbordet och gå och slänga mig i soffan! Va?!

Idag skulle jag behöva åka till bibblan och hämta ett par reserverade böcker samt vidare till Ica för uthämtning av den franska boken - japp, den har REDAN kommit! Nytt rekord av grodätarna, om uttrycket ursäktas. Men vi får se - jag tror jag tubbar maken till att skjutsja mig. Bara skrapandet av rutor tar ungefär all energi jag har, nämligen.

 

 

Kaninerna, eller caniderna eller hur det heter, är i alla fall riktiga små änglon, hela bunten! Bara ibland säger Jazz att han ämnar bita ihjäl oss allihopa, och han lugnar sig strax. Bara ibland sprätter Olle upp som en förspänd fjäder och skriker: -Det kommer nån, det händer nåt, nu ärenåt, det kommer nån, det kommer nån, det händer nåt!!! Och för det allra mesta är det ingen av de andra som nappar på betet heller, så det är skoj.

Och bara ibland tar Ying nåt vad som helst och gör små larviga skutt framför mig och säger med hela sin uppenbarelse: -För du kan inte ta mej, för du kan inte ta mej, för du är DUUUUM! Och det har han ju rätt i, så jag ska inte klaga.

 

Bara ibland hoppar Tigern upp på köksbordet när jag äter nåt och försöker stjäla min mat på gaffeln intill min mun. Bara ibland och inte så ofta, för jag kan vara sträng när jag vill. Som straff för sitt påfund fick han öronen rengjorda för allra första gången tror jag. Det har aldrig behövts för men nu hade han faktiskt nåt muck i ena örat. Hoppas det var en engångsgrej.

 

Occh slutligen är det bara ibland, när tillfälle gives, som Betty försöker äta upp alla fågelfrön i hela världen. Jag spillde rätt friskt när jag skulle fylla på automaten och raskt var lilla Bubbla där och snaskade hej vilt, medan hon kastade såna där internblickar omkring sig. Alltså såna som man strör omkring sig när man länge har varit tvungen att freda sin portion. Av fågelfrön. Särskilt de där små runda verkade vara goda. Kanske måste prova, jag också.

 

Men jag, jag bara ser på konståkning jag. Det var ju riktig tur att den franska boken inte kom tidigare i alla fall, då hade jag aldrig kunnat sitta här med så gott samvete, för det är rena heltidsjobbet det här. Damernas korta så står på tapeten idag började 10.45 och håller på till - 16 kanske? Nåt sånt. Man kan förstås nöja sig med sammandraget på SVT också, men då får man bara just en sammanfattning på ett par timmar. Inget för en äkta NÖRD, inte!! Men jag har en bekanting som är avsevärt mycket nördigare, henne ser man på läktaren hela tiden. Hon har en gul "flagga" som det står PERFECTION på, titta efter den. En sån där som åker på alla konståknings-EM är hon, och gråter friskt så fort nån gör nåt särskilt bra eller särskilt ovanligt dåligt; jag är faktiskt ganska imponerad av sådan uthållighet och inlevelse. Själv tittar jag helst från en hemmasoffa, och grinar gör jag så gott som aldrig, faktiskt. Det spar jag till "Lassie" och "Black Beauty" och sånt. Som jag för övrigt vägrar att se mera.

 

Så där ja, nu är spolpausen slut!

 

Åbåj vilken sissy man är - blir ju ALDRIG nån futt på mig, ju!

I alla fall var proverna som jag lämnade i måndags finfina - litet klent Hb, men den såkallade snabbsänkan var precis som den skulle.

Synd dårå att jag inte känner mig frisk för tre öre! Men det KAN ju bero på all antibiotika (som jag slutar med först idag) och att jag låg på platten så länge. Hoppas vi.

 

Hundarne är fortsatt snälla i alla fall - fast Jazz borde förstås ha en dask i ändan... Igår satt jag i köket när Olle skällde till och rusade mot trappen. Raskt skallade även Jazz och så hörde jag ett mystiskt, liksom smattrande ljud: det var Jazz som hade hoppat upp och lagt sig på pusslet och när han for ner så for även pusslet all världens väg!!

 

Det blev till att kräla på golvet och leta bitar - de låg överallt i hela bokrummet. Och sen försöka få till det hela igen. Usch, vilket bakslag. Och som vanligt: när jag tjöt Å NEEEJ!! bara rätt ut så tog Betty så illa vid sig och pilade upp på övervåningen. Arma lilla krakan. Ändå är det aldrig nån som har varit stygg mot eller arg på henne, i alla fall inte här hos oss. Nåja, hon lät sig raskt övertygas att komma ner igen och efter rätt mycket gos så var det ganska bra igen. Men jag tycker så synd om henne.

 

För övrigt har jag återigen bitit i det sura äpplet och beställt en bok från franska amazon. Få se hur det går den här gången, sist var det minst sagt kaos och tog så där 5 veckor. Kollinummer och fraktsedel kom frankt på mailen, men när jag skulle kolla hur långt paketet hade kommit så fanns det över huvud taget inte i sinnevärlden. Blev därmed tvungen att ringa kundservice hos firman i fråga och önskade omgående att jag hade studerat grundligare för då kanske jag hade kommit på vad "Passare tjockskalle!!" heter på franska. Det var liksom inte läge att slå i ordboken under samtalets gång. Dessutom bombarderas man i fransk telefonkö med reklam, oavbrutet och på mycket hög nivå.

 

Apropå sånt så har jag börjat bli bombarderad med fransk reklam på min mail, också. Konstigt att de kan hitta en, liksom, bara för att jag har skickat några mail till la France och så. Förra veckan (var det väl) läste jag på Aftonbladet att de hemsöktes av kyla i Frankrike, t.ex. i Lyon om jag inte missminner mig, och plopp! så fick jag i mailen ett rasande fint, fast franskt, erbjudande med bra priser på elradiatorer. Nog för att en och annan elradiator kunde behövas här också, men så katten heller om jag tänker skicka efter den från Frankrike. Av känd orsak. Själva har vi såna där gammeldagsiga vattenelement som ungarna kan slå skallen i och mamman bli alldeles förtvivlad. Ja, inte precis NU för tiden, men förut. Dessa element är av den beskaffenheten att ibland funkar de, ibland funkar de inte. I synnerhet elementet i mitt sovrum funkar finfint om det blir särskilt varmt under sommarmånaderna, då är där en hetta så att det ryker ur örona på mig! Så här års är det litet si och så och framför allt är huset så åldrigt och gistet (mer så än jag, faktiskt!) att det liksom inte blir nåt varmt ändå, annat än (ev.) på själva elementet. Ungefär 16 grader har jag därinne. Det är i och för sig rätt skönt för en käring om natten, men dagtid går jag inte gärna in dit. Faktum är att arbetsrummet är det varmaste rummet, så det kan tänkas att jag blir en duktig student och håller mig mycket häruppe. Kanske. I synnerhet som Äldsta Barnet var en duktig ättling och installerade den nya(re) routern så att internet nu fungerar riktigt skapligt även i dessa environger. Förut var man hela tiden tvungen att springa bort till trappen och ropa ner: -Kan nån fixa internet?!! vilket innebar att nån skulle dra sladden ur routern och sen sätta i den igen. Var jag ensam hemma fick jag förstås mycket motion, och var det bara jag och maken hemma fick jag också rätt mycket motion för ganska ofta tröttnade jag på makens: -Va? och, när jag ännu en gång sa: -Kan du fixa internet?!, -Men vad SÄGER du?!! Hade maken varit en rationell människa hade han kanske kunnat sluta sig till vad jag ville, eftersom jag ville samma sak ungefär var 15e minut, men maken är ingen rationell människa, han är en Karl.

 

Nu ska jag försöka ge mig ut på en shoppingrunda, dvs. jag ska ta mig till närmsta viktualiehandlare och införskaffa litet lunch och den sortens. Om jag orkar! Tjing!

 

 

Min mor har sagt till mig i ungefär 30 år att jag måste komma ihåg att jag inte är nån ungdom längre och kan man tänka sig - nu tror jag att hon har rätt! För nedrar vilken tid det tar att hitta sina ben igen. Igår tog jag bilen till vårt lilla landsortslasarett för en del provtagning, bilfärden tog ungefär 5 minuter i varje riktning men det var knappt så jag orkade sitta upp på hemvägen! Sen slank jag inom boden också för att köpa citroner och annat nödvändigt och då blev jag så slut så di nästan fick dra mig ut därifrån i en sån där konstig korsning mellan varukorg och varuvagn. Blä.

Så den inplanerade lilla promenaden har ännu inte gått av stapeln - vi får se hur jag gör idag. Det är dock 15 grader kallt...

 

En sak muntrar mig dock väsentligen - i morgon börjar konståknings-EM!! Och nu för tiden är det så vist ordnat så man kan beskåda hela spektaklet hela långa dagen närapå, på webben. Hurra! Då kan jag lägga mitt för nedra svåra julklappspussel (alper, skog och blommor en masse) och se på konståkning samtidigt. Visserligen har skolan börjat nu, men jag har ännu inte lyckats lägga vantarna på Bok No 1 så det är inte mycket att göra, egentligen. Igår afton hade jag terminens första seminarium - ooooo, så dålig franska jag talar nu! Efter den här terminen förväntas vi tala och skriva närmast korrekt franska, det ska bli spännande att se vilka metoder di tänker använda för att nå sådana resultat. Trollspö, kanske.

 

För övrigt kan noteras att Ying fäller och fäller och fäller igen. Colliekennelmängder som vanligt. Mycket märkligt att dessa kalla dagar har inspirerat honom till en så grundlig urfällning, men som man säger: Ying moves in mysterious ways.

 

 

 

Jag tycker att jag har haft ltet oflyt med inplanerade skojiga grejer den sista tiden.

Först var det en heldag med barmarksdrag - info, utrustning, prova-på - som jag hade tänkt att Ying och jag skulle delta i på Anna-dagen. Som belöning och inspiration för att vi kom igång så bra med joggandet på senhösten.

Men tänk att veckan innan, då började det snöa, och sen fortsatte det att snöa, och snöa och snöa mera. Och barmarksdrag i knädjup snö tyckte jag lät sisådär, så det hoppade vi.

 

Sen kom jag på att jag skulle vilja veta mer om jaktdelen av hunderi - vad, hur, när GÖR man med jakthundar, hur tränar man, hur vet man om det blir bra och allt sånt. Nix, jag går inte i jakttankar men nyfiken i en strut är jag som vanligt.

Jag skrev ett litet upprop på brukshundklubbens facebooksida och en finfin Diana (nä, hon HETER inte så, men hon är liksom en Diana - jägerska, ju) nappade och bokades för föreläsning. Men då var jag så himla full med infektionsbasillusker så jag bara låg på min säng och kved, och närapå dödde trodde jag. Så där sprack det, dårå.

 

Och så den här allmänlydnadsinstruktörskursen, som jag verkligen VERKLIGEN ville gå och var så inspirerad inför. Men så missade jag första helgen (fredag kväll-söndag eftermiddag) för då var jag internerad (=låg på sjukhus) och så känner jag att jag kommer aldrig med min fot att vara piggelin nog att orka med en hel helg med alla övningar redan nästa helg. Plus alla uppgifter och egen träning. Så där fick jag också tacka för mig. Och det känns verkligen SURT för jag känner mig så innerligt SUGEN på att ha ett par kurser så fort det blir litet vårigare. För att inte tala om att jag är i stort behov av ett litet kassatillskott och numera får man faktiskt betalt när man håller kurser på klubben.

 

Så - allt hade gått åt pipan för Sunkan, kan man säga.

 

Nu känner jag mig oerhört sugen på att få nåt nytt jättekuligt och helst billigt inplanerat, fast än så länge blir jag trött bara av att tvätta håret... Jag har emellertid planer på att eventuellt, kanske, om de inte är alltför alltför kallt taga en liiiiiten promenad men en enda liten hund i morgon. Måste ju få upp flåset ju! Och vet ni - jag har inte varit ute och gått sedan på julafton!! Det är nästan en hel månad, det. Rekord, tror jag!

 

Förresten - en sorts kurs som jag skulle vilja hålla i, det är en "agility-för-mindre-seriösa", eller nåt sånt. För agilitykurserna som ibland hålls på klubben de har inträdesprov och så, därför att hundarna måste kunna vara lösa och lydiga ihop med andra hundar osv. Klarar man inte inträdesprovet så hänvisas man till en allmänlydnadskurs först. Jag skulle vilja ha en kurs för hundar och ägare som inte alls är så säkra på sin sak, där man har koppel på sin hund så länge man känner att det behövs eller man bara vill, och där man i och för sig lär sig precis hur det skall gå till fast man inte behöver vara så himla duktig hela tiden. För jag tänker på Jazzen - aldrig nånsin skulle han klara ett sånt inträdesprov till en agilitykurs, och nån lydnad att tala om kunde jag aldrig jobba upp på nån kurs, inte om kopplet skulle av, men när vi fick börja med  agility med koppel på så kom han snart på att just när vi "leker agility" då är det ROLIGT att lyda för då får man springa ännu fortare och ännu mer. Och om vi är duktiga och leker agility ofta, då spiller den lilla lydnaden över på andra situationer också! Det skulle vara så roligt att få visa andra ekipage hur roligt OCH nyttigt det kan vara, samtidigt som de slipper pärsen av att ha en hund som inte alls fattar vitsen med att vara hos matte/husse. Inledningsvis.

 

Låter det inte som en bra idé?

Tja, vad säger man? Den där appendiciten, lilla blindtarmsjäkeln, som jag har skojat om och raljerat med hela härliga hösten - självaste julaftonsmorgonen sköt den upp ärmarna över armbågarna, spottade i nävarna och sa: -Nu så! Färdigskojat!

Och så var det.

Det blev så småningom operation, och på det bidde det ett gäng guck-fyllda abcesser i typ hela magen, sjukhus igen i jädra dåligt skick, dränering och slangar och morfin, morfin, morfin.

Inte fattar jag hur Sherlock H. kunde vara så klurig, själv kan jag inte ens lösa ett barnsudoku efter en dosis morfin. Jag känner mig bara som Mickey Rourke, ungefär.

Hur som haver är jag nu på fri fot igen, ett svagt käril i sanning vorden, och alldeles helt säker på att det är som det skall kan man ännu inte vara. Jag försöker mota ett gäng kvarvarande "ansamlingar" med dubbla antibiotikakurer och så hoppas vi på det bästa. Annars hotas det med operation(er) igen. Blä.

 

Men nu har jag i alla fall fått tillbaka aptiten, så då återvänder nog krafterna raskare. Jag var mer eller mindre fastande - ofta fick jag inte ens DRICKA - från juldagen till i början på denna vecka. Dropp, förstås, men nån riktig futt blir det ju inte på en gammal käring av den sortens.

 

Nåja, jag hoppas att jag kan glömma hela eländet nu för det är det enda det är värt, tvi vale!

 

Och under tiden har Betty passat på att klara av ett löp! Hon började på juldagen eller annandagen och nu är det över och förbi och jag slapp hela alltihopat den här gången! Men det gick raskare än i somras och grabbarna var inte alls LIKA hysteriska som då, enligt vad jag har fått mig rapporterat. Familjen har pysslat och donat och haft sig för att rådda Hem & Hundar under min bortovaro, både Äldsta Barnet och Mellanbarnet har tagit sig mer tid än man nånsin kan kräva eller vänta sig och kommit hem och tagit över, liksom. Maken och Minsta Barnet är ju här mera på heltid men det has ju jobb och en himla jobbig skola, bevars. Duktiga har de varit, hela gänget!

 

Ikväll har jag till och med orkat "träna" en aning med Tigern, det uppskattades mycket. Jag försöker lära honom "nosfrys" mot spårpinne, att användas i vittringsapporteringen förstås. Det är så SVÅRT med en hund som bara älskar att hämta och plocka med saker!!! Det är så självbelönande för honom att gå med nånting i munnen och överlämna det så det är naturligtvis Onaturligt och Hemskt när matte kräver att han bara ska sätta nosen på, och dessutom med munnen STÄNGD. Ibland lyckas det nästan - då sticker kvickt tungan ut och så blir det en SLICK på pinnen i alla fall!!! Dessutom blir han så himla glad och ivrig så fort en eller flera spårpinnar kommer fram så han liksom gapar för den skull - stora Tigerflinet. Och då bara hamnar pinnarna i munnen, ju!

 

Hur som helst känns det här som en lagom komma-igång-träningsform för en matte som har absolut INGEN ork ännu. Och jag tror att jag skall börja träna samma sak med gamla Bettan också, i stället för bara "inte-klyva-pinnen". Hon kan ju lika gärna lära sig att frys-markera spårpinnarna som att faktiskt hämta dem, och då kanske vi (stort tumhåll!) kan slippa det här eviga "munnandet" när vi en gång kommer till vittringsapportering med lilla hon, också!

 

Men nu är jag trött som en trasa och skall försöka få en god natts sömn. Ännu så länge sitter jag litet fast i sjukhussovandet, vilket innebär att så fort de känner på sig att man nog har somnat kommer de tillrusande med en termometer eller en blodtrycksmanschett eller en massa nålar och provrör för provtagning, eller helt enkelt en vågstol, några piller och en injektion av oklart slag! Klockan 2, 4 och 6, typ. Rena tortyren, men så är de också paniskt rädda för att man skall stanna för länge. Jag skulle kunna säga ett och annat om sjukvården men nu skall vi vara snälla och glada.

 

God natt!