Pelleskop-livet

Idag framlade jag en Mycket God Idé för Mellanbarnet, nämligen att allt hundavelsarbete skulle bedrivas i den andan att slutligen en hundras måtte erhållas, vilken går i ide om vintrarne.
Tjoho!
Och vet ni vad?
Jag tror att det är själva stamfadern som bor hos mig.
Just nu i en fåtölj, på ett luddigt nånting, under tvenne filtar.
En liten svart nos kikar fram.
Om man föreslår en kortare utevistelse för - ja, ni vet, då får man en blick så man faller död neder, närapå.
-Varför det? säger Jazz sen. -Det är ju kallt, ju.

Riktigt någotsånär vaken är han endast om solen skiner in alldeles grundligt genom något fönster. Då letar Jazz solfläckar att lägga sig i.
En dag blev han rent argsint då den enda solfläcken som verkade vara nåt satt ungefär 150 cm över golvet.
I vanliga fall brukar jag ordna och arrangera; flytta möbler, bygga torn och trappor osv. för att lillen ska få ligga där i solen.
För jag vet hur det känns, att vara så frusen så man tror Permafrost är ens mellannamn.
Men i just det där läget var det svårt.

Och det var då jag kom att tänka på det där med värmelampor, såna som man t.ex. har åt smågrisar. KAN man ha såna inomhus?
Eller kan man ha vanliga infravärmegrejer, som egentligen ska finnas på balkonger och sånt?
För det är verkligen så räligt att frysa som Jazzen (och Äldsta Barnet) gör, det vet jag av erfarenhet även om jag med åldern och medikamenterna har blivit en Hot Lady (nåja).

Nä, nu måste jag gå och stoppa om min lille Röde Rackare igen. Kanske gnugga honom litet varm.
Stackels lille griseknoen!

Och från överallt annars också.
Ännu värre idag än igår, och ändå var det bra nog räligt igår.
När jag tog Betty och Tigger till Vattenparken för att di skulle få springe av sig en aning.
Betty smög på vavvor, det var illa gjort. Men jag råkar veta att just de därna vavvorna är vana vid staffar, så det var inte så farligt ändå.
Och hon GJORDE inget, hon bara smög som en panter.
Och Tiger kom och blev kopplad, så totalt utskämda är vi inte.



De uslingarna håller på att riva huset som jag skulle bo i. Aldrig får man som man vill!





Små  stafferumpor är sånt man knappt kan se sig mätt på!



Alltid alltid nosa och spåra. När jag har varit ute och gått med storhundarna vill Betty alltid gå ut och kolla. Då bakspårar hon från trappen till grinden, snuffar runt där en stund och så spårar hon oss in igen. Mycket noggrant!















Prydligt!



Russelrumpor är inte heller så dumma!













Vår lilla greyhound.













Snälla, jag KAN väl få putta henne i vattnet?! sa Tigger. Men det fick han inte.



Sen var Bubbla faktiskt trött ett tag, och sov middag i min säng, ovanpå Jazz.
Staffar kan visst sova precis hur som helst, hopknycklade, upp och ner - hur som helst!

Och som om vi inte hade haft tillräckligt roligt denna dag tog jag mig för med att dammsuga och torka golv också, framemot eftermiddagen!
Jag undrar om det kan vara klimakteriet som har slagit till, jag menar - DAMMSUGA? Märkligt.
I alla fall älskar Betty dammsugaren.
Inte för att bita och slita i, eller smyga på eller nåt sånt, hon bara gillar den, högt och rent.
Hela hon skiner upp när hon får syn på den, även om den bara står parkerad.
Och kombinationen Betty som älskar dammsugare och Matte som inte har världens största erfarenhet när det gäller dammsugning, och dessutom inte kunde hitta munstycket till apparaten utan fick överfara hela alltet med bara RÖRET,  kunde förstås bara leda till nya roligheter.
Nämligen att Bettys ena baktass och större delen av bakbenet sögs in.
Hmmm. Trauma, månne?
Näedå, tvärtom!
-Idag händer det visst BARA roliga saker, sa Betty förtjust, och försökte att få även några andra tassar, öronen och nosen att sugas in.
Och på detta alltså - golvmoppning!
Som sagt - igår hände det BARA roliga saker!

Äntligen har jag tagit mig i kragen och kollat upp de nya reglerna för lydnadsklasserna. Och hörni - kanske man skulle återuppta tävlandet, kanske?
För - i 2:an blir det plötsligt platsliggning i grupp med synliga förare, which makes all the difference! Visserligen TROR jag att vi kom förbi det trasslet, Tigern och jag, men uppenbarligen tyckte han att det var äbbligt. Och eftersom platsliggningen kommer först så "kontaminerade" äbblet hela tävlingen. Och gjorde mig litet kymig till mods. Vilket förstås Tigern kände av.
Men nu då - vanlig hederlig platsliggning, och inkallning med ställande byts ut med en "rak" fast längre inkallning. Se där ja!
Kanske man skulle fixa sitt lilla LP2, då. Undrar just om det förstapris man redan har, enligt de nuvarande regler, faller bort då, eller om det räcker med två till... Måste kollas upp.
Att lilla Betty B. Ubbla ska ut och tävla i 1:an, med tiden, det är ju självklart. Och där har det hänt grejer - nämligen i platsliggningen där också! 7 meter mellan hundarna och förarna bara 10 meter bort!! Åbåj! Jag har - peppar, peppar! - aldrig haft problem med MINA hundar enl. gamla reglerna heller, men det kändes alltid obehagligt med vissa ekipage som liksom ställde upp på vinst och förlust... Hrrrmmm.
Alla som tävlar har väl varit med om den sortens.
Det är ju en sak att det KAN hända att vilken hund som helst plötsligt gör nåt den inte borde - de är ju inga maskiner, tack och lov - men när man hör folk säga: -Hoppas han inte springer fram och börjar leka med nån nu, för det brukar han göra! när man är på väg in, då blir man en aning putt.
Även om man vill ha tävlingserfarenhet så får man väl hoppa över platsliggningen då, tills man har slutat vara en menace to society = de medtävlande.

En annan ändring i 1:an är Knasiga Apport-momentet. Fortfarande stillasittande hund som skall gripa apporten, men nu behöver man inte hålla apporten framför hundens nos och invänta kommando, utan kan själv avgöra när man kommenderar sin hund. Kan ju vara smart, om man vill ha en apportglad hund framöver!

Och så tandvisningsmomentet där man i skrivningen tydligen tar bort "tillgänglighet", för att understryka att också detta är ett inlärningsmoment - hunden SKALL sitta stilla och låta sitt bett examineras. Bra att det blir klarhet i det, för där har det vacklat litet i bedömningen; vissa domare tycker det är ok att hunden pussas och har sig, bara den är tillgänglig, medan andra kräver rumpan i backen och inte så mycket som en ryckning i morrhåren.

Jaha - bara att sätta igång och träna då!

Jodå, så att i lördags blev det en sväng till ridskolan. -Ja men OCH, sa Betty. Inte särskilt imponerad.



Först var vi i stallet och idkade nos-mot-mule. Gissa vad Betty sa! Korrekt, hon sa: -Ja men OCH!










-Ja men OCH, sa Betty. Nu kan jag det här. Vad ska vi göra nu?

Farbror Tigger var också med, men han fastnade inte på bild. Och kanske det kan hända att ni har sett honom förr? Nån gång kanske?

På söndag, då bevars då brakade julhelvittet löst med 1:a advent. Bläh säger jag som är lilla hustru Grinch, fast mycket värre.
Dock försitter jag icke gärna ett tillfälle till valpsocialisering, så jag tog med mig småtjejerna Betty och Minsta Barnet och for till härvarande köpings torg.
Det regnade och blåste och var trist (den lilla grinchen i mig skrockade och mös, må ni tro!) men har man sett på katten:



Det första vi såg så såg vi en utsocknes staffe!! En stadig krabat, mörkrödrandig och jag vill minnas att han heter Diesel, fast garantier lämnas icke. I alla fall hade han gått och blivit BIG på den inofficiella utställningen som pågick i ridhuset, så nu spankulerade de runt och väntade på självaste finalen. Vi håller förstås tummarna.



Finfin, sörni!

Och för att göra lyckan fullständig så träffade vi ännu en liten gris:



Betty och lillnasse fann varandra omgående. Talade samma språk. Gjorde samma ljud, liksom.



Lille fine knoen! En sån önskar sig Betty i julklapp.

Som grädde på moset fanns där även en vagnsdragande häst av stadigare modell som skickade telepatiska meddelanden till frk Betty Ramirez, väldigt betuttad blev han.

En liten ansamling gossar i 15-årsåldern hävdade som sin gemensamma mening att Betty var en "fett cool hund". Visst är det rart?! Lilla Betty - fett cool!!

Och slutligen tvärstannade en yngre man på trottoaren och när hans damsällskap ville dra honom vidare sa han bara stilla: -Jag tror jag blev litet kär...

Faktiskt - inte ens en förbiilande sekund trodde jag att det var mig han menade! Det var heller inte jag som naggade honom i skägget med tänderna och slickade honom på varje åtkomlig plätt. (Det var inte Minsta Barnet heller, för den delen.)

Idag tog vi en tur till ridskolan för tittning på hästar och umgänge med mindre sorts barn. Det är mycket som en valp måste vänja sig vid!
Fast hon är cool, gamla Bettan. Det är mera så att hästarna måste vänja sig vid henne...
Tigger var också med. En trevlig liten liten flicka ville ge hundarna godis hela hela tiden. -Vill ha meja mat! sa hon så fort hon fick slut i sin lilla näve. Jag försökte övertala henne att ge hundarna en godis i taget, men det tyckte hon tydligen var ineffektivt. Både Betty och Tigger är i alla fall numera stora barnvänner; Tigger kan knappt bärga sig tills det kommer barnbarn i huset. (Det kan däremot jag.)
Sen for vi alla de tre metrarna till brukshundklubben för att försöka få till några käcka porträtt på Betty. Det gick så-där, om man vill vara positiv. Särskilt bra blev det inte, trots Äldsta Barnets eminenta medhjälp.





Jättetrist, faktiskt.



Jättetrött på det här.



Nu ska jag göra nåt annat, hejdå.

Bettys fyra vita tassar med svart yttertå på allihopa gör att det ser ut som hon har såna där gammaldags skidbyxor på sig. Svarta elasta med hälla under foten. Om nån minns?



Tigger anmäler att han kan visa hur det ska gå till.



Lätt som en plätt, ju! säger Tiger.



Ni  minns väl? "Mycket vackert, maskulint ansikte"!



Men sen - sen blev det rövarliv!!



Det stormar kring Äldsta Barnet.

























Jag skyndar mig att understryka att odjuren inte håller på så här hela tiden. Inte ens varannan dag, faktiskt. Men det är roligt att låta dem härja ibland, och himla nyttigt att se att det går att bryta och göra nåt annat utan att de är helt vilda och ostyriga. Båda två går väldigt bra att knäppa av och på, liksom.









































Sisådärja! Ett litet nätt antal terrierbilder.
Sen for vi hem - apselut genomfrusna jag och Äldsta Barnet, för nedrar vad kallt det var idag!
Tigern och jag och Betty vilade tillsammans på min säng - Tigern mycket skeptisk för i sängen brukar hon i alla fall inte vara, den där lillasyster ystern. Men sen sov de sked tillsammans och allt var frid och fröjd.

Vi undrar SÅ vad hon gör egentligen. Kryper in i skohyllan. Kravlar runt. Kryper ut. Sen in igen. Håller på så.



Kvick som en ärta - lagom för att inte bli fotograferad. Alls.



Pinsam, säger Tigger.



Love is a warm puppy, eller hur vare?

Usch, vilket land man lever i! Mörkt, liksom.
Ånä, kom inte stickande med att snö skulle göra det ljusare, glöm det!
Några rejäla strålkastare skulle göra det ljusare!
Men man ska inte klaga, idag har det faktiskt varit en liten aning ljust, en liten stund mitt på dagen kunde man släcka i taket.
Och jag har just varit ute i trädgården och fotograferat litet leriga hundar - utan blixt!!



Betty tränar fotposition och är riktigt duktig!



En riktig linslus är hon!



Finpojkarna. Som rök ihop igår! Över ett tuggben. Första gången nånsin som de har larvat sig på det sättet, men det verkar inte ha stört deras relation. Nu är de bästisar igen.



Betty provar gärna alla möjliga underlag.

t

Jazz kollar så det går schysst till.



Spännande saker.



NÅGON har stängt dörren till växthuset. Nedrar också! säger Betty.



Jag prioriterar hund-upplevelsepark framför välstädat och tipptopp. Märks det?







Typiskt staffar: möljer sig fram, bara!



Till och med farbror Ying blir litet intresserad.



Det här kanske vi kan ta in och ha som bitleksak? tycker Betty.



Denna ljuva november kan man ha trädgårdsmöblerna ute hela tiden. Hurra!!



Något spännande händer hos Anders granne!



Anders kommer ut med mariekex!!





Himla bus tills polisen Jazz kommer och säger: -Hur var det här då? Eller - det säger han ju inte, han säger: -Ge f*n i det där!



Vad har du där då, matte? Har du en kamera, matte? Ska du ta en bild på mig, matte?



Ackurat som ett Disney-djur!!



Kolla! Solreflex!



Dags att gå in.



Ge mig nåt!



Sen fick Bubbla prova Peppars halsband. En aning för stort, bara.

Och sen kom vi in och det visade sig att rätta sättet att få Betty att somna var: att prata franska om Marshall-planen! -Dödstrist! sa Betty. Så trist så man somnar av det!

Betty har blivit häktad eller arresterad eller nåt. Inlåst i alla fall. Hon röjde runt mellan 9 och 12.30 utan att låta NÅGON vara i fred. Tigg ville sova i buren - Betty la sig ovanpå och bet honom rätt mycket. Ying försökte sova utanför buren - Betty kröp ut och drog honom i öronen.
Till slut fick hon lunch - toabesök - inlåsning i buren.
Jag sitter en meter ifrån, vid köksbordet, så hon är inte ensam i världen, det är bara som hon påstår.
Eller påstod i 2 minuter, tills hon somnade.
Konstig liten valp - hon gnäggar när hon är missnöjd.
Nu är alla ganska nöjda, utom Tiger som fick lägga sig och vila på en filt i stället för i buren. Men han är så utmattad så han skulle nog kunna sova om man så hängde upp honom i svansen!

Stackars mina pojkar!
Vana vid sovmorgnar och förmiddagslugn precis som mor sin (=matten) tvingas de numera upp och ut på de besynnerligaste tidpunkter.
I morse var det dags för toabesök och första terrorattacken på bröder kl. 6 tyckte Betty. Men då fick hon nöja sig med fem minuter, sen sovdags igen. Litet motvillig var hon men somnade strax om.
Ända till klockan 7 minsann, och då var det allvar - DET ÄR JU MITT PÅ DAN JU!! säger Betty och beter sig som värst.
Ying och Tigg sitter och ser surögda ut, Jazz sov fortfarande uppe hos minsta barnet som ägnar sig åt hemstudiedag idag.
Sen levs det rullan.
Idag var det jätteskojigt att fatta tag i änden av skosnöret till en joggingsko och sen galoppera runt - då kunde man med litet god fantasi inbilla sig att skon var nåt farligt som man blev jagad av, och sånt är alltid uppiggande. När det var dags för riktningsbyte gjorde Betty ett käckt kast med nacken så att skon slungades runt och över hennes huvud, likt en bättre slägga. En gång lyckades hon träffa Tigger i huvudet så man nästan såg hur stjärnorna cirkulerade kring hans lilla bläs.
Lillpojken, som är så snäll!
Nästa kast med liten sko försatte sagda sko i vattenskålen och sen var det slut med den leken. Bestämde matten. -Aldrig får man ha nåt kul! Vad skulle ni ha mig till egentligen?! klagade Betty.
Så småningom var det dags för frukost, och Betty har börjat lära sig att man inte får knycka andras mat.
Men man kan ju försöka!
Och törs man inte riktigt alldeles försöka så kan man ju störa på andra sätt.
Så hon ställer sig en dryg meter från Ying när han äter, hon sparkar med baktassarna (jag tror det är hennes sätt att spotta i nävarna) och så tar hon fart och landar med båda framtassarna precis på nederkanten av Yings matskål. Och eftersom matskålarna är av den där standardmodellen - rostfria, med snett utåtställda kanter - så far Yings matskål iväg längs köksgolvet ungefär som en curlingsten.
-Va fan tog maten vägen? säger Ying.
Betty är alldeles livad  av sin framgång, och matte har litet svårt att rodda i situationen eftersom det ser så skojigt ut alltihopa.
Men efter tredje curlingattacken på matskålen tog jag unga fröken litet åt sidan och höll en liten föreläsning om snorungar kontra fina flickor.
Då snodde Betty som ett helt gäng tubsockor i en tumlare och protesterade så hon lät som en alldeles ovanligt upphetsad Kalle Anka.
Men sen - HURRA!!! - kom minsta barnet ner och blev tilldelad tjänsten som valpvakt.
Det var allt i sista minuten, för me and mah boyz stjalp i säng och blev liggandes där.
Bam-a-lam!

Det är rart med di där små fyrbeningarna.
Man ordnar och fixar med sovplatser och gnaggrejer och leksaker och det hele.
Och så löser de det så bra själva, liksom.
Betty har busat runt hela förmiddagen och nu tyckte hon det var sovdags. I stället för att välja buren (öppen förstås), eller hopvikta mysfilten, eller vetbedden hittade hon det perfekta sovstället: en halvfylld tvättbunkte utanför badrumsdörren.
Mjukt och skönt med fleecetröjor i, som skall bäras ner och tvättas, och med liksom utvikta kanter som är perfekta att gnaga litet på, tills man somnar.

Ärligt talat - valpar är så KOMPETENTA.

Litet tidigare, när jag hade ett viktigt telefonsamtal för mig, passade Betty på att tandarbeta. En hel korg full med garnnystan blev, nystan för nystan, utsläpad i hallen och liksom hoptovad med valpspott. Och mitt i alla de glada färgerna och det mjuka luddet satt en alldeles jätteglad liten valp och såg stolt ut.

Jag menar - sånt måste ju premieras! Egna initiativ!

Puss på nosen!

Vi har firat lördag i bästa brunaste novembervädret!! Inte kallt, luktar gott, friskt - jippi!! Jag är så glad för denna underbara snöfria november.
Maken skjutsade mig och Betty till ena änden av Myran, och vi traskade till den andra där vi blev upphämtade igen. Det är ungefär en 10 minuters promenad med vanliga hundar, trekvart med bubblan. Lös gick hon förstås - kollade grejer, plurrade en aning i ett grunt dike, morrade åt en jättestor hund (men först när den hade gått sin väg och var ganska långt bort), vågade gå fram till en läskig omkullfallen björk och riva av näver i stora stycken. Samt blev inkallad, belönad med både boll och godis, och tränad i att gå "nära". Så duktig liten tjej, riktigt hörsam. Framåt men inte dumdristig. Tror det kommer att bli bra!

Sen var jag bara in och avlämnade valpen för utfodring och sövning samt bytte till tre nya fräscha kusar. Känner mig rent av som ponnyexpressen!
Med dessa små djur bidde det 2,5 timmar i skogen, plockande av stora mängder svamp och allmän vällevnad. Länge leve skogen, liksom - och hurra för att man kan gå överallt än så länge, i stället för att vara hänvisad till upptrampade stigar. Våga vägra snö, säger jag.
Det kan få komma några flingor 23 december och ligga kvar till typ 2 januari, sen räcker det.

I alla fall blev jurren både trötta och lortiga, så det var en bra promenad på alla sätt och vis.

Alltså - växer som. Ogräs.
Själv ser jag inte att valpen växer, det gör man knappt med sånt som man ser dagligen och stundligen.
Men.
Tröjan som var i finfin storlek i lördags är rena korvskinnet idag. (Dessutom litet söndrig på benet. Någon tycker visst att ollar är ohippa.)
Men hon är rätt söt ändå, den lilla grisen. Ser faktiskt rätt mycket ut som Nasse!
Låter som Nasse också: oink, oink.





Snart är alla alla mosiga päron väck. Suck.



Jazz har ett knog att hitta solfläckar, såväl inne som ute.

























Betty Biter Sönder Tröjan.













Den som viskar han ljuger!









Tänk vad de skulle vara söta i små stickade tröjor!! T.ex. gult bouclégarn - som små kycklingar! Eller i tomtedräkter inför jul!

Idag sitter jag vid köksbordet och arbetar - att ha en piggelin Betty i arbetsrummet är inte att tänka på, det är långt ifrån valpsanerat!
Hon är visserligen en liten vilding, men hon är så lugn och trygg samtidigt: när hon tycker att det är dags att sova en stund så bara kryper hon ihop på den för ändamålet framlagda, hopvikta filten och så somnar hon. Utan att alls hinna bli övertrött.
Man blir glad av trygga valpar som tror världen om bara gott och som förväntar sig att allt kuligt ska fortsätta även efter en välbehövlig tupplur!
I alla fall så hörde jag liksom bakom det jag egentligen pysslade med ett Skumt Ljud - fast jag visste precis vad det var!
Det var en luftballong som liksom "gasades"!
Ut och kika och alldeles ovanför vårt tak var den, dessbättre på väg upp.
Varför blir jag så glad av luftballonger tro? I alla fall vill jag apselut inte åka med dem, tvi nej.
Men himlen är så kall och blå och solen lyser så man tror man ska få dåndimpen - och så stora stora fina ballongen mitt i det. Rena barnlyckan!
Hur som helst - Betty vaknade förstås till när jag ilade ut, men när jag kom in låg hon kvar och bara bligade litet, och sen sov hon vidare.
Trygg valp, som sagt.
Och det ska hon fortsätta att vara, så långt det nånsin står i min makt!

Man tackar för finfina läggandetips.
Ett tips från Minis matte sparar jag till senare - för jag råkade börja med det andra och det fungerade! Men jag tror att Miniknepet, med kamplek, kommer att bli prima för att få till supersnabba smack-i-backen, när vi kommer så långt.

Det andra tipset kom från Zeldas matte - lägg dig på golvet människa, löd det! För om jag liggerp på mage på golvet måste Betty neråt för att kunna ta ögonkontakt.
Och ta mig tusan - it worked like a charm, som vi säger i gamla Svedala!
Högst en minut tog det, och efter två minuter kunde jag sitta upp och fortfarande locka ner henne i ett riktigt fint läggande! Bara ibland blev det valplägganden = på sida, på rygg, bita sig i svansen; de allra allra flesta gångerna blev det sååå fina platsläggningar. Utan kommando förstås, men i morgon ska jag se om hon kan börja erbjuda läggandet av sig själv, utan godislockande.

Se där - man tankar läsekretsen för engagemanget!

Även Ying och Tigger var ganska engagerade: Tigg satt på min rygg när jag låg på mage på golvet och Ying försökte ideligen ideligen äta opp mig.
Men det är ingenting nytt för denna härdade matte.

Tänk att idag tittade solen faktiskt fram, en liten stund. Men det var kallt!
Så pass kallt att Jazzen fick en annan promenix med mellanbarnet och Steven Seagal (eller Seagull), medan övriga två hundar, en valp och en matte tog bilen till Ett Annat Ställe, för bus.

Man blir befriad från mycket när man har valp.
Befriad från invanda idéer man när, till exempel.
Som det här med att man prompt ska ha två lika, fast spegelvända, skor.
Bara trams, egentligen.
Här hittar man för det mesta bara vänsterskor, utom vissa speciella dagar då man hittar bara högerskor.
Så att i stället för mjukisbrallor, håret på ända och hussens kängor storlek 42 förekommer jag numera utomhus i mjukisbrallor, håret på ända, en vänsterjoggingsko stl 36 och en hussevänsterkänga stl 42.
Man får en annan syn på livet när båda ens skodon styr åt samma håll, får man.
Varje gång man blygt fäller blicken blir man uppåt, konstigt nog.
(Litet samma fenomen som när jag tassar omkring i mina svarta tåstrumpor och hoppar högt varje gång jag ser mina fötter för jag tror att jag är Musse Pigg. Vem vill inte vara Musse Pigg, liksom!)

En annan intressant och uppiggande sak är att man aldrig hinner knyta kängor och skor (förstås), man ger sig ut bråttom bråttom med snörena släpande som ledtrådar och kvickt slår man igen dörren bakom sig (ety det är KALLT ute) och så tar man sig nerför hårda yttertrappen, fast bara raklång med kroppen för fötterna sitter fast i skodonen som sitter fast i skosnörena som är fastklämda i ytterdörren.

Det gör litet ont, men man piggnar till av det. Och hundarna tycker man är rolig. Litet pinsam, men lekfull.

Piggnar till gör man också när man ska servera hundfrukost och Betty i sin iver att komma åt så väl sin egen som Tigers frukost tar genvägen över den nypåfyllda allra största vattenskålen och för x:te gånger slår den över ända och över mattes fötter.
Det är otroligt vilken uppsugningsförmåga raggsockor har. Och mjukisbrallor också, för den delen.

Akupunktur är en annan bra sak som man piggnar till av.
Bara stortår, befriade från sura raggsockor, som man sätter ett helt ställ valptänder i - med kraft! - de blir oerhört pigga och tar med sig hela min organism i uppvaknandet. Vilket uppvaknande! Tur man har sin hjärtmogrej, det säger jag bara. 6,8 på Richterskalan, alla gånger.

Hela dagen är full av sådana tillpiggnanden, så pass att jag bara hela tiden längtar efter att få gå och lägga mig. Helst genast.

Hur lär man dem att ligga, egentligen?
Jag minns att jag hade samma problem med Tigern. Då trodde jag att det berodde på att hans Mycket Korta Ben gjorde att det för honom inte var nån större skillnad på att stå och att ligga.
Alltså - det är klart att han låg ner och sov och sånt, men att få honom att lägga sig "som en hund", det var lögn. Länge länge. Jag vill minnas att det var Äldsta Barnet som medelst lock och pock en hel lång dag slutligen lyckades.
Men nu står jag liksom ensam i världen mot det här odjuret.

Betty har lärt sig att sittande är värsta bästa grejen, betalar sig alltid.
Dessutom har hon lärt sig att om man vill ha nåt så ska man se matte djuuupt in i ygena.

Så: att vänta in ett läggande - det är lönlöst. Om hon nångång intar horisontalläge är det på rygg eller via en kullerbytta eller nåt.
Frestar man med godis sätter hon sig, och om det inte betalar sig sätter hon sig finare, mera upprätt, mera aktivt, bättre, mera.
Aldrig sett maken till hund att kunna sitta aktivt!

Försöker jag locka med en godis nedåt-framåt så tror Betty att det är ett lur och en kontaktövning - blicken naglas fast i mattes blick och rumpan i golvet. -Här sitter jag och håller kontakt! hävdar Betty.
Locka med leksak nedåt-framåt renderar bara kattsprång och bus.

Återstår förstås den klassiska metoden att trycka på skuldrorna. Nja, tror inte det. Inte särskilt trevligt och känner jag Betty och hennes släkte rätt så slår oppositionsreflexen till. Tvinga och bråka är liksom inte grejen med staffar. (Inte grejen med nån hund, för den delen, men det finns kanske veka sorter som faktiskt lägger sig. Tyvärr.)

Och så har vi förstås klassikern: strypkedja på och ett kraftigt RYCK framåt nedåt, tillsammans med ett tordöns-"ligg"!. Åtföljt av schäferdunk. Tsss!!!

Näe, vi får nog vänta helt enkelt. Nån gång lär det väl lösa sig. Sittandet är i alla fall himla snyggt.

Fel inne också, om sanningen ska fram, men alldeles särskilt ute.
Jag menar - MINUS.
Urrp.
Och så detta evärerliga murrker - man går som i dvala dagen lång, och det just när man har allra som mest att göra.
Allram Eest, det är jag det.
Borde - göra vansinnigt mycket portugisiska till ikväll och i morgon.
Borde - skriva ett nedra långt tyskt ramtamtam.
Borde - spela in ett franskt föredrag.
Borde - spela in ett annat franskt föredrag.
Borde - boka tid för muntlig examination i ett annat franskt ämne.
Borde - skriva en fransk artikel.

Allt helst klart igår.

Min to do-list för idag och alla andra dagar: zzzzova så fort tillfälle ges!!

Det funkar liksom inte, det här.
Det är nåt glapp i borde och vill.

Dessutom - ja, just ja! - finns det ju en bunt hundar härihuse som också borde få sitt.
-Nåja, nu har vi ju i alla fall fått FRUKOST, säger Tigger så där kurrigt belåtet som bara han kan. -Nu står vi oss finfint, matte!

Folk som har pudlar-på-riktigt, de hade nog Barbiedockor förr.
För det badas, klipps och fixas i det oändliga.
Med nya hårspännen och nya schampon och nya blåsar och - ja, ni vet.

Fast mina hundar ska i alla fall få nya namn.
De ska heta
Chanel
Armani
Dior
och
Gucci.

- Och jag ska heta Steven Seagal, säger Olle.
För att vara en pudel är han inte så dum, den där O - jag menar Steven!

Egentligen har jag franskaseminarium - det är dags för Betty att lära sig att inte all verksamhet avstannar i enlighet med hennes preferenser.
-Bläh, säger Betty.
Jag har stort nöje i att iaktta farsan Yings uppfostran av Odjursbarn.

Han har ett litet sånt därnt äckligt oxhudsben som han ligger och suger på.
Det är nu ingenting som Ying brukar syssla med - han har alldeles för mycket viktiga saker att tänka på.
Men nu har han som sagt ett som han ligger och slafsar på, och Betty får inte hålla på och larva sig med honom då.
Med ojämna mellanrum kommer han på att han har nåt att bestyra nån annanstans, då kastar han en manande blick på Betty och lämnar benet. Blicken betyder: -Det är fortfarande mitt ben, som du ska låta bli!
Så fort han har vänt ryggen till är Hemska Systern förstås där och naggar i benet, men Ying är kvick som en ärta och smidig som en yogainstruktör. Dessutom försedd med ögon i nacken, så Betty får en skarp reprimand.
Sen lämnar Ying sitt ben igen, och den här gången hinner han längre bort innan Betty gör ett försök.
Ett försök utan framgång förstås.
Så där hålls det på ett tag, tills Ying liksom säger: -Ok, ta benet då.

Jag tror det kallas Doggie Zen, och det har skrivits om det i tidningen Canis, bland annat.
Ying har tydligen läst och förstått.

Så sant som det är sagt.
Inte nog med att det är gråmuggigt hela dagen och blir natt kl. 16.30 - idag har det varit dimma hela korta dagen, också.
Man såg inte övre delen på höghusen här bakom. Ingen större förlust kanske, men jag undrar hur det känns att sitta däroppe i dimman.
Som att sitta på ett moln, kanske.
Inte så dumt, kanske.

I mina försök att Trötta Ut Valpen har jag idag:
ordnat godissök i lövmassor
langat över henne till grannen
tagit en koppelpromenad på en halvtimme med valp och Jazz (lugn, bara lugn: promenadens längd var sådan att den normalerweise tar 5 minuter, bara med Betty tar den 30 minuter)
lekt och lekt och lekt igen.

Ingen trött valp. I morgon ska vi försöka med ketamin, tror jag.



Tigger sitter nästan alltid på en pall eller stol eller soffa eller whatever. Jag tycker litet synd om honom. Föga anar han att han snart inte är fredad där heller!



-Jag bara bidar min tid. Och bildar muskler, säger Betty.



Pärlan.



-Jag ska OCKSÅ vara med på bilden! säger Betty.



Sliten Ying. Han säger som äldsta barnet på sin tid: -Nu får ni ta hand om eran unge själva!





Nosarbete pågår.















Snälla grannen Anders som ger hundarna Mariekex varje dag. Betty har redan lärt sig.



Ganska gott skägg!







Ibland får Tigern faktiskt nog. Det förstår jag så väl. Och han är inte alls så elak som han ser ut.



Dags för en liten promenad.





Jazz har ju blivit rena Top Model!!



Alltid sladdrigt koppel. Går finfint!



Mycket att kolla på för lilla Randan.



Full rulle igen - tassar litet överallt!

Nu sover den lilla faktiskt - jag har nog aldrig hört så behändiga små snarkningar!!

Jag har alltid sagt att folk som tror att man måste gå upp tidigt på morgnarna bara för att man har hund - de har fattat helt fel.
Och så var det jag som hade fattat helt fel!
Betty Bubbla har bott här i tre veckor nu och hon fortfar att vara det mest morgonpigga man har skådat!
Att hon vill gå på toa kl. 5 säger jag inget om - sånt händer den bästa, även mig.
Men att hon sen inte vill somna om, det har jag svårare att smälta.
Och OM hon till äventyrs skulle dåsa bort en stund så är hon i alla fall i full gång med dagens verksamhet senast kl. 7. Tjoho, lekdags! säger Betty.
Såväl jag som Tigger och Ying raglar upp med disig blick och dåligt humör - och sätter igång att leka.
Dvs bli bitna både här och där, med jämna mellanrum gå ut i kylan och sen in och bli bitna igen. Pojkarna blir jagade och jag agerar målstolpe och ibland skiljedomare.
När vi äntligen kan driva upp nån annan familjemedlem att ta över barnpassningen är vi så groggy så vi tror vi heter Roger, hela bunten.

Så kanske är det så - det behövdes en Brud för att överlista matte.

Men annars är det prima liv. Betty Bubbla blev vägd och befunnen lagom tung igår: 6,6 kg mot 5,2 den 27 oktober, en ganska lagom ökning tror jag.
Koppelträningen går finfint.
En weimaranertjej på 1,5 år har Betty umgåtts med på trevligt sätt. Fanns inte så mycket annat att välja på eftersom weimaranern var 8 gånger högre och 25 gånger snabbare än Betty, ungefär.
Vi har varit i skogen igen, den här gången med Olle som ciceron. När Olles matte gjorde ett babyspår åt Betty sa Olle att han minsann ville spåra han också.
Det har inte Olle sagt sen sådär 2007, och då menade han det ändå inte.
I alla fall så jobbade han jättefint och var så nöjd med sin insats, fast sen var han rätt slut för spåret var nog nästan 15 meter långt.
Betty tog spårstarten fint och jobbade jättefint i en vinkel men sen tyckte hon att det var uppletande. Så då fick hon tycka det, och det skötte hon bra.







Olle gjorde ett storfynd i skogen: en PINNE! Mitt i skogen! Vilken tur!!



Betty spårar.



Betty har hittat Råttan! (Jazz får aldrig veta att vi tog med hans Råtta till skogen. Aldrig!)



Hoppsan och hejsan - nu blev det så därna konstnärligt och konstigt igen.




Kolla bara! Tänk om hon var en dressyrhäst ändå!!



Olle är så toksöt, och inte så rädd som man kan tro.

Igår debuterade Betty på brukshundklubben.
Jodå, så att redan i ottan - alltså före kl. 10, två minuter före, tog jag the terrible terriers i skuffen och for till härvarande klubb.
Där var det full rulle, i vanlig ordning. De ger sig aldrig, de där bruksarna!
På klubben var det pin livat, tyckte Betty.
Betty var pinsam, tyckte Tigger.
Sen blev Betty närapå uppäten av en spansk vattenhund, det tyckte hon var kul.
-Den här klubben kommer jag att gilla! sa Betty, när vi slutligen for därifrån.



Först måste man ju bilda sig en uppfattning.



Tigger demonstrerar att HAN minsann vet hur man för sig på en Klubb.



-Kolla matte -  nu får hon väl ingen köttbulle!



Det är väldigt praktiskt att ha en piggelin storebror med sig på förstlingsturer.



Men vart tog han vägen? undrar Betty.



Hur gick det där till?



Nu ska jag prova!



Och sen var det full rulle genom tunneln fram och tillbaka tills matte blev yr i huvudet!





Nästa attraktion.
-Hur kom du upp dit, Tiger?! Jag vill också!!!





-Haha, jag är högst! säger Betty.



Att komma ner var en liiiiten aning värre. Godislockning avhjälpte situationen.



Tigger tränar platsliggning med störning. -Det här ska du få pröjsa för, sa han.

(Oroliga läsare lugnas härmed. Valpen är inte borta. Valpen har aldrig varit borta.)

I morse tyckte lilla Black Betty (eller snarare randiga Betty) att hon behövde gå på toa vid 5-snåret. Och då är det som bekant inget att be för, det är bara att larva ut.
Jag brukar vara så duktig och lägga fram hoppa-i-kläder alldeles bredvid min paulun, just för såna här ändamål, men nu ska ni få höra. Och det här tarvar nästan en alldeles egen krönika:
Jag diskade igår kväll.
Alltså: igår kväll diskade jag. JAG. En stoooor disk.
Och därvid blev större delen av köket och mig genomvått. Inkl. myspysbrallerna (som mellersta barnet tänker bränna upp när hon får tillfälle. Ety de äro av ljust olivgrön plysch, med rosa muddar oppom och nedom. I synnerhet i kombination med min illande orangefärgade, synnerligen sk*tiga älgjacka är jag en syn för åtteminstonde inte gudar i de bökserna.).
Inga hoppa-i-kläder bredvid sängen alltså, och undan ska det gå.
Med valpen på armen asade jag nerför trappan, fram till ytterdörren, satte ner valpen och öppnade dörren och tog ner en täckjacka i ett moment, stack fötterna i kängor 6 nr för stora (makens) och gav mig ut. Samt stängde dörren bakom mig, för jag vill veta vilka som är ute och vilka som är inne, på det att ingen (i synnerhet inte smyg-jazz) ska bli kvarglömd ute.
Jaha, ut i frosten iförd trosor, täckjacka och bamsekängor. Är man pinuppa så är man!
Ying och Tigg återvände per omgående från toalettbesök, men inten Betty stod att finna.
Som jag ropade, visslade, spejade i buskagen.
Knappt mina snövita lår stod att skönja i beckmörkret kl. 5 å morgonen denna årstid.
Jag städslade broderhundarna: -VAR är Betty? Leeeta Betty!
Jo tack, efter ett tag sprang Tigg upp på trappan och sa: -Wheff! vilket betyder: -Släpp in mig, men kvickt!
Snygg bror, den - inte brydde han sig om att Betty var borta.
Nu hade det gått tre timmar ungefär, eller i alla fall bortemot 10 minuter, och matten hade hierttat i halsgropen. Visserligen är tomten grundligt hägnad och inte TROR jag väl egentligen att det lurar valptjyvar i buskarna så dags, men - man vet ju aldrig. Kanske en kråka hade tagit Betty?
Kvickt in i farstun, ryckte åt mig ett cykellyse (ficklampa lär skall finnas, men var? Var?!), inte hjälpte det just nåt.
Manade på Ying, superfarsan Ying, farsan Baloo: -Var ÄR Betty, nu måste du leta efter Betty!!
Ying följde motvilligt med runt huset, med nosen i luften och liksom hela tiden på väg åt ett annat håll än själva kroppen, sen slank han också upp på trappen, fortfarande med nosen i vädret, och tittade uppfordrande på mig.

Sabla hundusling, han brukar ju alltid hålla koll på lillasyster! Nåväl, här gives ingen pardon, jag ryckte upp dörren och började gasta: -TJE - för att nedkalla alla mina tre döttrar som för en gångs skull var samlade. Sovande visserligen, men detta var ju en nödsituation.

Då kom Betty ormandes. Inifrån köket.
Glad som en lärka. -Heeeeej, matte, var har du varit?
Och Tigg och Ying bara suckade, tittade på varandra och himlade med ögonen: -Vi SA ju att hon var inne, varför kan du inte lyssna då då?

För det hade de ju faktiskt gjort, alltså sagt att Betty var inne.
Om bara jag hade haft förstånd att lyssna.

Troligen hade Betty inte ens varit ut, för det var en våt fläck på mattan och hon har ibland en benägenhet att gno iväg så fort de där små valpbenen bär henne, för att leta efter älsklingen = husse (som dock redan hade givit sig i väg till kontoret). Och med mina små kryss till sömndruckna ögon, så...

Nåja, slutet gott, allting gott.
Eller hur?

Idag tyckte jag det var lagom att göra en socialiseringstur till närmsta gravröse.
Underbara november!
I mitt huvud ekade:

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.

Det är förstås Erik Axel Karlfeldt, Vinterorgel. Det är så in i norden vackert och riktigt, så klicka för all del på länken och läs hela.
För här skall det i vanlig ordning inte vara lyriskt ett dugg, bara etologiskt.

Sisådär varannan dag, eller litet mindre ofta, tycker jag att lilla Betty behöver komma ut på något "litet extra". Som t.ex. till Stora Vattnet eller Stora Skogen.
Eller Stora Gravröset med tillhörande ås.
Då blir hon trött som ett troll och nästa dag ägnas åt hemmabus, kanske en liten koppelpromenad.
Den sortens.

Men nu har jag på tre små utflykter noterat följande: Betty vill bli jakthund!
Usch!
Hon markerar hej vilt för vilt, så att säga, och är alldeles för kaxig för sitt eget bästa.
Idag lyckades jag och Tigern, som var medföljande assistent, i alla fall gömma oss för henne två gånger.
Då rann något av kaxigheten av och hon höll sig litet närmare.
Inkallning tränar jag förstås mycket mycket av - men det gäller ju att bara kalla in när hon redan är på väg, ni vet.
Ja, det är mycket att tänka på.
I alla fall - eftersom det fanns en och annan älg i området, och en och annan älgjägare i nejden också, med ty åtföljande hundar, så fick Tigern gå rätt mycket i koppel.
Vilket han inte kan alls - skäms matten!
Så jag praktiserade min propp-metod på honom också. Alltså: sträckt koppel försätter matte ur funktion.
Och det fungerade jättebra på honom!
Med Tiger är det så att man kan inte bestämma grejer, man måste göra sport av det, en kul lek.
Och det här var ju verkligen en kul lek!! Ganska omgående reagerade han för bara början till koppelsträckning genom att studsa tillbaka och se hejdlöst glad ut: haha, det blev inte sträckt, där fick du matte!
Och Bettys lilla lilla koppeltrask gick alldeles mycket bra - till och med i nedförstrappa vände hon och "hämtade" mig om kopplet tog emot.
Duttiga smågrisar!





Det är väl egentligen ganska fräckt att fotografera nån som sitter på toaletten, men - hon är ju så söt, med sin vita svansspets!







Smygande pantern - siktar på tigern.







Den där Nosen, den kommer vi att få problem med!!



En liten uppletanderuta hann vi med.



Svansen är som en indikator - här har något hittats!







Lillan letade också fint - hittade grejerna och det var allt vi siktade på. Det där med hämta och lämna av tar vi sen!













Småtjejer, alltså!!!





Tigger älskar röset och skall apselut bli arkeolog när han blir stor. Köttbullearkeolog!



Lilla Betty tyckte att det var ett förbaskat knöligt ställe att gå på.





Nu sa vi att du skulle bära mig! sa Betty till slut. Så då blev det så.
Kantareller hittade vi också!

Idag ni, har det varit stora sovaredagen!
Betty sov till kl. 7 - Ying och Tigg och jag låg förstås som på nålar från kl. 5 och trodde att hon skulle vakna.
Jo, gomorron, som man säger!
Sen upp i alla fall, toalettbesök och litet apportpinneträning, sen tack och gonatt igen.
Upp, äta litet, träna litet utställning - somna om.
Vid 14-tiden vacklade vi ut, fyra hundar och jag med ögon som kryss - då kom hussen hem. Han hade sovit på bussen, han...
Men i alla fall - när vi är pigga, då är vi VERKLIGEN pigga. Att fotografera en valp i höstskymning är sannerligen inte lätt!
Här är i alla fall några små försök.







Lillfian bara skakar på sig - och så full rulle igen!



Använder nosen mycket, mycket!



Snabbaste valpen i stan! Jag har hört att det finns de som tränar lure coursing med staffar - det kanske blir nåt, det?



Ska jag bita kameran eller låta bli?



Sidensvansar som är intressanta, och de verkar faktiskt intresserade också.



Tillsynslärare Jazz. Hårda nypor. Väldigt snäll i smyg.





Yings aha-upplevelse: man skulle kunna lägga litet löv över saker man gömmer också, i stället för bara och uteslutande luft. Aha.













Jag har trimmat ögonbrynen på min kärälskelige lille mupp. Visst ser han mycket ungdomligare ut? -Sluta! säger Tigern. -Vill man vara fin får man lida pin! säger jag, precis som mor min sa till mig när hon envisades med att kamma mitt hår. Och precis som jag väser Tigern i smyg: -Det är ju DU som vill!!



Snyggot.



Nejdå, hon är inte galen. Tror jag. Kanske bäst att testa henne.









-Bitches be crazy! Rädda mig! säger Tigern.

Jag kan lugnt påstå att det är ett heltidsjobb att ha valp - värre än att ha bäbisar, faktiskt. (Fast om jag ska vara ärlig - roligare. Förlåt, flickor!) På ett sätt vore det rätt skönt om man kunde ha blöjor på valpar! Men det går riktigt bra med toaletträningen - man får vara på henne som en hök för det kommer liksom så hastigt på, ju. Men OM hon hinner känna sig litet nödig pilar hon till dörren och gnäller högt och ljudligt, och vi har inte alls haft många olyckor inne.
Det är bara ibland som man slarvar - vi människor alltså, valpen kan man inte ha några krav på, bara visa VAR.

Litet grann har vi börjat med nåt slags "träning", nu också. Litet sånt som att följa handen (nosdutt), dutta på spårpinne, stå fint, tillåta tandmönstring utan att röra en fena och så litet koppelträning, förstås.
Fast det blir väldigt litet koppel, får jag erkänna.
Jag har tänkt mig att använda en metod som man kan kalla "proppen går", eller nåt. Få se hur det funkar. Den går i alla fall ut på att kopplet ska vara stumt, alltså får jag hålla i det och sen stoppa handen i fickan, eller nåt. Och så fort kopplet blir sträckt så går proppen. Och när proppen har gått så kan jag förstås inte röra mig.
Det BORDE vara lätt som en plätt att hjärntvätta en hundvalp till att matte, och därmed hund, faktiskt inte KAN röra sig framåt om kopplet är sträckt, men det kräver förstås att man är konsekvent som katten.
Så därför blir det mycket små koppelpromenader, inte längre än att jag orkar härda ut med mina "strömavbrott".
Vi får se hur det går - rapport följer!

Jag hittade en bok i gömmorna - här finns verkligen böcker i vartenda snyte.
Den här heter: Från uppmärksam valp till tjänstvillig hund, är skriven av Memea Mohlin och är, om jag minns rätt, inte så tokig.
Men den där titeln, den gör mig knottrig!!
Den antyder något litet sjukt i inställningen till hunden. Ok att hundar vill jobba, måste jobba, men... Näe.
Det känns som man ska fostra små Uriah Heep:ar, liksom.
Vill man det?
Det är detsamma med boken Från valp till stjärna av hon Hagström som heter nåt annat numer. (Den är dessutom så illa skriven och ev. korrekturläst så man vill bitas, vill man!).
Ärligt talat - allt smått som kommer till världen ÄR ju redan en stjärna, färdig liksom.

En valp som kommer från en bra uppfödare och har föräldrar som är lämpade att få valpar - den ÄR ju redan perfekt. Jobbet som matte/husse går ju mest ut på att inte sabba, och att visa hur man beter sig här i världen.
Precis som med våra människoungar.
Man kan utgå från att de är odjur som måste formas om.
Eller man kan utgå från att de är perfekta och bara måste få frodas, med litet vägledning om hurusom livet leves på smidigaste sätt.

Tänk om man hade en barnuppfostringsbok som hette "Från baby till stjärna"! Tja, det kanske inte ligger så långt bort, egentligen.
Ubba.

Vad Betty kan:
pussas
smyga
bitas
hämta bollar
slita och dra
hämta skor och bita på
sitta fint och vänta på sin matskål
ta kontakt med matte för att få godis
gräva i trädgårdslandet så hon blir alldeles lerig
jaga löv som faller från träden
gå små små promenader fint i koppel
lugnt vänta på godis medan klorna blir klippta
sitta still framför kameran
skälla litet grann
kvittra
äta morötter, clementiner, äpplen, bananer och päron
bita Ying i svansen ganska hårt utan att få däng
gå omvägar kring Jazzens matskål
göra märkliga saker av ett garnnystan
linda husse kring sitt obefintliga lillfinger
trötta ut alla stora hundar och alla mattar
vara söt som socker och se ut att smida stora planer
ha en bra dag varje dag.

Nåja, nu är jag ju rätt begiven på november, så länge det inte kommer snö.
Jag GILLAR alla dessa bruna toner, och lukten av förmultnelse.
Och ser jag en nyplöjd åker, då går jag nästan i spinn!!

Men här är i alla fall några bilder från sista veckan i september, när Jazz fick springa lös och ha det bra.







Vi har en aningens anings problem med fotpositionen - detta sen vi började med att backa runt matten. Note to self: nästa gång nån ska lära sig att backa runt - starta från högra sidan!!!
Förresten - idag kunde Jazz backa runt mig flera varv medan jag rörde mig framåt! Tjusigt!





Klättermusen Jazz.



Men hörni! Visst är det nästan så man hör Pelle Myran sjunga?!!



Inte Jazz, inte Tiger.



Jazz är så spretig när han är glad. Och han är så glad när han är duktig.



Hmmm... Ett litet dopp, kanske?



Jajamen! Vilken tur att inte bävrarna kom och tog honom!

Än så länge är lillan minst. Fast inte så länge till!

Det slog mig att valpen behöver titta på Stora Vatten innan de fryser till. Därför att när isarna går upp igen är hon kanske i en räddhågsen ålder, och det vore synd.
För främjande av vattenglädjen tog jag därför med världens bästa bad-ambassadör Tigger och så for vi till badplatsen.
Där var det lugnt och skönt, kan man säga!
I alla fall - valpen tyckte vattnet var skumt som inte låg still, men hon härmade gärna tigern. Vilket var rätt rart, för när Tigger kom upp efter ett dopp och skakade på sig så skakade valpen också på sig. Utan föregående dopp.

En gång höll hon nästan på att trilla i spat, men Tigger förklarade att det heter inte "nästan hålla på att ramla i", det heter "möjlighet till bad". Blötdjuret!



En lycklig Tiger på väg mot vågorna.



Kolla här, en pinne, säger valpen och försöker undvika att se vattenmassorna.



Någon kastar sig i, med ett glatt magplask!



Vi hittade en spårpinne på stranden. Undrar om det kan vara vi som lämnade den där i somras?



Nyfiken i en strut.




















Nejdå, svansen är inte kuperad. Jag lovar!



Där ser ni då! Visst ser baktassarna ut som på en riktig liten fjolla!





Jag tycker hon har blivit mycket "rostigare" i pälsen bara på den dryga veckan hon har bott här. Det skall bli intressant att se hur hon blir när hon är "färdig".



Min lilla sjöbuss!



Nähä, den flöt inte. Då får man väl dyka, då.



Undrar just om inte han har en säl i stamtavlan nånstans.



-Men i all sin dar, säger Betty Ramirez. -Kan det där verkligen vara hälsosamt?



-Jag får kolla?



Matte måste nog trimma Tigerns ögonbryn inför nästa dyksäsong...



När man har badat måste man skaka på sig, undervisar Tiger.



Ja, OJ vad vi har badat, säger Betty. -Visst har vi Tiger, visst?





Lycklig Tiger.



Betty börjar bli litet trött.



Dags att åka hem och vila middag.
En annan bra sak med att göra en sån här utflykt med Tiger och Betty är att Tigern älskar att åka bil.
Betty har bara åkt den lilla snutten till veterinären tidigare, sittande i bur, och det gick bra, men idag blev det en dryg halvmil i båda riktningarna.
Inga problem med farbror Tiger i samma bur!

Klockan 5 tycker Valpen att det är inte bara toalett- utan även lekdags.
-Det ska vara hejsan och hoppsan och bomba, annars är jag inte me! säger valpen.
Gääääsp, säger mina trogna vapendragare och jag, stoppar valpen i buren och kryper själva till kulls.
Mellan 5 och 7 ägnade sig valpen åt att stundtals somna till, stundtals sitta och vara förgrymmad.

Lilla svarta Betty Ramirez, morianskan från slummen i Marseille, utslungade de mest gruvliga förbannelser över mig och min ätt i sju led framåt!
Det är tur att hon är så liten att hon inte kan så värst många användbara förbannelsevokabler; hennes eder blev mest bara:
-Dumma dääääääjjjjj!!

Tröttsamt nog, säger Mina Pojkar och undrar hur man egentligen plockar ur batteriet.
Nåja, nu sover hon middag, dags för mig att ta itu med portugisiska oregelbundna verb.

Som omväxling till de franska och stundtals tyska!