Pelleskop-livet

Idag har det småsnöat hela dagen men nu närapå storsnöar det. Jag tog just en springtur och det hade faktiskt inte varit helt fel med slalombrillor. Snön på oröjda gångvägar och trottoarer (alltså samtliga nyttjade gångvägar och trottoarer) gick en bra bit upp på vaderna. Det är så ROLIGT att springa i sånt - jag känner mig liksom pionjärisk och j*vlarimammig. Inte gick det fort och inte blev det långt heller, men det var i alla fall väldigt mycket längre än de flesta har sprungit ikväll.

 

På förmiddagens promenad var det alltså mest bara grått och småsnö i luften.

 

Ying hade ont i benen igår kväll. Jag börjar tänka på att - ja ni vet. Saker som kan hända.

Det är tungt. Men idag är han pigg som en ärta.

 

Så läser jag en favoritblogg, en om dobermann.

 

Att man kan skriva så vackert, och så hemskt!

Idag har jag haft en sån där föreläsning. Eller rättare sagt en sån där föreläsare. En sån som får en att verkligen vilja bli Lärd. Å boj. Man skulle ha honom i en liten låda och ta fram och lyssna litet när det bär emot med studerandet.

 

Men innan dess var det förmiddagspromenad.

 

Idag har jag haft en sån där föreläsning. Eller rättare sagt en sån där föreläsare. En sån som får en att verkligen vilja bli Lärd. Å boj. Man skulle ha honom i en liten låda och ta fram och lyssna litet när det bär emot med studerandet.

 

Men innan dess var det förmiddagspromenad.

 

Idag har jag haft en sån där föreläsning. Eller rättare sagt en sån där föreläsare. En sån som får en att verkligen vilja bli Lärd. Å boj. Man skulle ha honom i en liten låda och ta fram och lyssna litet när det bär emot med studerandet.

 

Men innan dess var det förmiddagspromenad.

 

Det småsnöar, mest på tvären. Jättehalt överallt - det har kommit max 3 cm snö under natten och snöröjarna utnyttjar situationen maximalt, snart har de skavt av asfalten också.

Även Jazz fick springa lös under förmiddagspromenaden, det gladdes han åt men var duktig.

Betty gillar att lyssna och spana på fåglar.

 

Nu blir det ohundigt. You have been warned.

 

Så här är det - man träffar någon, typ nån sån där signifikant annan, och så blir det motljus och discokulor i ultrarapid och hela den sortens och smäktande violiner. Ni vet. Sämsta sortens Hollywood, på lågbudget.

 

Sen blir det allt annat än ultrarapid - det blir gifteri och ungar så det bara rasslar om det och så - BANG! en dag stannar karusellen upp så pass att man hinner fästa blicken och det är då det går upp för en att den där Superhjälten i motljuset och allt sånt - han är en FARMENTITTARE!!

 

Och det är klart att varningstecken har ju givits - jag har kommit på honom med att sitta framför TV:n framför Allsång på Skansen och till och med Så mycket bättre (=sämre), men jag trodde ju liksom, eller intalade mig, att det var bara av en händelse, så där som det kan bli ibland när man precis är på vägen att knäppa av TV:n och så blir man fast en liten liten stund bara för att det är så dumt det som dyker upp. Men som sagt - varningstecken har givits, jag reagerade inte i tid och nu är det som det är: maken ser på Farmen, och det verkar som om Farmen går på TV varje dag och varje stund.

 

Jag känner mig som nånting som Karin Boye borde skriva om, gör jag.

Ute blåser det så det visslar kring hörnen, och även om termometern visar på bara fyra köldgrader så föreställer jag mig att det går genom märg och ben där ute. Vi har ätit våra respektive frukostar - slaktavfall för en del och yoghurt för en del - och skall alldeles strax ta oss samman och gå ut.

Jag sitter vid datorn och kollar upp vad jag MÅSTE göra idag och vad jag verkligen BORDE göra idag och hittar förstås en massa som jag mycket hellre skulle VILJA göra idag. Konstigt det där.

Men när jag ibland studsar upp för att hämta något då är det två små hundar som verkligen VERKLIGEN ser ut som tonåringar under ett läxförhör: Betty och Jazz liksom försjunker i sig själva, de är VÄLDIGT LÅNGT BORTA säger hela deras kroppsspråk, trots att jag har dem på armslängds avstånd.

 

Har ni nånsin tänkt på det, hur tonåringar ser ut på ett läxförhör? Några få ser ut som OppfinnarJocke direkt och viftar med handen oavbrutet, gärna knäpper de med fingrarna också. Rätt ruskigt, faktiskt. Men den stora massan, den är alldeles oerhört upptagen med nånting alldeles oerhört viktigt och det är alldeles oerhört väsentligt att de inte blir störda just precis då och där. För visst kan de sin läxa och allting sånt, det är inte det, det är bara det att de faktiskt har annat för sig, de är alldeles väldigt préoccupé.

 

Man blir faktiskt rätt rörd av den sortens, särskilt som det känns som om det var ungefär i förrgår som man satt där själv, och var oerhört upptagen med en annan, mycket viktig, grej.

 

Hur som helst - Betty och Jazz, de har faktiskt inte den minsta lilla tid till att gå ut idag. Inte så att de inte vill eller så, tvärtom, de skulle verkligen hemskt gärna gå ut och röra på sig litet - det är bara det att de har så hemskt mycket annat viktigt att göra. Synd hörru.

 

Synd hörru självdu, säger jag då. Ond rätt igenom, liksom. Och nu har det gått en timme sen frukosten så nu biter vi i det sura och kalla häpplet och ger oss ut.

 

Nedra hurtbullar.

Det blev ju litet väl trist här ett tag. Grått, typ.

Idag tog jag mig samman och då blev det minsann en liten aning blå himmel också. Fast två timmars kall promenad är ändå två timmars kall promenad - rätt mycket grått också.

 

Alla säger att ryska, det är jättesvårt att uttala. Jättejättesvårt.

I h*lsicke heller, säger jag, jämfört med engelska är det plättlätt.

Försök själva.

 

Här har vi, pro primo, en klassiker i rysk originalversion. Sjung med i refrängen, den låter så här:

ja soshlasuma, ja soshlasuma, mne nuzjna ana, mne nuzjna ana.

 

''

 

Och så tar vi det på anglijskij, engelska - nedra jockigt språk. Här sjunger vi (och jag avstår från den låtsasfonetiska skriften och väljer att utgå från att ni vet ändå hur det ska låta):

 

 

 

Ärligt talat - jag är ju rätt lingvistiskt lagd och pigg på att försöka framställa alla möjliga språkljud, och viss övning har gett mig en rätt god förmåga, men jag är icke människa att hänga med i refrängen i den engelska versionen om jag inte får dra ner tempot väsentligen.

 

Och vad är det då jag vill säga med detta inlägg? Ja, men det är väl glasklart - skippa engelskan som första främmande språk i svenska skolan och satsa på ryska i stället. Mycket lättare, ju. (Och mycket vackrare.)

Inte bara grågrått, kallt och snöfnyk utan även styggblåst idag.

Hundarna och jag tog svängen runt ridskolan och bort mot regementet. Helt j*kla onödigt, tyckte Jazz; både långt och smälligt och med risk för gnägg.

Alla sex kilometrarna gick han dikt bakom mig, tryckte nosen mot den ena eller den andra av mina vader och muttrade (ironiskt): duochdinastrålandeidéerduochdinastrålandeidéerduochdinastrålandeidéerduochdina-strålandeidéerduochdinastrålandeidéerduochdinastrålandeidéer. Und so weiter.

 

I alla fall har jag traskat runt med en analog kamera (sån med filmrulle i, om bekant) den senaste dryga veckan och börjar nu planera för en alldeles egen utställning. En separatutställning. Betitlad Mina hundar i Rumänien anno 1982. Det är möjligt, men inte säkert, att jag känner mig föranledd att klippa in några tids- och platsmarkörer i bilderna, såsom hockeyfrilla och securitatesemblem, vi får se hur jag gör. Man vet ju aldrig; det KAN hitta på att hända att någon messerschmitt bestämmer sig för att recensera utställningen.

För ytterligare effekt kanske jag kan klippa in, utslängd i något (rumänskt) dike eller så, ett exemplar av den rumänska utgåvan av VeckoRevyn, på omslaget prydd med den rumänska versionen av Chattanooga. Fast då får jag nog först framställa en dylik publikation i något digitalt medium, såsom photoshop. Kanske gör jag en cameo och placerar mig själv som förgrundsgestalt. I rumänska Chattanooga. Som sagt - vi får se hur jag gör.

Förresten - ni vet sån därn hundsele som man kan sätta olika små "skyltar" på, medelst kardborrband? Så att det å hunden kommer att stå FBI eller K9 eller nåt sånt? Jag ska tamejtusan skaffa en sån och på laglig eller olaglig väg tillförsäkra mig en Securitatebadge att fästa på den, skruda Ying i selen i fråga och - tadaaa! - hela utställningens autenticitet blir ställd utom allt tvivel. Fast först måste jag förstås kontrollera (wikipedia?) huruvida kardborreförslutningar var åtkomliga i Rumänien år 1982, eller om de av förslagsvis ideologiska skäl var förbjudna (där ideologin alltså är den att allt som är Praktiskt eller Bekvämt eller på något sätt inte precis Anstötligt för varje normalt fungerande människa - allt sådant är förbehållet familjen Ceausescu och av dessa särskilt betrodda personer. Såsom släktingar. Typ bara släktingar.). Men alltså - OM det gick att nyttja kardborreförslutningar i Rumänien år 1982, då ska jag skruda Ying i Securitate-märkt sele - Yingen själv ser alldeles automatiskt så skum och framför allt korrupt ut att ingen kommer att betvivla just HANS autenticitet; tvärtom kommer hans sinistra uppsyn att framstå som ett sine qua non för hela alltet. Hela Rumänien 1982, alltså.

 

Nu undrar jag: är det någon som har genomskådat mig? Alltså: är det någon som har förstått att jag egentligen Har Väldigt Mycket Att Göra? Det är bara då det blir så här, nämligen. Nästan bara då, jallafall.

 

Igår eftermiddag, då var jag gnöligare än vanligt. Ville VERKLIGEN inte gå ut i gråkylan och snöyran.

Är det någon mer än jag som tycker att jag börjar bli litet väl gnällig nu?

 

I alla fall - ut gick vi ju. Och frös. Och när man fryser - om man är jag - så blir man snorig. Passar man sig inte ser man snart ut som Juha Mieto, minus skägg.  Efter ett par kilometer var mitt medhavda snytpapper bara en liten genomvåt tuss. Så vad gör man? Man snyter sig i vanten, gör man - trots att man låtsas vara Dam.

 

Så då gjorde jag det och precis när jag slöt nypan kring snoken kände jag - TVI!! - en  intensiv b*jslukt, fast det var liksom för sent att hejda mig. Men efter snytning tittade jag på vanten och den var mycket riktigt intensivt brunfläckig av - ja, ni vet vad!

 

Och den vanten hade jag slutit kring min näsa!!! Inte kunde jag gå utan vante heller i nästan tio graders kyla, men jag tog den andra, med ren vante klädd hand och gnodde snytet grundligt med snö, fast det kändes förstås ändå som om hela ansiktet var brunt och luktade pyton, och inuti själva näsan luktade det förstås just nr 2. Gah!!! Med 25 minuters promenad hem, genom bebodda trakter, utan att veta hur pass snuskig jag egentligen såg ut (i halvskymningen, tack och lov) och om det var så pass att jag stank långliga vägar.

 

Se, det var allt en riktigt traumatisk hemåtpromenad, det! Väl hemma störtade jag förstås in och tvättade nyllet först med diskmedel, sedan med tvål och slutligen gav jag det en ordentlig gnuggning med en glasögonrengöringsservett, vilket verkade sunt och bra just då, fast så här i efterhand förstår jag inte riktigt varför. Hade kanske varit lämpligare med den där upphittade halvpavan koskenkorva som ligger i kylen (hittad alltså i Vårt Skafferi, inte ute i nån buske. Men vi vet fortfarande inte vems den är).

 

Frågan kvarstår naturligtvis - varifrån kom äcklet? För det kan inte ha suttit på vanten hela vägen, då hade jag ju känt av det när jag snöt mig, även om en näsduk utgjorde liksom gränssnitt. Märkligt. Och äckligt.

Igår var det grått.

Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne.

Hade jag haft en damrevolver med pärlemorinlagd kolv hade jag banne mig skjutit mig för pannan.

Allting skrek liksom: Ruuumäääääniiiiiieeeeeeen. På Ceaucescus tid.

 

Sedan satte temperaturen, den faktiska och inte bara den som uppmättes i mitt sinne, att dimpa. Från -6 till -8 till - ja ni fattar. Idag är det minus tretton. Och snöyra.

 

Jallafall - vi hade tagit en lång promenad på förmiddagen och jag ville TAMEJTUSAN inte sticka ut nästan någe mera.

 

Fast jag måste ju springa min mile. Så Tigern fick följa med.

Ni vet - Tigern. Han som inte precis är nån Anders Szalkai, inte.

Ibland begriper jag verkligen inte vad som far i mig.

 

Nåväl, jag rustade Tigern i sele och halsband med massor av reflexer och dessutom fästade jag i selens topp, alltså rygghandtaget, hussens cykellyse. Obs - ett litet lätt, gummiliknande lyse, stort som en femkrona ungefär.

 

Och - off we went!

Det braiga med att springa med Tigern är att trots att jag springer saktare än jag går (nästan) så måste Tigern verkligen sträcka ut, så han ligger raklång i luften med framben och bakben utsträckta.

Med cykellyset på ryggen och i full karriär på det sättet såg han faktiskt precis ut som en liten (mycket liten) Superhjälte.

 

Dessutom betedde han sig närapå som en superhjälte också, för han galopperade utan gnöl i 1610 meter! Dagens hjälte, min lille Tiger.

Efter kallt, kallare, fortfarande jättekallt har det inatt slagit om och blivit bara litet kallt. På termometern, alltså: minus 2,6. Sticker man ut snoken däremot finns det inget "litet" i det kalltet - det blåser så man tappar andan och termobrallerna känns plötsligt som nätstrumpor. Trasiga nätstrumpor.

Gissa bara vad Jazz och Betty säger? En ledtråd: de jublar i alla fall inte.

Faktum är att inte ens Tigg och Ying jublade idag. De inte precis surade eller frös, men de tyckte det var alldeles OK att gå in igen efter bara en halvtimme.

 

För övrigt börjar vårterminen för mig idag, då alltså. Igår tog jag mellan-terminerna-lov. Fast jag hoppade in och hjälpte en medstudentska med hennes uppsatsrevidering (den gamla uppsatsräven, det är jag det. Är det för övrigt någon som minns den suveräna tyska serien "Den gamle deckarräven"?). Hur som helst - idag sitter jag och sliter mitt hår över ett nipprigt kursschema: vi har seminarium en gång varje vecka och föreläsning nästan varje vecka. Och sen har vi uppgifter som skall lämnas in varje vecka, en sorts skall lämnas in 48 timmar före början av det ena eller det andra och en annan sorts skall lämnas in 72 timmar före det andra. Duh! Det känns som rena inträdesprovet, detta, och vi ska bara inte tala om hur det börjar se ut i kalendern...

 

Jag skall be att få rapportera litet från mitt springprojekt också - om nån minns så är ju målet att springa minst en mile (1610 meter) varje dag. Jag började den 9 december och först blev jag jättetrött och seeeeg, men sedan vände det och kändes bara bra. Så jag klarade NÄSTAN den föreskrivna provmånaden i ett svep - den 2 januari fann jag emellertid svårt förkyld och så gjorde jag ett uppehåll på fyra dagar och återupptog övningarna den 6 januari - DÅ var det tungt! Ganska tungt är det också nu att alltid ge sig ut i kalasbyxor (typ) varje dag, fast det snöyrar och är kallt (minus tretton som mest. Hittills). Så jag fortsätter väl ett tag till.

Så här kan det se ut - senaste veckan:

Må: mile

Ti: 5 km på trottoarer och gångvägar

On: mile

Torsdag: mile

Fredag: uppvärmning plus hemska backar, totalt 5 km

Lördag: mile

Söndag: drygt 7 km slätspringning med fartökningar

 

När det står "mile" så blir det för det mesta ungefär 2 km, eftersom jag aldrig har lyckats ta mig hem igen när majlen är klar. Såsom framgår blir det inga stora veckomängder för tillfället, det skyller jag rätt mycket på kylan och det jobbiga underlaget - oftast är det ganska moddigt så jag blir trött i själva fötterna!

 

Hur som helst - än så länge känns det bra så jag drar ut på projektet ett tag till. Det känns som en ganska bra metod att få sin dosis även under denna räliga årstid.

 

 

Kors vad det snöar och snöar och rent av snögar!! (g:et kommer till när det yr och liksom faller på fel ledd)

5 grader kallt, bara, det får man i alla fall tacka för, även om det känns värre utomhus och lusten att ge sig ut på en springtur är lika med noll. Eller minus åtta, kanske.

 

Men det är bevars inte bara på det sättet jag är insnöad: det är ju konståkningsinsnöat också! Man kanske rent av skall tacka TV4, som har TV-rättigheterna, för att de knusslade så väldigt med allt utom dam- och herråkningen - annars hade jag väl varit allntes skelögd vid det här laget. Förtjusande har det i alla fall varit - di därna ryssarna impade stort, större än väntat. Lilla Julia Lipnitskaja får en ju att fundera - är det egentligen nån idé för nån annan att försöka, liksom? 15 bast och både säker som ett kassaskåp och underhållande. Kors! Och på herrsidan en glad överraskning åt andra hållet, åldersmässigt: Konstantin Menshov - dubbelt så gammal som lilla Lipnitskaja och mer eller mindre inkastad därför att den gode Plushy inte tyckte sig vilja öda tid på något så simpelt som EM. Men vilket åk han fick till! Tack för det, och Grattis, Kostya!

 

Nästa insnöelse: lingvistik. Tror inte f*n att det blir den sorten nu i vår IGEN, denna gång på engelska!! För övrigt väntar svensk uppsats, fransk uppsats. Och så en del danska just for the fun of it. För övrigt är det jobbigt att höstterminen inte slutar när jullovet börjar. Nu gnodde jag som en dåre förra veckan med att få allt klart, igår lämnade jag in det sista för höstterminen (den reviderade uppsatsversionen) och - tadaaa! - i morgon börjar vårterminen! Och SOM den börjar - på tisdag har jag två föreläsningar och ett seminarium, och två sessioner överlappar varandra. Det är roligt nästan jämt.

 

Roligt nästan jämt säger Jazz också att det är, i alla fall på helgerna. Då får han nämligen ta en enskild, mycket kort, promenad med hussen eller minsta matten, och slipper hänga med mig och byrackorna på timslånga (och mer) skogsvandringar. Även på vardagarna slipper han den ena av promenaderna, men den han dock släpas med på blir alltid onödigt lång, tycker han. Betty är till all glädje inte alls lika känslig för kyla som för regn (i alla fall måttliga mängder av kyla) - hon har förstås täcke, men då är hon rätt nöjd. Det allra bästa täcket för både henne och Jazz (de har varsitt) är faktiskt ett som vi har köpt på Granngården för inte alls många pengar; det är av märket Domani och är liksom filtad ull, i modellen precis som ett hästtäcke. Lilla B har inte alls såna där avskavningshyss för sig när hon har det täcket, det verkar inte som hon tänker på det alls. Varma och gosiga är hunddjuren under täcket när man kommer in. Ying och Tigger behöver förstås inga täcken; det är ju egentligen inte alls kallt - det är bara det att vi blev så väldigt bortskämda med lång mild höst och julhelg.

 

Nu ska jag genast ila till TV:n och se den sista EM-konståkning som bjuds i år: sammandrag av paråkningsfinalen. Men det står inte på så är det ju OS - BÅDE konståkning och skidor och skidskytte och curling och - jabbi, helt enkelt!

Ibland tycker jag att det har varit litet klent med hundaktivering på sista tiden.

Inte bara "tycker" förresten - VET är ett bättre ord.

Och inte bara "litet" - MYCKET passar bättre.

Samt: vaddå "klent" -  närapå ingen alls.

Slutligen: "sista tiden"? Typ ända sedan i september.

 

Promenader och mys och häng och snicksnack är vad vi har ägnat oss åt.

SKÄMS, MATTE!!

 

Men så såg jag den här videon:

  

 

Och det ser ju himla kult ut!

Fast i vanlig ordning finns det inte en sportis att jag ska orka titta på hur en människa klickar för ett eller annat beteende hos en eller annan hund i närapå en kvart, så jag zoomar in på slutresultatet och så börjar jag därifrån. För att i slutänden säkert komma fram till att det hade gått bättre och snabbare om jag hade gjort rätt (alltså som i instruktionsvideon) från början. Precis som när jag sparade tid genom att byta byxor utan att ta av mig skorna. Om ni kommer ihåg.

 

Men det hindrar ju inte att vi har roligt. Så här roligt hade vi igår:

Jag säger: -Kom och träna alla hundar! och alla hundar kommer verkligen störtande, med kunskapslystnad (a.k.a. köttbullehunger) lysande i ögonen. Alla hundar, ja, för alla tikar (Betty) ligger kvar i soffan och himlar med ögonen och säger: -Duh!

Men jag sätter raskt igång med Stora Hundskolan och Tigg gör omedelbart vågen med stor fermitet och vildare och vildare och snart har han lagt till sina egna moves så att efter sitt vackert med uppåtsträckning och bonk ner i backen så lägger han till ett par rulla-runt. Och sen lägger han till rätt många skall i själva rulla runtet.

Då får han svalna ett tag medan jag övergår till Mr Chinaman men för säkerhets skull måste jag lura in Jazz i det angränsande rummet och det går bra för Jazz är den enda som jag har nån riktig fjärrstyrning på, så jag säger "Backa!" och Jazz backar in i bokrummet och sen räcker det att jag med ojämna mellanrum ger honom ett kommando såsom "Snurr!", "Spinn!", "Trampa!" eller om igen "Backa!" och så kastar åt honom belöningar, så slipper Ying känna sig hämmad och/eller bli biten i pälsen.

Och det visar sig att Ying, som liksom har slängt all värdighet överbord med tilltagande ålder, är jätteduktig på att göra vågen, fast i vanlig ordning måste han också hotta upp rörelseschemat litet, så det blir vågen-snurr-vågen-spinn-vågen-sparkamatteinyllet-vågen-trött-spinn-snurr-vågen-sparkamatte-vågen-gåochhämtaentennisboll. Men rätt många vågen i alla fall.

Vid det laget har Tigger fått "svalna" så länge så han är fullkomligt överhettad och börjar på alldeles eget bevåg gå igenom hela sin repertoar, vilken dessvärre är mycket omfattande och känns en aning tröttande att betrakta, i synnerhet som han har ljudsatt hela alltet med många glada skall och kurrningar.

Inte ens Betty kan ligga kvar på soffan och drömma om Victoria's Secret och kycklingvingar längre utan hon masar sig ner och - "Back, Jazz! Snurr! Spinn! Stopp! Back! Trampa!" - jag lyckas faktiskt undvika att Jazz näpser henne men i stället blir det stora terrierbrottningen mellan henne och Tiger. Mjuka tänder och snälla tassar, men VÄL livligt för en matte och Ying gör spinn och snurr och sparka-matte-i-nyllet och slänger sig raklång mitt i det hela och Tigger kommer loss så pass att han kan börja rulla runt runt varv på varv runt hela TV-rummet under ivriga skall och "Back, Jazz! Snurr! Spinn! Stopp! Back! Trampa!" och ingen har blivit biten än, annat än mina fingrar, och sen trycker Ying upp en snorig och spottig tennisboll mitt i plytet på mig och det är inte långt ifrån att jag själv börjar rulla runt under skallgivning.

Men jag nöjer mig med att skratta tills jag kiknar och sen får vi anse oss färdigaktiverade för just den halva dagen, i alla fall.

Plötsligt blev det julstämning - lagom till det att vi plockade ner det sista lullullet. Kvar finns nu bara två amaryllisar som har varsin knopp kvar, samt en liten fin julgrupp med en och sånt (tack mamma!).

Men ute är det rena jingle bells - snön yr och hundarnas entusiasm är blandad.

Jazz vill bitas, Betty vill dö, Tigger är helnöjd och Ying är fullkomligt utom sig av fröjd.

 

I helgen tog jag mig en springtur med Ying, efter många tankar hit och dit. Pejer med feberkänningar KAN få ett skov av uppstressning - Ying blir jätteglad av spring plus en liten aning trött av spring - blir det feber då? Å andra sidan: pejer kan bäddas in i bomull och vaktas från alla såväl fysiska som psykiska upp- och nergångar och kanske, kanske inte, leva längre. ELLER också kan pejer leva loppan med förstånd och kanske, kanske inte, leva litet kortare. Inte vet jag.

 

I alla fall ansåg jag kunna ta på mitt samvete att ta med Ying på en springtur, eftersom Ying älskar a) snö och kyla samt b) att dra matten i full fart.

 

Så jag roddade oss: någotsånär köldtåliga springkläder för mig (det blir ju ändå typ kalasbyxor och vindjacka), dragbälte runt midjan. Och för Ying nomesele och ett elastiskt koppel mellan oss.

 

Och så bar det av.

 

Ja det gjorde det - HUJ, bara!!

 

Första kilometern, utan uppvärmning, var den snabbaste jag nånsin har sprungit, och då skall man veta att jag ändå hann trilla omkull och häva mig upp igen! Rätt ut i terrängen sprang vi, bara femtio meter från hemmagrinden kan man ta en genväg bakom några höghus och få stockar, stenar, backar, rötter och nerfallna träd på väg till liksom den riktiga skogen. Den vägen tog vi förstås och SOM han drog, den där kinesen. Ibland gjorde han ett extra ryck just när jag hade tryckt ifrån, vilket förstås ledde till att springsteget blev 6 meter eller så. Skedde detta precis på krönet av en brant stenhäll så fick jag liksom FLYGA ner och bara hoppas att det skulle finnas något lagomt ställe för mig att sätta ner foten på sen. Eller att jag inte skulle bryta mer än nödvändigt antal lemmar vid markkontakten.

 

Jag var faktiskt jätterädd bitvis, men väldigt glad också, det var otroligt roligt! Ibland rörde vi oss i god fart rakt mot ett träd och precis bara nån meter innan han sprang rakt in i trädet gjorde Ying liksom en kvartshalt, bara som en liten andning i steget, samtidigt som ena örat vinklas bakåt. Då kommer det an på mig att ropa höger! eller vänster! och sen bara hänga med i svängarna. Stopp! och sakta! lyssnar han faktiskt också på, men ropar jag: Vänta Ying, tänk på att matte inte är nån ungdom längre! så bara slänger han en godmodig blick över axeln, slår några extra slag med svansen och drar på.

 

Hur som helst - efter tre kilometer var jag TVUNGEN att ta en gångvila och då tyckte jag att Ying haltade på vänster fram. Han gjorde ju det ett tag före jul. Som tur var så var vi nästan framme vid en annan "ingång" till skogen, en med bilparkering, så jag ringde till hussen som kom med bilen och hämtade mitt lilla dragdjur. Fast vid det laget tyckte jag inte att han haltade mer...

 

I alla fall - Ying, den lyllosen, fick skjuts hem, själv tog jag mig runt tre kilometer till, drygt. Det var tio grader kallt och jag sprang som sagt rätt ut i terrängen, vildspår där ingen hade rört sig sedan snön kom (utom några harar och rävar), så det var spännande även utan draghjälp. Alla rötter, gropar och hala stenar kommer som en glad överraskning. En annan glad överraskning var att isen på ett dike inte höll utan jag trampade rätt igenom och fick hela dojan full med slush. Usch, kallt. Och så tänkte jag på att OM jag skulle trilla och bryta mig eller slå mig medvetslös - hur länge klarar jag mig då i denna relativa kyla, och i min utstyrsel (springtajts, crafttröja, vindjacka, tunn mössa, tunna vantar. Thermostrumpor, fast tunna, och tunna springskor.

 

Hur som helst - hem kom jag ju, varm i pälsen och glad som en lärka, men senare, efter stretching och dusch och allt, då kom stora fryset.

 

Men bäst av allt: hittills har jag då inte sett någon mer hälta på Ying. Han kanske bara filmade för att få skjuts hem.

 

Vaknade kl. 8.45 av en alldeles vidrig mardröm. Tur att man har glada, ivriga, vilda hundar som gör att känslan går över så fort man öppnar ögonen.

Kaffe - mycket kaffe, starkt kaffe. Men allra först hundmat, förstås. Just den här veckan får de Vom og Hundemat, nästa vecka blir det nog Fodax igen. Några kusar gillar Fodax bäst, några VoH. Men alla älskar båda sorterna högt, så skillnaden är inte så dramatisk.

Skrev helt hastigt några briljanta (nåja) rader på mitt opus.

Ut med jyckar - idag tog vi elljusspåret så det blev drygt 4 km. Urtråkigt att gå elljusspåret, men härligt ändå att det är snö- och skidspårsfritt.Träffade nya grannen Gizmo, litet ludd, på hemvägen. Jiddrade litet, både hundar och mattar. Vilket lyft jämfört med de tidigare grannarna i samma hus!

Trötta hundar betyder skrivtajm för matten. Blä.

Lunchdags - kokt ris med en massa citron. Slemmigt men mättande.

Och så en lekstund på det. Hämta grejer, springa och gömma sig, brottas, leta godis. Ut på toa (hundarna, obs).

Skriva, grunna, slita håret.Se på skidskytte.

Promenaddags igen - till vänster, genom stan, till höger idag.

När vi kom hem hade hussen kommit hem, och minsta barnet kom precis innan vi gick.

Matdags för hundarna. Inte nån enda matvägrade. Förstås.

Springdags för matten - litet längre idag, ungefär 5 km. Litet segt men jag börjar komma igen.

Dusch, och så en snabbmiddag (yoghurt och banan).

Hundtrams - Ying "knyckte" ett tomt äggflak och hade väldigt roligt eftersom han var säker på att det var en matte-skatt som han inte fick ha. Tigger hämtade allt i hela huset. Betty svansade kring hussen. Jazz lekte muräna och fick dessutom slicka min yoghurtskål.

Och nu - nu sitter jag här igen. Och grunnar på mina formuleringar.

Samt ser på Kommissarie Banks.

Mest det sistnämnda.Utbränd, ju.

 

Dagens idioti vill jag gärna bjuda på: det stora skoraseriet.

Så här: när jag skuttade ur min paulun klädde jag mig i litet diverse, såsom ett par illskrikgröna velourbyxor, rena Grodan Boll-varningen faktiskt. (Det finns en tillhörande blixtlåströja, men jag vill ogärna bära hela ensemblen på en gång, för då tror jag att jag skulle tappa självkontrollen och hemfalla åt Skiffel i Skafferiet). Och nedanför dessa grodben ett par joggingskor för jag har en gräslig självspricka på ena foten och det enda som hjälper då är att gå i sunkdojor hela långa dagen.

So far so good.

Men sen skulle jag gå ut med djuren och jag ville ju inte se precis HELT galen ut då. Och det ville inte hundarna heller att jag skulle göra. Alltså av med velourisarna och på med jeans. (Fult, men inte galet.) Fast det är ju så jobbigt att ta av sig skorna och sen ta på sig dem igen. Så jag beslöt att ta av mig byxa 1 och ta på  mig byxa 2 med skorna hela tiden på fötterna.

Himlar, vilket knölande! Det var JÄTTEJOBBIGT att trassla ut foten med sko på ur velourbyxbenet, tog faktiskt en hel evighet så jag orkade inte trassla ut fot nr 2 precis på en gång utan tänkte att jag sticker emellan med att trä in den där första foten, med byxfritt ben i själva så att säga destinationsbyxbenet.

Och det var ÄNNU knöligare!! Foten fastnade och jag blev, ärligt talat, alldeles svettig och argsint och kom varken i eller ur med benet.

Så när jag hade hållit på och kämpat i en HALVTIMME så var resultatet det att jag hade ena benet i ett par illgröna velourbyxor och andra benet till blott hälften i ett lortigt jeansben, med den skoklädda foten stadigt fast i knähöjd. Jamen jättebra resultat ju, mycket smidigare än det där jättejobbiga som jag ville undvika, alltså det att först ta av sig skorna och sen ta på sig dem igen. Jättesmart.

 

Nå, till slut löste det sig ju (fast det var ju inte LÄTTARE precis att ta av sig skon inuti ett trångt jeansben), men det som var så där riktigt RIKTIGT dumt, det var att nu i afse när jag skulle ut och springa och skulle byta från jeans till springtajts (mycket snygga. inte) - då började jag göra precis SAMMA idiotiska grej!!!

Fast jag lät det inte gå riktigt lika långt den här gången.

 

Och nu har jag Dockstatofflor på mig. Det får gå hur det vill med självsprickan.

 

 

 

Här gnölas det vidare med uppsats, muckiga promenader, gnugga ögonen för att jag inte ens kan TRO att det ska vara så mörkt som det är.

 

Jag idag:

 

Egentligen sitter jag och gnölar med min bedrövliga uppsats - men den börjar faktiskt ta sig så smått. Jag har äntligen liksom kommit på vad den skall handla om; detta efter att jag har skrivit nästan hela uppsatsen. Nu måste jag knåda och forma den så att den verkligen handlar om det jag vill att den skall handla om. Måhända låter det som ett avigt sätt att skriva uppsats på - men så är jag också en rätt avig sorts person.

 

Och innan jag glömmer det: dagens rapport från Mittens Rike - håll i er nu! Mellersta mellanbarnet har ätit - tadaa! - HUND!! Jojo, för som man säger: when in China, do as the Chinese. Det var rätt mycket som nötkött, tydligen. Men när det blev dags att snaska i sig hundhud, då drog hon öronen till sig och förebar livlig mätthetskänsla. Förnuftigt.

 

Vidare i handlingarna, och till Dagens Ämne: Ett Minne för Livet. Nämligen ett läsminne (som betyder nånting helt annat nuförtiden än dåförtiden). Någon gång när jag var i 10-årsåldern, och jag har för mig att jag var litet sjuklig. Påssjuka kanske, för det hade jag i den åldern. I alla fall hade någon (kanske jag, kanske någon förälder) från biblioteket hemburit "David Copperfield" - Charles Dickens, ni vet. Jag ser den just nu på TV och då kommer allt tillbaka till mig. Liksom.

 

I alla fall kommer jag precis ihåg hur boken såg ut, den ingick i någon serie av böcker för ungdom, eller så. Och så slog jag upp boken och alldeles inledningsvis, innan texten började tror jag, fanns den här bilden:

 

Nu är jag glad som en lärka, för mellersta mellanbarnet har äntligen givit ifrån sig ett livstecken. Det har härjat iväg på lyxskidsemester närapå i Nordkorea - inte alldeles precis i samma klass som de stugor vi brukade hyra i Sälen, nej. Men i alla fall satt utförstakterna i så hennes kinesiska familj gjorde vågen nästan.

 

Hur som helst - jag har vågat mig ut i skogen med två hundar eller rättare sagt terrierar idag. (Husse fick röja med Ying och lillan tog lillen, alltså Jazz.) Läget är inte fullt så förtvivlat som igår med andra ord, men alla fyra bastarderna orkar jag ännu inte alldeles med. Dock - när matten har mindre ork får hundarna ha mer, och det ställer de upp på. Idag fick de leta, klättra och träna stopp och avbrutna inkallningar. Glasklart, right? Just därför bifogar jag en liten film, ursäkta att jag låter både dum och snorig i filmerna. I ett av de små klippen drar tigern iväg efter rådjursvittring och Bettan hänger på, men jag är rätt nöjd med deras reaktion på min ljufva vissling. För övrigt - där belöning och beröm inte syns på filmen så föreligger sådan i alla fall, fast mera privat.

 

 

Det funkar ärligt talat INTE bra att göra filmer med mobilen, inte om man är jag i alla fall. Men jag ville unbedingt visa hur duktiga de är, ÄVEN om det var ett skrämmande långsamt läggande där. Förresten har jag så mycket grejs för mig som jag inte vet själv - det slog mig att när jag visslar så betyder det inte i första hand "kom" utan mera "hallå där" - allmän uppmärksamhet, alltså. Och "stopp" betyder bara stanna, hur som helst. Stå eller ligg eller sitt eller stå på huvudet, om det är så.

 

Men i alla fall: det KANSKE kunde vara en bra idé att göra klart för sig själv vad man är ute efter, INNAN man försöker lära nån annan att göra - "nåt"... Pedagogiskt, och så.

 

På aftonen tog jag en promenad med Tigg och Ying och överlät Bettan till husse och Jazz fick göra inomhus hyss med sin specialmatte. Alltså har jag idag tagit två promenader om sammanlagt nästan två timmar - kanske orkar jag återgå till vanligt liv i morgon!

Av ren lättja slog jag mig ner framför TV:n häromsistens när den svenska "dramakomedin" Fröken Frimans Krig skulle begynna. Mina förväntningar stod ungefär i höjd med knäna. Eller litet lägre.

 

Den här förnicklade förkylningen i kombination med uppsatsskrivning gör att jag vill säga många fula ord, men jag nöjer mig med serietidningsbildspråk och hoppas att andemeningen ändå går fram.

 

Nu är det tredje dagen i rad som jag avstår från att springa och det gör mig rasande. Hela alltet spricker, liksom. Dessutom är det ju så att när något j*klas så tar jag en springtur och så synes mig lifvet lättare. Nu har jag inte det andningshålet när jag som bäst skulle behöva det. Resultat: en person som är obekväm för både sig själv och omvärlden.

 

Inte blir det bättre av att läsa träningsbloggar om alla möjliga intressanta upplägg, se käcka facebookinlägg om träningsprojekt - ja, rent allmänt vara omringad av friskusar och klämmiga tillrop. Jag menar - min springform är ju ett känsligt kapitel. Medicin och historia och den sortens, ni vet.

 

Ying mår bra idag - så bra nu nån hund mår när matte är till ingen glädje alls. I alla fall hade Ying ett bättre begagat slemmigt råhudsben i soffan och bestämde sig för att ta livet av Tigg när han hoppade upp. Nåja, det låter mycket värre än det är när det gäller Ying, men eftersom det inte låter särskilt ofta så blir det ändå så att man hoppar i höjden med håret på ända.

 

Igår afton engagerades Minsta B som hundaktiverare - hon tog en jycke i stötet och lät dem hämta saker och fick därav något slags aha-upplevelse. Eller kanske jaha-upplevelse. Eller snarare åh f*n-upplevelse.

För: Tigger hämtar allt man ber honom om och sedan allting annat och sedan försöker han rycka ner upphängda saker. Und so weiter. Ying hämtar allt man inte ber honom om, oftast flera gånger. Eller också inte. Jag får se hur jag gör, säger Ying. Betty hämtar eventuellt såna saker som man kastar, om man inte kastar för långt. I alla fall om sakerna är bollar. Saker som inte är bollar och som bara ligger ligger bra där de ligger, tycker Betty och gör ögonen rundare än vanligt och öronen mer flaxiga än man trodde var möjligt. Och Jazz hade litet annat för sig (gnagning) så han avstod från aktivering. Eller rättare sagt sa han till mig: -Du får väl aktivera din unge själv, det är ju du som har skaffat henne! Fräs!

 

Nu sänker sig mörkret utanför fönstret (eller snarare är det så att dagens gråmörker börjar övergå i aftonens blåmörker), regnet smattrar mot rutan och från köket luktar det gott av kaffe. Jag har precis intagit dagens sisådär 27:e blomvattendosis och känner mig därför något mindre nära döden. På TV:n åker några hurtfriska damer skidor. Förresten såg vi igår kväll "The Day after Tomorrow", för jag vet inte riktigt vilken gång i ordningen. Den var bra den här gången också, men den gav mig litet bekymmer för hur jag skulle kunna kvällsrasta hundarna. I kylan. Sicken inlevelseförmåga! Minus 101 grader i filmen, plus 5 grader i verkligheten: det gick bra med kvällsrastningen, ingen frös ihjäl ens det minsta lilla.

 

Jag måste ju skriva litet om mina julklappsböcker.

 

INTE om Le diable au corps som jag gav mig själv, ifall tomten skulle ha glömt mig.

 

Idag är Ying sitt vanliga bråkiga jag igen - livet leker, och jag med! säger Ying.

Matten är det dock bara skräp och skrutt med; förkylningar är det värsta jag vet. Idag orkade jag i alla fall masa mig ut med två filurer och till all lycka är minsta barnet fortfarande jullovsledigt och kunde ta de resterande flockledamöterna. I regn och rälighet.

Jag och min andel - Tigg och Ying - träffade en liten parvel vid namn Nemo, korsning mellan chihuahua och nån sån där liten belgare, 2 kg tung och kung i kvarteret, ungefär. Utmärkt det, att stå och jiddra med nån okänd hundförmåga fungerar faktiskt riktigt bra som aktivering. Och min egen aktivering av hunddjur är för tillfället, som lätt inses, lika med noll.

När jag inte snyter mig, gnölar om hur synd det är om mig eller sliter mitt hår i största allmänhet så håller jag på med den där J*VLA uppsatsen. Grrrrr. Syster min är doktorand, hoppas hon är mera på't än vad jag är.

 

Det här är jag, ungefär:

 

Igår kändes halsen raspig, framemot aftonen hostade jag och hackade och fick onda aningar.

Idag är jag jätteförkyld! Övermåttan vidrigt.

 

Vidrigare ändå är att Ying-hjärtat har haft feber idag.

 

Ingen bra dag.

Det måste jag säga - det var då något alldeles osannolikt vad det smällde och small i natt! Ända fram emot kl. 2 var det så jag trodde fönsterrutorna skulle tryckas in och hela vi brinna upp eller så. Jag måste säga att just det här med pyroteknisk dårskap är det som är mest till förfång för oss som envisas med att bo precis i randen till slumområdet. Jag brukar tänka på makens återberättade upplevelse av Mexiko och dess invåndare för många herrans år sen: det tiggdes och det taggs och det hades ingalunda mat för dagen eller kläder på kroppen, men slantar till fyrverkerier och lotter fanns det alltid. Och nu är gamla präkto-Sverige där också!

 

I muntrare tonläge kan jag rapportera att hunddjuren ändock klarade sig finfint. I synnerhet var det en fröjd att konstatera att Jazz gav bleka fanken i alltihopa, förutom att han faktiskt satt upp i fåtöljen och tittade ut på fyrverkerierna. Eller färgprickarna, som han och Betty säger. Men: inget gömma sig under soffan, inget hässjande. Ute tycker han att det är åtminstone trekvartsuräckligt, men inne är han trygg och tar det med ro. Och med ett märgben eller två...

 

För övrigt läser jag med stor dysterhet men även med stor ilska om hundstackare som har kommit bort under smälleriet. För nog gäller det att hålla i sin hund ordentligt omkring nyår, men det finns väl för F*N ingen anledning att ta ut hundstackarn precis runt tolvslaget heller?!

 

Här i trakten spanas det efter en 12-veckors valp som först inte var rädd för smällare men sen blev rädd för grannarnas fyrverkeri - hejsan hoppsan - och drog. Vad i h*lv*te gjorde valpstackarn ute när det fyrverkas, undrar jag? Nog kan en 12 veckor gammal liten en få gå på toa inne, väl? Och nog kan man väl själv avhålla sig från att gå ut och kolla fyrverkerier om man har smått i huset? Men men - vissa är dumma som spån, dummare ändå och borde själva skrämmas och tvingas att tillbringa natten i storskogen. Med troll och hungriga björnar. Pottor.

 

Fast i alla fall - kan man inte säga nåt snällt ska man inte säga nåt alls, var det ju. Till min glädje var det många för mig okända personer som pratade med mig och min flock idag när vi förmiddagspromenerade - de var bekymrade för hur det hade gått med hundarna under natten. Det tycker jag är rart - att okända, icke-hundmänniskor har det i medvetandet, liksom, det där med hundar. Då finns det ändå hopp om mänskligheten.

 

Och så träffade jag vår nya granne, hon som har flyttat in i stället för de vidriga hund- och människohatande skvallernissarna till monstergrannar. Den här nya förefaller finfin, inte bara för att hon har en trevlig hund. Tänk så det kan ordna sig!

 

P.S. Precis just nu läste jag att lillvalpen har kommit till rätta. Vilket är bra. "Ska bära han jämt nu" skrev matten. Vilket är uselt. Både språkligt och faktiskt. Men nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla. Tralala!