Pelleskop-livet

Hög tid att krypa ikull och sova, men några små noteringar blir det först.
1. Ying snattar skor. Hela tiden. Jag lägger ner otroliga summor på pedagogiska hundleksaker, bitvänliga hundleksaker, oerhört stimulerande hundleksaker - allt vad ni vill. Ying ägnar sig blott och bart åt skor. Idag hade han hela paret av Minsta Barnets leopardmönstrade plimsolls i munnen, burna i hälkappan. Det såg ut som om han hade fläckiga betar.
2. Tiger försöker snatta godis. Vi var ute i trädgården och slöade på en filt (tänk ändå vad det är underbart att ligga och smådåsa bort i lagom varm solvärme!) och jag hade med mig en påse hundgodis och en klicker, för litet tramsträning då och då. För säkerhets skulle placerade jag en hand över påsen när jag la mig och lekte katt i solen. Tigg försökte på alla sätt komma in i påsen. Till slut kröp han under min filt från fotänden, ålade fram under filten som en liten mullvad och försökte ta sig in i påsen underifrån. Sådan nit måste förstås belönas!
3. Jag hittade Neros gamla jätteapportbock i källaren. DET var en apportbock i Jazzens smak! Bilder följer, när orken dyker upp.
4. Jazz fick följa med på kursen ikväll, och agera "marsvin". Han var så duktig!!! Först värmde vi upp med litet agility innan kursen började och det var också jätteskojsigt. Sedan fick han visa litet schyssta freestyle-moves (obs! endast han, inte jag!), hur man kan forma fram saker med klicker och litet sånt. SÅÅÅ duktig och glad, och toksöt!!
5. Kvällspromenad med Tigg och Ying mellan halvnio och strax efter tio. Vilken underbar årstid!! Ljust fortfarande när vi kom in, och svalorna hiade runt. Ying höll på att bli galen på en katt som klättrade upp i ett träd. Otroligt vilka röstresurser han har - han varken skäller eller ylar, eller kanske båda två - vrålar, skulle man nog kunna kalla det.
6. Minsta Barnet provade de sista två konståkningsdräkterna hon kan komma i (obs! det är längden som är för knapp, inte bredden!) och var så vacker så både mamman och pappan nästan grät. Vi lurar på att bli svenska motsvarigheten till Amy Chua och TVINGA henne till en comeback!!

Idag på allra sista stumpen innan vi kom fram till skogen träffade vi en liten mus, eller kanske en sork.

Det kan ha varit en sån här:


Alltså en skogsmus.

Men jag tror nästan mera på en sån här:


Vilket alltså är en skogssork. Mitt exemplar såg mera ut som den, men skogssork låter så liksom exklusivt, tycker jag. Som en rar planta.

I alla fall gjorde den sig ingen större brådska, den travade över vägen och började inspektera något alldeles i gräskanten.

Jag har ju två hundar av råttjagarras och greps omedelbart av nyfikenhet - hur pass "på" är de, när det gäller såna här små slinkiga slaniga musdjur?

Så med Jazz och Tigger i korta koppel visade jag på det lilla pyret som hölls med sitt i gräset.
Inget intresse.
Jag fick peka och riktigt presentera min nyfunne vän för småhundarna, men reaktionen blev inte så där väldigt rovdjurslik.

Jazz sa: -Jaja, fin blomma, nu går vi till skogen! (Han tycker att jag är för nedra tråkig som alltid ska sitta och titta på blommor, eller plocka blommor, eller lukta på blommor. Heeeelt onödigt, säger Jazz.)

Tigger däremot satte sig på sin rumpa och tittade ganska ingående på musen/sorken, eftersom det tydligen var vad matten ville. Han vickade så där rart och fundersamt på huvudet från sida till sida och såg verkligen ut som en liten fältbiolog i examinations- och artbestämningstagen. -Kanske det är en liten grrrroda? sa han sen litet eftertänksamt och pussade mig på näsan.

Och därmed var vi liksom färdiga med den delen av vår promenad.

Ying märkte inte ens att det kröp något i gräset. -Mot Sherwoodskogen! ekar hans fältrop så fort man går åt det hållet.

Sen tog vi en ganska lång promenad, till större delen och alldeles oavsiktligt i alldeles obanad terräng för jag råkade liksom bli litet överentusiastisk när det gällde liljekonvaljeplockning. Inne i djupa skuggorna hittade jag så fina och liksom saftiga exemplar, mjälla skulle jag vilja säga, så jag kunde inte riktigt få styr på mig själv.

Det är faktiskt en ganska god träning för hundar det också - att först ta sig fram över och under och genom och runt i värsta morasen och stenrösena och sedan bara VARA. Alldeles stilla, mitt i viltstråken och med myggorna inande runt och in i öronen.

Jag hörde faktiskt en röst höjas för att matten skulle lämnas kvar med sina larviga blommor så skulle "karlarna" (jojo! ett spydigt leende sprider sig över min fysionomi) ge sig ut på viktigare uppdrag, dvs. älgjakt. Det hördes dock tydligt på uttalet (lallviga blommol) att det var Ying som yttrade sig, och hans manschauvinistiska "lustigheter" tar jag inte längre någon notis om.

Fast jag ska nog kalla honom Ying GW Persson ibland, som en liten pik.

Hur som helst - som mus- eller sorkhundar ger jag inte mycket för Jazz och Tigger. Själva säger de att deras expertis är bortkastad på sånt småvilt - de kräver rejälare grejer för att träda i aktion.

Ying säger: -Baddå?

Idag var det mörkt, oggigt och blött; hela förmiddagen blåste och regnade bort.
Mitt på dagen kände jag att vi MÅSTE ta en ordentlig promenad, så då gjorde vi det - och himlen blev gladblå med snälla moln och en värmande sol!



Vi tog det så lugnt och fint och hade en massa stillsamma hyss för oss, så promenadvägen som brukar ta en knapp timme tog nästan två. Ganska mycket godis gick det åt, förstås.



Har man en hel liten flock kan man träna sittande i grupp. Ganska svårt för vissa. Och en del har förstås myror i rumpan, i vanlig ordning.



Matte är långt långt borta och ser mickaboerna bara som små prickar vid horisonten. Nästan.



SEN blir det inkallning av!!

Dags för nästa skojiga, men svåra, lek:



Parkering av tre luddbollar. Jazz ser som vanligt ut som han inte känner oss övriga, i synnerhet inte matten.



Dags att ropa in hund nr 1, men bara ett litet stycke. Svårigheten är dels att få enbart den avsedda rackan att närma sig, dels att få sagda buse att stanna igen innan han har hunnit ända fram.



Yingens tur att komma fram en bit.



Tigger får komma fram en liten bit...



Och så en liten bit till!
Den här övningen är banne mig lika jobbig för matten som för hundarna, för jag får ta det så nätt, så nätt. Inget hurtigt hojande "Jazz kom!" eller så, utan bara namnet på en hund, litet stillsamt, och så ett försiktigt "häråt". Man vill inte ha för mycket fart för då kan Ying och Jazz inte hejda sig igen innan de har kommit ända fram, och dessutom kan de dra nån annan med sig. Tigger är förstås klart bäst på denna övning - inkallning med ställande har gjort sitt till!



Jazzens tur igen. Alltid med bortvänd blick - kameran GLOR på honom, tycker han!!



Yings tur, men här började det gå litet för hastigt, så matte måste ta några steg fram och stoppa framrusningen.



Nu är det Yings tur att tycka att matten kan lugna sig litet.



Äntligen fick Tigern komma ända fram!!



Ying och Jazz bidar sin tid. Vem ska få springa först?



Det blev Jazz!! Ying demonstrerar genom att lägga sig ner och säga att han för sin del, han sk*ter i det här!!



-Stå där och hojta du! säger Ying. -Jag för min del ligger bra här!
Men sen kom han förstås, och var ganska yster.

Den där övningen är faktiskt så pass jobbig att vi måste slå oss ner och tänka över våra synder en stund. Sen lekte vi stillsamma lekar, som att rulla runt (även matten), trampa på stället, snurra och litet sånt.



Sånt gillar Jazz! Och jag gillar att jag för en enda gångs skull lyckades fånga hans glada min på bild! Den här minen har han faktiskt oftast när vi gör nåt - men den försvinner så fort kameran kommer fram!



När jag har hållit på och duttlat en stund med Jazz blir Tigg litet ifrån sig: -Vill du se att jag kan sitta vackert, matte? Vill du se det? Vill du se att jag kan sitta vackert? Vill du det?
Så klart att jag vill se det. Och jag är till och med villig att betala litet för det.



Sen gick vi hem, nöjda och belåtna.
Och när vi hade kommit in började det regna och blåsa och till och med åska.
Så nog hade vi tur med vädret, alltid!

Idag är det visst läge för tända taklampor hela dagen. Vilken överraskning efter gårdagens högsommar!
Alldeles fel är det emellertid inte, enär jag ser spraymålad ut på hela ryggen. Jag lyckades somna i solgasset igår eftermiddag, liggandes på magen...
När ska man egentligen bli vuxen och förståndig?
En annan inte så förståndig sak var att jag hade satt en grov "gammaldags" spårlina i en sele anbringad på Jazz. För att stoppa honom om han ville skrämma livet ur folk som går på trottoaren längs trädgården.
Alltså en sån där skrikorange lina flätad av en miljon nylontrådar.
Och när det så blev läge att greppa tag i linan hade den snott sig ett varv kring min högra fotled och drogs åt där av den framrusande lillpinnen.
Flera varv slirade den, hårt åtdragen kring lilla mej.
Det blev ett rejält brännsår på den vristen, det. Tack tack.
Men idag håller vi oss mest inne.
Jag bunkrade upp med fina färska Frolic igår - så länge de är mjuka är de faktiskt nästan lika populära som köttbullar.
Vi återupplivar Jazzens förmåga att gå baklänges i en åtta kring mina ben. Liiiitet lurigt men inte omöjligt.
Ying överraskar genom att komma studsande och gå zigzag mellan samma ben. Vad han kan, den! Samtidigt tränar Tigern fjärrdirigering - han lägger sig en bit  bort (utom aggressionsavstånd för Jazzen) och får ibland ett kommando om att ändra position till sitt eller stå. Riktigt bra träning, faktiskt!
Så pass att vi nu måste vila med en god, om än fransk, bok.

Tigger och jag har en idol - en riktig filmstjärna!!



Japp, det är russlaren Moose, kanske mest känd som "Eddie" i serien "Frasier".

Moose var av allt att döma en riktig jack russell på både in- och utsidan: hans första familj stod inte ut med hans påhittighet när det gällde att jaga katter och då föll det sig så lyckligt att lille Moose blev omplacerad - hon en person som tränar djur för just film- och TV-roller!!

Så fick han ett långt och lyckligt liv - han blev hela 16 år gammal och ersattes till sist i rollen som Eddie av sin son Enzo. Denne son hade redan tidigare hoppat in som stunthund i "Frasier", när det började bli dags att spara på Mooses krafter i mer fysiska uppgifter.

När serien "Frasier" var som mest populär fick hunden Eddie mest fan-mail av alla de medverkande skådespelarna!



Omslagspojke blev han också - flera gånger.

Jag såg några små intervjusnuttar där Mooses co-stars berättade om hans personlighet, och han verkar då ha varit väldigt Tigger-lik:
aldrig att han svansade och gullade för någon annan än sin tränare - alla andra var som luft om han inte hade blivit tillsagd att "göra något" med dem eller om de hade riktigt gott godis i händerna - eller bakom öronen... När Eddie skulle slicka nån av medspelarna i någon scen fick de lov att bestrykas med sardinolja först!!!

Idag blir det mest bara bilder.
Man skulle önska att det var ljud och doft till bilderna också, så här års. Jag ber om ursäkt redan inledningsvis, för i detta inlägg förekommer en del landskapsvyer.
Såna är rysliga.
Men de tjänar mig som ett slags "triggers" - när jag ser dem kan jag höra fåglarna och vinden och känna doften av nyslaget gräs, liljekonvalj och sumpiga diken.



Vi for till Brännskogen idag, för att i någon utsträckning slippa blåsa bort. Det visade sig vara idealiskt promenadväder!!



Bara bara maskrosor som lyser så gult. I sanning en misskänd ört!



Vi traskade 5 km i mycket sakta mak - 2 timmar tog det! Men då blev det förstås en hel del klättrande på bänkar och stenar, platsliggande, vadande i diken samt luktande på såväl blommor (matte) som snusk (hundar).



Det var rätt många skolbarn ute och joggade, och rätt många andra som promenerade. Guldläge för platsliggningsträning, alltså. Alla skötte sig mycket bra.



Även i svartvitt fick de högsta betyg.



-Stopp killar! Kodak moment!!!





Jazz börjar bli innerligt trött på hela tillställningen!





Då går vi en bit igen, då!





Dags att klättra på en sten.



-Kan man få nåt för det? undrar Tiger.



Det var en rätt liten sten, så Ying fick göra en ensam-prestation.



Det gick bra det också.



Lilla Hjärtat.





Precis här mötte jag en älg en gång.



Här brukar det gå finfina hästar.



-Titta så vackert! säger matten.
-Nä, nu går vi, säger Ying och Jazz.



Det mulnade på ganska hastigt.



Precis när vi kom tillbaks till bilen började det regna alldeles rysligt!!

Idag blåser det ännu mer än igår.
När jag slog mig ner på trappen med en kopp kaffe hände det sig på detta vis:
kaffeslurken blåste bort på sin väg mellan koppens rand och mina läppar.
Det kan man väl kalla höjden av blåst, ändå?
Tiger tycker inte om blåst inomhus, det låter läskigt i vår gamla kåk tycker han. Det tycker nästan jag också.
Jazz tycker att man gärna kan stanna inne under en filt när det blåser så här pass.
Ying knycker skor och springer runt runt i huset. Det är hans sätt att tirritera och figurera matten.
Matten tycker inte heller om blåst.
Det känns oroligt.

Nu är det Den Tiden på året igen - den tiden då vi översvämmas av piggelunkar!
Dessutom misstänker jag att just våra igelkottar är något slags läskig mutation för de är tamej tusan ute och traskar när som helst på dygnet.
Kanske känner de sig trygga hos oss, nu när Igelkottarnas Fiende Nr 1 har lämnat jordelivet och mördar kottar ovanom i stället.
Eller också är det bara makens iver att beskära äppelträd, resulterande i oändliga mängder ris lagt i högar, som får dem att fylkas i sådana skaror. Maken har en liten pyromanådra och eldar ris varje helg, men det tar aldrig slut ändå. Varje eldningssession börjar med att jag säger åt honom att vända på rishögen först, för att se till att ingen liten uppstickare befinner sig därunder.
Snart tänker jag sluta med den uppmaningen - jag börjar bli TRÖTT på kreaturen!
En som inte är trött på dem, det är Tiger.
Han har blivit en riktig liten jakthund, den!
I alla fall när Jazz och Ying är med.
Sedan kan han inte släppa tanken på vilddjuren när det är sovdags, och vips kommer han på att han måste gå ut, så där kl. 2 om morgonen.
Och då jag inte med säkerhet kan säga att han inte faktiskt ÄR nödig så måste jag släppa ut honom.
Sedan kommer han aldrig tillbaka.
I natt var jag ute och gick nästan skallgång, iförd trosor, fleecetröja och gummistövlar. Sniggt.
Runt runt gick jag, ingen Tiger.
En gammal fotboll på ena gräsmattan tänkte jag sparka iväg, men den knorvade iväg på egen hand.
Igelkotte.
Och en bit bort satt Tiger och såg betänksam ut.
Undrar varför han vill gå ut till igelkottarna.
Om han har något att prata med dem om, eller om han bara vill titta litet på dem.

Nu har vi avverkat tre av fyra tillfällen på del 1 av min egenuttänkta kurs i vardagslydnad och aktivering.
Inte vet jag vad deltagarna tycker, men JAG har jättekul!!
Det är så roligt att se hur ekipagen utvecklas och blir mer och mer samspelta för varje gång.
Allra roligast är kanske när husse/matte börjar känna sig trygg i gruppen och kan leva loss mer med sin hund - i början är det väääldigt snålt med godis och beröm. Jag vet inte om man kanske tror att det verkar fånigt att prisa och rosa en liten fyrbening som bara har gjort nånting till hälften rätt, eller om det betecknar en strävan efter nåt mycket mycket bättre, eller vad det kan vara.
Jag tycker i alla fall att man KAN inte berömma för mycket!! Och man måste tänka på att hunden alltid presterar litet "sämre" på kurstillfället än hemma - det är ju så mycket som är annorlunda.
Annan plats, andra hundar, många lukter - och så en matte el. husse som definitivt inte är sitt vanliga jag.
Hur som helst - de är jätteduktiga, båda människor och hundar, man blir nästan litet rörd.
På bara tre veckor har de liksom blivit "mina" hundar och människor och jag blir så glad när det ser så trevligt ut, för det gör det.
Alla har trevlig attityd, ingen är översittare, ingen är där för att stajla.
Och inte vet jag om jag har skrämt dem eller vad det beror på men i alla fall:
alla fem ekipagen har anmält sig till nästa 4-veckorsdel också!

Sist ut i denna lilla kavalkad av benätare är det verkliga rovdjuret, katternas katt - TIGERN!

När man ger Tiger något riktigt gott, och riktigt icke-vegetariskt, som ben, rå köttfärs, kycklinglever, så kan man en kort kort stund, så kort att man knappt märker det om man inte vet vad man ska titta efter, se ROVDJURET i den lilla vita hunden!
Han ser faktiskt farlig ut - det blir något visst förhållande mellan iris och ögonvita och en skarp skarp glans i ögat.
Intressant att just den lilla luvern ska vara den som mest liknar en varg...



Förr tyckte Tiger att det var litet otäckt om benen var rejält stora, eller om det var ben av t.ex. älg. Han föredrog små nätta 1 dm långa ko-pipor.
Men numera kastar han sig över vilka monsterknotor som helst och släpar runt på 2 kilos kadaverdelar som om de vore tennisbollar!





När Ying eller Jazz kommer för nära, eller tittar lystet på hans rov, då låter Tigger Verkligen Inte Snäll: han har ett särskilt sorts liksom knattrande morr som ökar i ljudstyrka, ungefär som en metalldetektor, vartefter nån kommer närmare. Och så kommer han kvickt på fötter och står hopkrupen, beredd till pantersprång, rynkar nosen och visar alla elaka tänder.



Med människor är det emellertid ingen som helst fara; vem som helst kan ta benet eller klappa hunden eller vad som faller en in.
Man kan till och med stoppa fingrarna i munnen på honom när han gnager som allra intensivast, för han glömmer inte bort att känna efter vad som är ben och vad som är levande människa.





Till och med när han är upptagen av en så köttig knota som denna är Tiger helt med på fotograferings-noterna och poserar villigt.



Ingen brist på engagemang, precis!



Och när benet är renätet rapar Tiger en liten rap och säger: - Ska vi inte få nån MAT idag?!!

Näste man att hängas ut i skvallerpressen är Ying.
Hur är Ying då, med ben?
Tja, rätt kryptisk, förstås.
På vintern vill han knappt se åt ett djupfryst ben. Det är då han pillar in dem under nåt element, vilket är nästan kusligt smart, på sedvanligt pej-sätt.
Men så här års tar han faktiskt sitt ben med viss iver och börjar omgående gnaga.
(På vintern, när benet ev. har tinat litet, vidtar nedgrävning och överfösning av oändliga mängder osynlig jord. Även inomhus. Sen ser han snopen ut när vi omedelbart hittar hans omsorgsfullt gömda gamla koben.)


Det är inte alls så effektivt när Ying gnager. Ganska mycket snusande och sugande blir det, och slörpande baksugsljud som kan göra en matte vansinnig.



Om någon av de andra hundarna kommer för nära så blir Ying alldeles stilla och det brukar räcka bra för att inkräktaren skall ge sig, till och med om denne är Jazz.
Skulle de inte besinna sig kan Ying låta höra ett dovt "hummm...", och det räcker alldeles väldigt.



Det HAR hänt, nån enstaka gång, att Ying till och med har rest sig upp och ställt sig liksom på språng över sitt ben för att vakta det mot någon hund, men då var det något alldeles särskilt.

För människorna i familjen är han alldeles oerhört säker - man kan, om lusten skulle falla på - lägga sig intill och knapra på benknotan utan att Ying skulle bry sig. Möjligen skulle han yttra ett litet "gnorf" och gå sin väg, men då skulle han troligen lämna benet kvar.
Den borne gentlemannen, som mest tycker att vi människor i familjen saknar vanlig hyfs.



Att ta ifrån honom ett ben som han av nån anledning inte får har kvar är följaktligen heller inga problem.



Yings teknik är förstås litet ad hoc - han är inte riktigt lika praktiskt utformad som de andra två hundarna. Inte heller har han samma intensitet!

Idag i blåsten har mitt gamla skrov till skelett sagt AJ nästan hela dagen.
Vilket inspirerade mig till funderingar om - ben, förstås!

Och det blir en hel trilogi, för här knusslas inte.

Vi börjar med JAZZ.

När man serverar ben, direkt ur frysen för det mesta, är Jazz inte precis vad man brukar kalla buskablyg. Han flyger fram och snattar åt sig första bästa.
Helst vill han snatta åt sig två till, men han vet (faktiskt) vem hans frid tillhörer och att han får lugna sig ett tag innan han tillskansar sig samtliga kadaverdelar för eget bruk.



Sen drar han sig en aning avsides, fast inte så mycket för det hinnar han inte.
Och därpå vidtar det stora slöjdandet. Oj, så det låter när Jazz gnager!!
Han är oerhört effektiv och har på nolltid rivit av allt kött på utsidan och ger sig i kast med märgen på insidan.



Hans nos är liksom väldigt väl formad för att komma åt märgen också, och hans ben brukar se alldeles uråldriga och trista ut innan Ying och Tigg har riktigt kommit igång med sina!





Underkäken arbetar sig längre och längre in i märghålan.

Samtidigt som han är helt fördjupad i sitt gnagande har han total kontroll på vad som händer omkring honom - kommer nån för nära så blir det ett fräsande, ev. flugor avdödas och hundar kan bli bitna.



Om jag av någon anledning ska ta ett ben ifrån Jazz så säger jag "loss" och sen bringar jag honom medelst barska ord och lömska blickar någon meter bort från benet, där säger jag åt honom att lägga sig, och först sedan tar jag benet, dock utan att ta blicken från Jazz.
Jag sticker alltså INTE ner handen och bara tar benet!
Däremot kan jag numera ge honom en liten klapp över huvudet eller ryggen medan han gnager, men jag säger något först så han vet att det är jag.
Och jag låter inte Minsta Barnet ta ifrån honom ben om jag inte själv är med och ser till att han lägger sig ner.



Är han litet småfarlig?
Japp, det är han. Men efter mycket övande, bevekande och kommenderande har jag nu kommit så långt att han faktiskt alltid släpper när jag säger "loss", och faktiskt lämnar sin skatt, trots att hela kroppsspråket visar att han hellre vill bitas...
Det går åt rätt håll, om än sakta!

Det blåser så håret står som en kvast bakom mig, och till och med släthåriga Jazz blir litet vindrufsad.
För att hitta litet lä tog vi oss till Storskogen. I sol och i lä är det härligt sommarväder; under ett moln och när vinden friskar i blir det raskt huttrigt.
Ganska många liljekonvaljer är fortfarande friska och fina, djupt inne i skogen i skuggan har inte alla slagit ut, ens. Jag trotsade makens allergi (såväl den faktiska som den inbillade) och plockade en liten tafsig bukett. Den såg mest ut att vara plockad av något litet ilsket, tvångsutkommenderat barn eller möjligen av en mindre fingerfärdig galning. Det blir gärna så när man förutom blomstren ska hålla ordning på tre lagenligt kopplade mickaboer samt två kamíror.
Konvaljernas doft kan dock ingen anmärka på!
Jag tycker som vanligt att blommor som är så pilligt och finmekaniskt framställda och doftar så enastående borde vara ovanliga, inte växa som ogräs i närmsta skogsbacke.



Ovanstående bild har jag knorpat nånstans, men TITTA bara så försiktigt "lockade" blommorna är, och så fint de är utrustade på insidan. Och så alldeles vanliga! Näe, jag förstår det inte.
Liljekonvaljen är dessutom Finlands nationalblomma; undrar om den förekommer ännu ymnigare där.



Nåt som förekommer rätt ymnigt där jag drar fram är små hemska små hundar. Jazz förekom också, men han fräste som vanligt som en bättre filmstjärna när jag nalkades honom med kameran, därför blev det bara de andra två busarna som fastnade.







Jag ska säjja däjj - att det står en ÄLJ därborta.







Jippi! En håla!





När solen kikade fram var det verkligen "en vänlig grönska" överallt.
Gissa vem som sjöng så det ekade över nejden!

I lördags hade jag planerat en Springtur DeLuxe.
Alldeles ensam med musik i öronen och vinden i håret. Alltså inte fartvinden utan den vanliga. (Fartvind brukar jag sällan ge upphov till.)
Meddelade jag därför Make och Barn att de vackert fick promenixa jurren.
Lagom glada så de ut då.
Sen skrudade jag mig i åtsmitande och blankt och - ja, ni vet.
Varför måste bekväma springkläder vara BLANKA?!
Ingen människa blir glad åt att se mig i sådan utstyrsel.
Nä, ingen människa -
MEN YING!!!
Han blir så glad så han rister i hela kroppen, och sjunger de mest onaturligt hemska tolvtonsarior som någonsin har hörts.

Och hur det är - man är ju inte gjord av sten, tyvärr.
Så det blev en springtur med EN hund, i stället för med tre.
Ganska lyxigt det också.

Alla bara tävlar och tävlar med sina hundar.
Rätt många bara vinner och vinner, också, GRATTIS till dem!

Ibland tänker jag att jag ska tävla litet också. Ja, det är faktiskt min Fasta Föresats varje vår, att tävla litet mer just den ankommande sommarsäsongen.

Men sen är det ju det där med mig. Min lilla egengjorda diagnos.
Jag är ANARKIST, nämligen!
Och i mitt fall yttrar det sig så, att det som är bestämt, det står jag inte ut med.

Alltså: om jag har anmält mig till en tävling som går av stapeln den 10 juni kl. 18 så kan det mycket väl hända att jag har stor lust att tävla den 8 juni kl. 18, eller den 10 juni kl. 11.30, eller hela dagen den 16 juni. Men vad som nästan säkert inte kommer att hända är att jag har lust att tävla den 10 juni kl. 18.

Precis på samma sätt var det när die Kinder var ynkpyttiga och jag försökte vara Präktig Mamma, dvs. göra en matordning. Fiskgratäng på onsdag och pannkakor på torsdag och pasta med köttfärssås på fredag kunde det stå. Men tänk att just på onsdag ville jag hellre sakta dö svältdöden än äta fiskgratäng och inget skulle kunna få mig att äta en enda pastabit på fredagen. Och då blev det ju inte så helt med matlagningen, heller.
Det enda som var alldeles säkert med vår veckomeny var att det som stod på listan för en viss dag, det kunde man vara bomsäker på att det INTE skulle serveras.
Och det är ju också en sorts ordning...

Men just det där med tävlandet... Suck.
Inte nog med att man ska vara nån viss stans nån viss tidpunkt nån viss dag... Man ska ha kläder på sig också. Och man kanske träffar nån man känner, blä. Eller också känner man ingen där, blä. Eller det regnar. Eller är soligt och varmt.
Och så får man vänta; jag avskyr att vänta.

Det enda bekymmer jag INTE har med tävlingar, det är nervositet. Nervös är jag inte. Jag nästan önskar att jag var litet nervösare, för då skulle jag inte hinna bli så less på allt.
Det finns ju lugnande medicin, finns det inte nån oroande? Nåt slags nervöspiller för oss som inte är tillräckligt seriösa?

Ja, vad händer egentligen?
Inte mycket, får man skamset svara. Vi bara ÄR, helt enkelt.
Vi tar promenader som nästan alltid blir längre än vi hade tänkt oss.
Vi springer en del. Mattens kondis är inte precis vad den en gång var, men man kan ju ha roligt för det!
Vi tränar litet. Vi tränar på att matten ska lära sig att kasta frisbee åt ett visst bestämt håll, inte huller om buller och hur som helst. Jazz tycker mycket om frisbeen och några fina bildbevis på detta kommer, när jag har lokaliserat just DEN kameran. (Jag har för mig att den är ljust ljust rosa.)
Vi var faktiskt till klubben i torsdags och tränade på en 5-minuters platsliggning utan synlig matte. Alltså Tigern låg och jag gömde mig.
Det gick jättebra.
Annars är vi inte så där jätteseriösa precis.
Faktiskt inte seriösa alls!
Jag försöker att till och med TÄNKA på franska, men det går ärligt talat inget vidare. Jag har en stor muntlig examination om en dryg vecka och det känns som att det kommer att gå åt häcklefjäll. Undrar vad häcklefjäll heter på franska.




Idag fick hundarna ben till frukost. Frysta ben, utomhus.
Till och med Ying nappade direkt.
Sen blev de trötta.



När alla är ganska mätta och har avslutat den akuta gnagfasen smyger Jazz runt och snor Ying och Tiggers ben. Sen vaktar han grundligt sin skatt. Man får inte ens fotografera.





Tigger får man fotografera nästan hur mycket man vill.
-Ja, för jag förstår ju att du gärna vill det, säger Tiger.



Maken och Minsta Barnet, a.k.a. Femtonåringen, leker med hundarnas frisbee. Bara ibland måste Barnet springa bort till grinden, iväg längs trottoaren, in genom grannarnas grind och leta rätt på leksaken.
Bara ibland. Bara ganska ofta.



Hussen är inte så farlig som han låtsas. Jag har tämjt honom rätt mycket.

Idag tog vi en lååång härlig lunchpromenad, men bilder kommer nån annan gång, för var jag lade kameran när vi kom in vete katten.
I alla fall - det regnade i stort sett hela tiden - för det mesta bara strilregn men ibland pölade det på så pass att vi tog betäckning under en gran.
Två timmar var vi ute, och ungefär halvvägs passade jag på att drutta ner i 3 dm djup gyttja. Först med den ena joggingskoklädda foten, sen med samma fot igen och slutligen även med fot numro två. Då är det inte mycket annat att göra än att fnissa åt det hela.
Jag menar: är man dyngsur från topp till tå av regn så spelar det ju inte så stor roll om man är rätt lerig från tårna och ungefär upp i knähöjd dessutom. Man får mera se det som litet piff åt anrättningen.
Men det var så härligt väder - det låter väl vansinnigt men det kändes som i början på november och då blev jag så lycklig!! Det till och med luktade som senhöst! Med den extra bonusen att humleblomstren står och ser underbara ut här och där, det gör de mera sällan i november.

Jag vet inte om det var novemberkänslan eller vad det var, men nånting stämde mig i alla fall så melankolisk till mods. Det slog mig att mina små busiga valpar börjar bli farbröder.
Jazz blir 6 i sommar och småttingarna Ying och Tigger 5 i augusti resp. september.
Inga vappisar längre!

Och det märks när man är ute och går i skogen med dem också; de är så lugna (relativt) och liksom föriga - hänger med där man går, lyssnar, tar det rätt lugnt.
Behagliga att ha med, förvisso, men det finns ju en fasa i det där också.

Ett hundliv, även ett långt, är ju så KORT!! Alldeles nödvändigt blir man kvarlämnad av sina älskade pälsklingar, och hur står man ut då?
Om man tänker på det får man nästan svindel av sorg, i förväg.
Man vill sätta nosen i vädret och yla som en varg.

Men det går ju. Varje gång.
Man dör inte.
Det bara känns så.

Nästan alla vill ha en Lydig Hund, men inte så ofta tänker man efter vad man egentligen menar med det.

Menar man en hund som kan en massa kommandoord och blixtsnabbt lyder dessa? Som hoppar från ett hustak om husse säger "hopp"?

Menar man en hund som inte ens märks annat än när man "tar fram den" för att göra nåt? En hund som mest ligger i sin korg inomhus och inte drar i koppel utomhus?

Om man frågar folk vad som är deras definition på en Lydig Hund så är det nog oftast "en hund som inte drar i kopplet och som kommer när man ropar". Vackert så, kanske.

Vet ni vad jag menar med en Lydig Hund?
Jag menar en hund som är som en kompis, en som hänger med, eller som man själv hänger med. En som man har kul med, som har vanlig hyfs och inte beter sig alltför pinsamt. Som ibland går på de stigar jag väljer i skogen och ibland föreslår andra stigar.

Hur lär man in det då, och vilket kommandoord ska man använda?

När jag tänker efter, så har jag faktiskt ett slags kommando. Det låter så här: "men hörru!" och betyder t.ex. "varför kan inte du gå åt mitt håll?", "kom igen nu!", "sitt inte i vägen", "ta bollen då!" och allt annat. Ett slags gemenskapsord, bara. Jag säger "men hörru!" och en eller annan hund svarar med svansvift eller skutt eller puss eller nånting.
Ska man vara psykologisk och pedagogisk och allt möjligt så kan man nog säga att vi BEKRÄFTAR varandra. Fint va!

Och visserligen går det nog fortare att få en hund att gå fint i koppel genom att rycka som en dåre och kommendera FOT! men särskilt kul är det inte. Inte för hunden och inte för en normalt funtad människa heller.

Hundar är precis som vilka barn eller kompisar som helst, förutom att de är himla dåliga på svenska och alla andra människospråk. Men för övrigt gäller samma sak: det tar ett tag innan man är samkörda, och då är det inte precis så att man lyder, snarare så att ibland är den ena ledare, ibland den andra. Med barn och hundar får man helt enkelt se till att de får vara ledare på såna ställen och vid såna tillfällen då det är tryggt för dem.

Så egentligen kan vi strunta i vad lydnad är, annat än på tävling där man kan se det som en lek.
I alla andra sammanhang är det bättre att ha ett fungerande samarbete.

Igår afton öpnnade jag dörren för att släppa ut hunddjuren i trädgården.
I samma ögonblick som de fyrbenta kastade sig över tröskeln såg jag - precis nedanför trappen satt Samhällets Fiende No 1. GRANNENS KATT!!
På en bråkdel av en bråkdels sekund hade kattskrället snott iväg runt knuten, ginat över vårt s.a.s. jordgubbsland och satt sig i säkerhet på andra sidan staketet.
Och vad gjorde matten?
Matten gick in och skodde sig samt gick tyst och stilla ut och såg till att allt stod rätt till, dvs. att ingen hund hade en kattsvans i näbbet.
Men kattsvansen ringlade sig som ett yvigt frågetecken över huvudet på själva katten som satt i lugn och ro på sin egen farstutrapp, vänd mot oss men ivrigt sysselsatt med att tvätta framtassar och ansikte och inte det minsta lilla brydd om oss.
Det ska mera till än Tre Hungriga Vargar för att rubba den kissens självförtroende.
Den är crèmefärgad med bruna tassar och brunt runt litet nylle, samt  brunt längst ut i yviga svansen.
Och den tycker om att leva farligt, uppenbarligen.

Hur som helst: man ska inte ropa "kom" i såna fall. Alltså om hunden sätter av rent på instinkt efter ett hastigt bortflyende byte, och på inhängnat område. Ropa inte "kom", för chansen att hunden tänker komma är så gott som obefintlig. Och har man EN gång låtit bli att komma på ett "kom", så kan man ju faktiskt göra det igen.

Över huvud taget skall man lura litet på vad man egentligen menar med kom-ordet. Jag är en riktig slarva själv - i bland kan kom betyda detsamma som "hit", ibland betyder det "håll dig litet mer i närheten", ibland betyder det "kom om du inte har nåt bättre för dig", eller i alla fall tolkar hundarna det så. Det är när de är ute och kvällsrastar i trädgården. Då kommer de inte in förrän det passar dem, oavsett hur jag stor och ropar.

För det mesta har jag ett litet inkallningssystem, nämligen "hit" betyder just hit, som på tävling, och används bara på tävling och träning för sådan. "Kom" betyder kom ända fram och sätt nosen mot min hand. "Häråt" betyder litet närmare tack, och "äsch, jag går in jag, men dörren är öppen" är vad jag säger när det är kvällsrastning på gång.

Just det där med att "kom" skall inbegripa en fysisk kontakt tycker jag är rätt bra, har man det som kriterium är det mindre lätt att börja slira på kriterierna.

Men i alla fall - vad man än använder: se till att MENA det och genomdriva det.

Eller säg ingenting alls.

Gängets ledare.



När det plötsligt blev kallt igen, efter sista april. Jazz har vårtröjan på.







Ny leksak. Livad!



Don't stop me now - I'm having such a good time!









Grånäbb.









En dryg vecka sedan. Nu får man sno sig om vill plocka en bukett!





Fina lilla hjärtat.











Vår bäästa tiiid e nuuuuuu! sjunger Jazz. Och sen hugger han en närgången fluga över nacken.

Det blev så konstigt i år - igen? - det kom knappt någon vår innan det blev försommar.
Man spanade efter tussilago och knappt hade de stuckit upp sina soliga huvuden förrän - tjoff! blåsippor hand-i-hand med tjoff! vitsippor, backsippor, gullvivor, hägg, liljekonvaljer och nu syren och schersminen är på god väg.
15 maj!
Såväl körsbärsblom som äppelblom synes numera mest på marken under träden, och trädgården är full av överblommade tulipaner.
Skut! [sic] sosm vi säger här i huset.





Svansen fastnar aldrig på bild, i synnerhet inte på en så här utomordentligt skojig artikel!



Man kan springa runt runt och det är inte så lätt för grejen är hal och lutar litet. Och matte är stationär.



För Ying var detta bragd nog.



Ett shar-pei-bo!!! Där kan man lägga sina ägg och ruva på dem.



Tiger på en annan --- tiger? Urtidsödla? Hund? Liten farbror?







Vatten!!



Svalka tassarna.


Ying är förstås skeptisk. -Bada själv, matte!





Örngottshörnen är rörligare än man kan tro!



Baddå?



Gult är inte alltid fult.



Jag tycker jag har en så rar liten gum-kind. Minsta Barnet säger att jag måste börja åka på Tallinnkryssningar och leva rövare med paraplydrinkar och halv(minst)gamla karlar osv nu: Sista Spurten! säger hon, jäntan. Detta innan jag tystar henne med milt våld. Mycket milt.



Mera kind-studium. Lill-hamstern!



Ying och jag matchar. Ja, varför trodde ni egentligen att jag skaffade honom?!

Jazz då? Hemma i trädgården med Minsta Barnet, en frisbee och en näve prinskorvar.

Bara några små rader här, för att ingen ska tro att något gräsligt och hemskt har hänt.
Allt truttlar på i sedvanlig (o)ordning: promenader, träning och lek; studier och slappning.
Il faut cultiver notre jardin, ni vet. På alla möjliga sätt som kan avses.
Men det är MYCKET nu - igen - och mattens ork får gå till andra och väsentligare saker.
Men:
Jazz har fullt sjå att vakta trädgården mot såväl flugor som getingar. Han ser ut som en ovanligt rabiat varulv där han flänger fram och hotar krypen! Allt som oftast haltar han på en eller annan tass pga att någon geting el. humla har haft vett att försvara sig.
Tigger håller som vanligt på att svälta ihjäl och såg purken ut idag när grannen var oförskämd nog att kalla lilla vita kaninen för "kraftig". Igår begick han årets bad- och simdebut i Mälaren till stor glädje för både sig själv och omkringstående. Hela mattes säng blev full av sand sedan. Peeling-medan-du-sover är det nya konceptet.
Ying är sitt vanliga luddiga jag. Ganska mycket springträning har det blivit för honom, och det är hans allra lyckligaste stunder. Springning och när han lyckas knycka en av mina UGGs och rusa ut i trädgården med den, åtföljd av en hojande matte. Jag hojar gärna litet extra för att glädja det där fröet.
Nu åter till de franska glosorna. Det är ytterst märkligt att glosor som fågelskrämma, blodigel, slödder och svartväxla fastnar så mycket bättre i minnet än påslakan, gaffel och avse, som man möjligen kunde ha någon nytta av. Det enda ord som är både något så när användbart och lätt att komma ihåg är sparadrap, som betyder plåster. Det är ett så förtjusande ord!
Nä, nu måste jag raskt memorera såväl det centrala som det mer perifera franska ordförrådet. Tenta på fredag. Huvva.
Ha det gott i värmen alla! I morgon ska det regna...

Nu spretar matten åt alla håll: det är tentaläsning, barn som konfirmeras på söndag, mera tentaläsning, barns 15-årsdag, en evig förkylning som aldrig tar slut (bara ändrar färg, uäh!), förkyld Ying, en bil på verkstaden på 3:e veckan (för BYTE TILL SOMMARDÄCK, tro det eller ej!!) och mera tentaläsning.
Jag har oerhört att svårt att sortera mig och ta en sak i taget - hela jag känns kolsyrad.
Och min förkylning har verkligen tagit på krafterna - jag är rätt darrig i benen och inte alls så snäll och trevlig som jag borde vara.
Hundarna får sitt men inte mer än nätt och jämnt - för litet för att Tigern ska vara nöjd.
Snart blir det panik på riktigt - det börja sjunka oroväckande i hundmattunnan och hur fraktar man hem en säck foder utan bil?!! Skottkärra?
Det är faktiskt mycket som är trist utan bil.
Bara den där känslan av att inte kunna göra som man vill, riktigt.
Allt tar så lång tid. Tid som kunde användas t.ex. till hundpromenader eller läsning.
Det finns ju de som traskar till affären med hundar och binder dessa utanför. Så gör INTE jag.
Aldrig.
Igår var jag ute och gick en sväng för första gången på flera dagar. Maken följde med, och HAN ville gå längre än JAG - det har väl inte hänt på de senaste 15 åren, i alla fall.
Men det var bra för han fick hålla i en hund och två räckte bra för mig igår.
Blåser gör det också. Som bara den.
Inte bra för Yings ögon.

Nä, hörni - det blev inte vidare muntert det här.
Bättre då att jag fördjupar mig i fransk grammatik i stället.