Pelleskop-livet

Jahapp, så var sportlovet slut. Ivrigt bläddrar jag i kalendern och ser att nu gäller det att hålla ut i Fem Veckor, sedan är det påsklov. Rättare sagt numera: fyra veckor och tre komma sjuttiofem dagar, ungefär.

 

Allra sista sportlovsdagen tittade för övrigt solen fram. Ärligt talat - gråmugg gråmugg gråmugg, halka och elände från helgen före sportlovet till och med lördagen efter. Men på söndagen, då hade det kommit snö under natten och solen sken från en sagoboksblå himmel. Precis som den gör idag, för övrigt.

 

 

Hej och hå rimmar på grå och grått är visst allting denna ledsamma sportlovsvecka. Jag som skulle vara ute ute ute finner mig gnölandes oavbrutet och endast misslynt komma ut i luften. Inte ens hundarna tycker att det är skojigt med halka och lortig blöta.

 

Inte blir det bättre av Hur Man Ser Ut, och man i detta fall avser faktiskt inte bara man-jag utan man-alla. Inte är det nåt vidare uppåt, heller. Själv rustar jag mig oftast i bruna kängor, bruna byxor, beige jacka samt vid behov svart mössa och gråmuggiga vantar. Tjoho, liksom! Så klart att man borde ha en blommig klänning och brandgula kalasbraller, men ärligt talat - ORKA! Dessutom bleve dessa muntra plagg rätt hastigt såväl blöta som lortiga (man ramlar och man blir klättrad på av jurr). Inomhus förekommer jag däremot ofta i ljusgröna velourbrallor med bred ljusrosa mudd upptill och nertill - till barnens fasa men min egen stora trevnad. Jag ser ut som en korsning mellan Aladdin och Farbror Barbro, vilket är en god sak.

 

Det finns bara ingenting försonande med lortfebruari, det är bara väntan och stå-ut över alltihopa. Igår satte jag upp favoritgardinerna (med pelargoner) i kök och hall samt slängde på en glatt orangerandig duk men omgivningen slår ju in genom fönstren. Kanske skulle man aptera mönstrade rullgardiner, ungefär som Musse Piggs hopfällbara utsikt i den lilla behändiga husvagnen...

 

Inatt har minsta B(arnet) varit borta (övernattning hos en Kristen Familj, det känns tryggt, men vad vet jag) och därmed sov lille Jazz hos mig. Efter något gruff lyckades jag få Tigern och Jazzen att inse att båda får plats under mitt täcke, och med min stadiga hydda mellan kombattanterna blev det inte ens något smånafsande. Jag är eljest alltid orolig att Jazz, snabb i aktionen men utan eftertanke, skall stansa mig i en bilring. Jag föreställer mig att det vore en obehaglig upplevelse, men det är kanske bara en obefogad oro.

 

Nej, nu muntrar vi upp oss med ett stycke ur den utmärkta ryska filmen Stilyagi, i västerlandet betitlad "Hipsters", som för övrigt varmt anbefalles. Den går faktiskt att se i sin helhet på tuben. I det här lilla klippet kan man begrunda för- och nackdelar med boende i en kommunalka. I en sådan har jag en gång i världen tillbringat tre veckor, även om den vid det laget var ombyggd till flera lägenheter. Ombyggnationen hade därvid skett på så himla praktiskt sätt att lägenheterna låg liksom inuti varandra, så att man fick lämna sina ytterkläder och skor hemma hos den granne som hade den yttersta lägenheten, sedan tassa genom nästa grannes kök där ständigt långkok pågick för att slutligen komma in till den boning där jag hade min varelse och som i sin tur omgav en liten liten bostad bebodd av en kamrerliknande figur som tassade på tåspetsarna förbi mitt sovrumsdraperi och in till sig, rätt sent om nätterna, väsande helt tyst: Spokojnoj nochi, ticha ticha - på ren svenska: "godnatt, tyst tyst". Den nyckelknippa som tarvades för att bo på det sättet var icke föraktlig, i synnerhet som både grinden in till gården och dörren in till trappuppgången var försedda med lås av rejäl konstruktion till vilka rostiga gammaldags tvådecimetersnycklar krävdes - ingen promenad utan ryggsäck, annars fick jag inte med mig nycklarna. Takhöjden i denna skumma bostad, som alltså hade börjat sina dagar som Strandvägen upphöjt i ungefär 12-bostad för att därefter bli Sovjetisk folkhems-bostad (brrr), var för övrigt enorm - min "mamma" hängde nytvättade lakan medelst nypor i hörnen (alltså inte dubbelvikta) över linor i ett slags ställning som hon sedan genom helt ingenjörsmässigt  nyttjande av block och talja hissade upp, upp, ständigt upp, så att deras nedersta del på intet var märkbar för oss vanliga golvbundna. Annat än genom det stilla iskalla droppandet, då.

 

 

Idag halkade vi omkring i vanlig stil - på nätterna gör det ont i hela mitt gamla skrov, tvivelsutan på grund av min fåniga gångstil. Hur som helst mötte vi ett par farbröder som var ute och riskerade livet tillsammans med en av allt att döma vid deras boende anställd kvinna. Som herrarna naturligtvis ville klappa och prata med hundar, och OM hundar, blev vi stående rätt länge. Hängde, liksom. Det var mycket trevligt - den ena farbrorn hade mer eller mindre tappat språket, och yttrade sig mest i enstaka ord, men det gick ju bra det också. Han sa: - Hund! och jag höll låda om det ett tag. Sedan sa han: -Hundar! och då höll jag låda om DET. Den andra farbrorn hade förstås också ett och annat att yttra, och kvinntimret med, för den delen. Högst vänskapligt och givande, det hela - för både två- och fyrbenta, faktiskt.

 

Men när vi under ömsesidiga välgångsönskningar och den sortens hade skilts åt så kom fruntimret studsande ikapp mig och tackade så innerligt för att gubbarna hade fått klappa hundar och prata en stund. Jag sa som sanningen var att det var så litet så och nöjet var helt på vår sida etc etc, men fick raskt höra att rätt många sätter näsan i vädret, drar åt sig kopplen och traskar förbi.

 

Sanningen att säga drar jag också åt mig koppel och hundar vid möten, men nån näsa i vädret sätter jag icke, och jag är uppmärksam på uppsynen hos den vi möter och är det nån som ser ut att vilja, eller rent av BEHÖVA, umgås med en jycke eller fyra och kanske rent av prata litet med en hundmatte så ställer jag gärna upp, för nästan alltid har jag tid och vem vet - kanske blir denna lilla vänlighet som inte kostar mig ett jota (men ofta lyser upp min dag och lär mig nya saker) ; ja alltså - denna lilla vänlighet kanske är det lilla som gör DEN dagen värd att leva för just DEN personen. För sånt är faktiskt livet - det kan vara det där lilla som gör hela skillnaden, faktiskt. Tänk på det.

 

Och så tänkte jag så här - en vacker dag (eller en grå dag som idag) är jag kanske gammal och små-gaggig själv och kanske inte har så mycket koll på grejer, men nog tusan tror jag att jag även då kommer att vilja klappa varenda hund jag möter. Och då vill jag HELST inte bli bemött som en icke-person, tack så mycket.

 

Och dessutom - under mina vuxna år med hundar har jag träffat och kommit i samspråk med så mycket märkligt folk som jag inte skulle ha träffat om jag inte hade haft hunddjuren, och inte något enda av dessa möten skulle jag vilja ha ogjort (fast då räknar jag inte konstigt folk som skriker TA UPP EFTER DIN HUND!! och sånt. Förstås.). Varenda liten ölgubbe och vimsig tant och ledsen emo-ungdom har nåt viktigt att säga, om än inte precis med så många ord. Tänk på det.

 

Over and out.

 

 

SPORTLOV - smaka på det. Det smakar blå himmel, bamsiga istappar som avger ett stilla dropp, stickiga varmfuktiga ylletröjor. Vita vidder och limpmackor doppade i termoschoklad, liksom.

Verkligheten är annorlunda - grå, gråare, gråast. Halt så man fruktar för sitt liv, blåser så man far som en sån där grej med segel och medar som knäppgökar ger sig ut på Mälaren med. Småregnar ibland. Snödrivor som är betydligt mer svartbruna än vita.

Summa summarum - det är sk'tfult utomhus, men hundarna måste ju rastas.

Och för all del - jag behöver inte gå upp i ottan för att slåss med 13-åringar, det är ju rart. I stället läser jag franska romaner (på franska. I skolan sliter jag mitt hår och tänker VARFÖR måste jag läsa 90 högskolepoäng franska för DETTA?!!! Hemma kan jag gotta mig åt att njuta fransk romankonst utan översättarfilter. Det finns faktiskt INGENTING som man lär sig som inte förr eller senare kommer till nytta!) - alltså: läser franska romaner och stickar och pussar hundar. Inte ens de små fyrbenta tycker promenaderna är nån hit nu - det händer att de vurpar och ideligen hör man om deras kollegor som bryter sig och sträcker sig och alla möjliga dyra otrevligheter.

 

Stickandet leder i de flesta fall till lusekoftor - det är vansinnigt roligt! Fast just nu stickar jag dessutom, lite på sidan av, en isländsk sak. "Aftur" heter den och mönster kan hittas gratis litet varstans på nätet. Den stickas på rätt tjocka stickor (4,5) så det går jättefort; en ärm tog 2 timmar, ganska lagom. Måste sno på för katten, innan det blir VARMT och inga yllne plagg behövs! Om jag lyckas ta mig samman och röja någon liten fri yta i arbetsrummet så kanske det blir en eller annan ny klänning också (i synnerhet om jag lyckas fålla ärmarna och sy i knapparna i den klänning som jag snodde ihop i julas...)

 

Häromsistens köpte jag, snäll som jag är, renben till hunddjuren. Japp, reNben, inte revben.  Fast möjligen är det revben från en ren, vad vet jag. Köptes å hundboden, av märket Musch (stavas det så?). Finns älgdito också och är billigare pr kilogram (därstädes) än att köpa vanliga koknotor. Man är om sig och kring sig med det ekonomiska, är man. Med det ekumeniska också, för den delen. Jallafall - konstiga ben! Betty sa först att såna konstiga djur tänkte hon minsann inte sätta i sig, så hon fick byta sin knota mot en dito av nöt som till all lycka låg kvarglömd i frysen. De andra tyckte dessa exotiska men ändå inhemska gnaggrejer var prima! Det var bara det att det blev liksom ingenting kvar, efter gnaget! Stora rejäla ben bara gick upp i rök eller in i hundmagar i alla fall. Det förefaller således som om renben på något sätt är lättare att finfördela än koben. Små vassa flisor hittade jag här och där och oro uppstod: vad ställer såna här till med invärtes?! Nåja, inget hände på någon vecka, alla mådde finfint och i förrgår fick de varsin benbit till, med samma resultat. Litet obehag känner jag, måste jag erkänna - när påsen är slut så tänker jag knappast investera i renben igen. Fast jag är väl larvig, som vanligt.

 

För övrigt hade Jazzen en knöl på bröstet för någon vecka sedan - stor oro, förstås. Sedan försvann den. Jag tror att han hade gjort illa en bröstvårta på skaren och det var det som ställde till det. Med Jazzen är det ju så att man tar honom inte till djurdoktorn i onödan, inte. För Jazzens egen skull och inte minst för veterinärens och mitt renommés...

 

Nej - det här bär sig icke. Ut i det grå - jag har alltid varit något av en drömmare jag, så kanske kan jag drömma mig till ett sånt där barndomssportlov. (När far min tvingade mig att åka skidor och det var så bedrövligt allting och mössan (i vars uppvik en liten chokladbit fanns lagrad) kliade och jag fick snö på insidan av handlederna och jag lovade mig själv att när jag blev stor så skulle jag ALDRIG NÅGONSIN vara i någon form av natur. Jojo.)

 

Bettys löp tragglade sig på i stilla mak - litet flirtighet från Bettan, litet fjäskande från vissa av pojkarna. Så såg det ut i fredags kl. 9.

I fredags kl. 12 var det annorlunda - mellanbarnet promenerade med Bettan och jag tog en långlång promenad med pojkarna och när vi sammanstrålade i hemmets lugna vrå etterpå så var där inget lugn längre. HÖGLÖPET hade inträffat!

Jag blir alltid lika förundrad över Sakernas Hastiga Förändring, liksom.

Nåväl, sedan dess har vi levt i ett kaos, gud hielpe oss.

 

Och som om det inte skulle räcka med löperiet så har det tamejkatten snöat oavbrutet ända sedan i fredags eftermiddags. Utom när det någon liten stund har duggregnat.

 

Igår tog jag lilla B ut i skogen på en riktig långis, med boll och allt. Som vi gick rätt ut i terrängen nådde snön gott och väl i höjd med mina knän och lilla B med sina 35 eller nåt centimetrar fick kämpa bra. Sin vana trogen märkte hon inte att hon var trött förrän vi kom hem efter en och en halv timme, men då slog det till ordentligt.

 

Idag lämnade jag fröken åt en stillsam hussepromenad och tog i stället med mig hela gossbandet ut på över-åkern-promenad. Eftersom det hade snöat hela natten och dessutom var plusgrader höll jag faktiskt på att upplösas i atomer av ren trötthet. Lilla Tigerns kämpainsats under dessa förhållanden är värda ett Nobelpris i fysik, minst.

 

Vad övrigt är är - framställning av SO-prov, stickning och läsning. Sedan i går kl. 23 haver jag läst drygt 500 sidor ungdomsbok, nämligen Cirkeln. Hoppsan, den var ju bra! Nu måste jag - så snart jag hinner - läsa de två fortsättningarna också.

 

Och säga vad man vill om löpkaos - tanken på att tillbringa morgondagen i katedern känns riktigt treven, jämfört med skrik-och-panik här hemma!