Pelleskop-livet

I morse hade vi som vanligt värsta mysstunden innan vi gick upp. Den som tillgår så att Betty och Tiger har lekslagsmål nästan i mitt ansikte och Ying står nedanför sängen och liksom också trycker sig upp i mitt nylle. Mitt nylle - hans mule. Låter vackert.

Men så blev det alldeles stilla. En andäktig stillhet.

Alltså - det var egentligen bara Betty som drabbades av den där initiala stillheten, men de andra två blev så paffa så de blev alldeles andäktiga de också.

Betty satt alldeles som förtrollad och till och med glömde att andas. Bara ibland kom det en liten flämtning och så ett litet "klopp" på det.

Till slut blev hennes känslor inför detta fantastiska henne alldeles övermäktiga, då måste hon göra en serie krumsprång runt hela sovrummet (vilket är anordnat ungefär som en hinderbana, måste jag tyvärr erkänna).

Sen fort upp i sängen igen och spänd väntan.

Hade det bara varit en inbillning?

Efter en låååång väntan (flera två sekunder, ungefär) - blev lyckan total: det VAR ingen inbillning, det var på sanning, och det var så underbart så Betty måste vända sig mot mig och bita mig en aning i näsan.

Delad glädje är dubbel glädje, liksom.

 

Men så spänd förväntan igen.

Och där kom det:

-knack, knack, knack.

-tass, tass. Krafs.

 

Hurra! Det satt en blåmes på fönsterblecket och pickade på rutan!