Kinkigt värre!
Ja alltså - fordi att jag har målat naglarna. Då vill det till att man inte slirar med fingrarna på knapparna och skaver av hela skönheten.
I natt har jag sovit med omålade naglar, det var länge sedan sist. Jag AVSKYR omålade naglar! På mig själv alltså, på andra tänker jag inte ens på det. Enda räddningen för en sådan som jag är superprodukten Sèche Vite - som man slabbar på över andra (sista) lagret färgat lack, innan detta ännu har hunnit torka, och i ett tjockt lager. Sen väntar man några ynka minutrar och sen kan man göra vad man vill, för nagellacket är snustorrt och sitter ungefär som berget. Tack för det!
Vad övrigt är är uppsatspanik, ungefär. Brrr. Vi försöker glömma det.
Igår tog jag småkusarna på en 8 km förmiddagspromenad i det vackra vårvädret. Sisådär 12 grader varmt och vindstilla - alldeles perfekt långpromenadväder. Lagom trötta blev alla.
På eftermiddagen tog jag en 6 km springtur med lilla Bettan. När jag säger att vi skall ut och springa kilar hon iväg och lägger sig i TV-fåtöljen - alltid finns det nåt att titta på säger Betty. Vad som helst är bättre än att springa.
Nåja, i skogen träffade vi i alla fall på en ekorre. Han satt på en liten tuva och vid åsynen av oss kilade han kvickt som - ja faktiskt kvickt som en ekorre upp i en tall där han satt och fingrade på en kotte samt tjattrade högljutt i vår riktning.
Betty hade faktiskt aldrig sett på maken. Storögt bligade hon från ekorren till mig och tillbaka till ekorren igen. Tog några steg åt mitt håll, sen några åt ekorren till. -Hmf, sa Betty. -Huh? sa Betty. -Hrrrffmm... sa Betty. Och en massa annat. Sammanfattningsvis ungefär: -Matte titta matte vaeredär matte titta då matte matte men du tittar ju inte matte!!! fast det gjorde jag ju förstås och till slut kunde vi anse ekorreriet avslutat och fortsätta vår färd. Fast Betty vände sig om väldigt många gånger.