Hej och hå.
Hej och hå rimmar på grå och grått är visst allting denna ledsamma sportlovsvecka. Jag som skulle vara ute ute ute finner mig gnölandes oavbrutet och endast misslynt komma ut i luften. Inte ens hundarna tycker att det är skojigt med halka och lortig blöta.
Inte blir det bättre av Hur Man Ser Ut, och man i detta fall avser faktiskt inte bara man-jag utan man-alla. Inte är det nåt vidare uppåt, heller. Själv rustar jag mig oftast i bruna kängor, bruna byxor, beige jacka samt vid behov svart mössa och gråmuggiga vantar. Tjoho, liksom! Så klart att man borde ha en blommig klänning och brandgula kalasbraller, men ärligt talat - ORKA! Dessutom bleve dessa muntra plagg rätt hastigt såväl blöta som lortiga (man ramlar och man blir klättrad på av jurr). Inomhus förekommer jag däremot ofta i ljusgröna velourbrallor med bred ljusrosa mudd upptill och nertill - till barnens fasa men min egen stora trevnad. Jag ser ut som en korsning mellan Aladdin och Farbror Barbro, vilket är en god sak.
Det finns bara ingenting försonande med lortfebruari, det är bara väntan och stå-ut över alltihopa. Igår satte jag upp favoritgardinerna (med pelargoner) i kök och hall samt slängde på en glatt orangerandig duk men omgivningen slår ju in genom fönstren. Kanske skulle man aptera mönstrade rullgardiner, ungefär som Musse Piggs hopfällbara utsikt i den lilla behändiga husvagnen...
Inatt har minsta B(arnet) varit borta (övernattning hos en Kristen Familj, det känns tryggt, men vad vet jag) och därmed sov lille Jazz hos mig. Efter något gruff lyckades jag få Tigern och Jazzen att inse att båda får plats under mitt täcke, och med min stadiga hydda mellan kombattanterna blev det inte ens något smånafsande. Jag är eljest alltid orolig att Jazz, snabb i aktionen men utan eftertanke, skall stansa mig i en bilring. Jag föreställer mig att det vore en obehaglig upplevelse, men det är kanske bara en obefogad oro.
Nej, nu muntrar vi upp oss med ett stycke ur den utmärkta ryska filmen Stilyagi, i västerlandet betitlad "Hipsters", som för övrigt varmt anbefalles. Den går faktiskt att se i sin helhet på tuben. I det här lilla klippet kan man begrunda för- och nackdelar med boende i en kommunalka. I en sådan har jag en gång i världen tillbringat tre veckor, även om den vid det laget var ombyggd till flera lägenheter. Ombyggnationen hade därvid skett på så himla praktiskt sätt att lägenheterna låg liksom inuti varandra, så att man fick lämna sina ytterkläder och skor hemma hos den granne som hade den yttersta lägenheten, sedan tassa genom nästa grannes kök där ständigt långkok pågick för att slutligen komma in till den boning där jag hade min varelse och som i sin tur omgav en liten liten bostad bebodd av en kamrerliknande figur som tassade på tåspetsarna förbi mitt sovrumsdraperi och in till sig, rätt sent om nätterna, väsande helt tyst: Spokojnoj nochi, ticha ticha - på ren svenska: "godnatt, tyst tyst". Den nyckelknippa som tarvades för att bo på det sättet var icke föraktlig, i synnerhet som både grinden in till gården och dörren in till trappuppgången var försedda med lås av rejäl konstruktion till vilka rostiga gammaldags tvådecimetersnycklar krävdes - ingen promenad utan ryggsäck, annars fick jag inte med mig nycklarna. Takhöjden i denna skumma bostad, som alltså hade börjat sina dagar som Strandvägen upphöjt i ungefär 12-bostad för att därefter bli Sovjetisk folkhems-bostad (brrr), var för övrigt enorm - min "mamma" hängde nytvättade lakan medelst nypor i hörnen (alltså inte dubbelvikta) över linor i ett slags ställning som hon sedan genom helt ingenjörsmässigt nyttjande av block och talja hissade upp, upp, ständigt upp, så att deras nedersta del på intet var märkbar för oss vanliga golvbundna. Annat än genom det stilla iskalla droppandet, då.