Pelleskop-livet

SPORTLOV - smaka på det. Det smakar blå himmel, bamsiga istappar som avger ett stilla dropp, stickiga varmfuktiga ylletröjor. Vita vidder och limpmackor doppade i termoschoklad, liksom.

Verkligheten är annorlunda - grå, gråare, gråast. Halt så man fruktar för sitt liv, blåser så man far som en sån där grej med segel och medar som knäppgökar ger sig ut på Mälaren med. Småregnar ibland. Snödrivor som är betydligt mer svartbruna än vita.

Summa summarum - det är sk'tfult utomhus, men hundarna måste ju rastas.

Och för all del - jag behöver inte gå upp i ottan för att slåss med 13-åringar, det är ju rart. I stället läser jag franska romaner (på franska. I skolan sliter jag mitt hår och tänker VARFÖR måste jag läsa 90 högskolepoäng franska för DETTA?!!! Hemma kan jag gotta mig åt att njuta fransk romankonst utan översättarfilter. Det finns faktiskt INGENTING som man lär sig som inte förr eller senare kommer till nytta!) - alltså: läser franska romaner och stickar och pussar hundar. Inte ens de små fyrbenta tycker promenaderna är nån hit nu - det händer att de vurpar och ideligen hör man om deras kollegor som bryter sig och sträcker sig och alla möjliga dyra otrevligheter.

 

Stickandet leder i de flesta fall till lusekoftor - det är vansinnigt roligt! Fast just nu stickar jag dessutom, lite på sidan av, en isländsk sak. "Aftur" heter den och mönster kan hittas gratis litet varstans på nätet. Den stickas på rätt tjocka stickor (4,5) så det går jättefort; en ärm tog 2 timmar, ganska lagom. Måste sno på för katten, innan det blir VARMT och inga yllne plagg behövs! Om jag lyckas ta mig samman och röja någon liten fri yta i arbetsrummet så kanske det blir en eller annan ny klänning också (i synnerhet om jag lyckas fålla ärmarna och sy i knapparna i den klänning som jag snodde ihop i julas...)

 

Häromsistens köpte jag, snäll som jag är, renben till hunddjuren. Japp, reNben, inte revben.  Fast möjligen är det revben från en ren, vad vet jag. Köptes å hundboden, av märket Musch (stavas det så?). Finns älgdito också och är billigare pr kilogram (därstädes) än att köpa vanliga koknotor. Man är om sig och kring sig med det ekonomiska, är man. Med det ekumeniska också, för den delen. Jallafall - konstiga ben! Betty sa först att såna konstiga djur tänkte hon minsann inte sätta i sig, så hon fick byta sin knota mot en dito av nöt som till all lycka låg kvarglömd i frysen. De andra tyckte dessa exotiska men ändå inhemska gnaggrejer var prima! Det var bara det att det blev liksom ingenting kvar, efter gnaget! Stora rejäla ben bara gick upp i rök eller in i hundmagar i alla fall. Det förefaller således som om renben på något sätt är lättare att finfördela än koben. Små vassa flisor hittade jag här och där och oro uppstod: vad ställer såna här till med invärtes?! Nåja, inget hände på någon vecka, alla mådde finfint och i förrgår fick de varsin benbit till, med samma resultat. Litet obehag känner jag, måste jag erkänna - när påsen är slut så tänker jag knappast investera i renben igen. Fast jag är väl larvig, som vanligt.

 

För övrigt hade Jazzen en knöl på bröstet för någon vecka sedan - stor oro, förstås. Sedan försvann den. Jag tror att han hade gjort illa en bröstvårta på skaren och det var det som ställde till det. Med Jazzen är det ju så att man tar honom inte till djurdoktorn i onödan, inte. För Jazzens egen skull och inte minst för veterinärens och mitt renommés...

 

Nej - det här bär sig icke. Ut i det grå - jag har alltid varit något av en drömmare jag, så kanske kan jag drömma mig till ett sånt där barndomssportlov. (När far min tvingade mig att åka skidor och det var så bedrövligt allting och mössan (i vars uppvik en liten chokladbit fanns lagrad) kliade och jag fick snö på insidan av handlederna och jag lovade mig själv att när jag blev stor så skulle jag ALDRIG NÅGONSIN vara i någon form av natur. Jojo.)