Pelleskop-livet

Jag tänkte att jag skulle skriva något så där enastående: klokt, rörande, nyskapande, som lockar fram ett litet leende. Ett sånt där inlägg som det länkas till på Facebook och som citeras i olika televiserade morgonsoffor.

 

Fast när jag satte mig vid datorn kom lilla B på att hon måste umgås. Mycket. Nu genast. Buff buff på matte, allt mera hårdhänt, eller snarare hårdnosat. Hämta vantar att a) trycka i handen på matte för att initiera dragkamp eller b) tugga infernaliskt på så matte studsar upp och drar igång en vanträddningsaktion. Hämta skor och kängor och slänga omkring sig så risk föreligger för diverse porslinstomtar  och -änglar samt även för fönster och skärmar av olika slag. Och slutligen förstås: gnäll, yl, tjut, skrik, hårt stamp med baktassarna och gnällgnällgnäll igen. Plus tandklapper.

 

Så jag måste foga mig - det blir inget enastående inlägg. Det blir Betty-lekstund.

Tjing!