Pelleskop-livet

Alltså - äckeldjur!! Bara för att Betty löper och med extra boost av att Olle O är i huset så kissas det överallt, typ! Usch!

Jag som brukar slänga koftor och sånt över stolsryggar så där litet hipp som happ får genast sluta med det, för hänger det ner en ärm nyttjas den genast som hundtoalett. Tvi. Såna här gånger tycker jag det vore bättre att bara ha tikar, faktiskt.

Jag tror jag skall bygga mig liksom ett hölster för golvmoppen, så slipper jag springa och hämta den i badrummet hela tiden. Då skulle jag vara alltid redo att svabba på direkten och gärna också ge herrarna en omgång runt öronen med den äckliga svabben. En välbehövlig omgång.

 

Vad eljest är är KALLT. Det är soligt och grannt men även mitt i solgasset visar temperaturen bara två grader, så i skuggan närmar vi oss absoluta nollpunkten, det är jag övertygad om. Mellanbarnet rapporterar om svensk högsommarvärme i Peking, där hon för övrigt har fått en rosa scooter att knattra omkring på. Utan hjälm, förstås.

 

Olles matte, min svärmor, hamnade på sjukhus och mår inte så alldeles tiptop, förstås. Som tur är hamnade hon på det sjukhus där Äldsta Barnet påtvingar folk kostråd och -dåd, så läkarvetenskapen bör ta sig i akt. Vi är nästan som en maffiafamilj med förgreningar prexis överallt.

 

I morgon skall maken förgrena sig till nåt skumt hullaballo med övernattning så då får Minsta B och jag leva rövare bäst vi vill, utan hämmande manligt inflytande. Jo Ying, förstås. Hoppas att han är på sitt förlåtande humör.

 

För övrigt roar vi oss med liggmarkering av saker o ting. Det började med att jag tänkte lära lilla Bison att liggmarkera spårpinnar, på det att hon icke måtte klyva dem om hon möjligtvis skulle hitta på att hitta dem  i något spår (tveksamt). Jag är inte så där alldeles säker på att hon förknippar hittandet av pinne med läggandet egentligen, men hon noterar i alla fall en pinne, sen glor hon på mig och lägger sig - ibland med rumpan i vädret. Vi får se om vi kan få till det.

 

Tigger och Jazz tränar liggmarkering av tepåse. Tigg fattar jättebra, Jazz är litet grann som Betty - ibland tror jag att han fattar att det är påsen som är liggsignalen, ibland är jag övertygad om att han icke fattar det. Ibland blir det dessutom tandgemäng över tepåsen, när en eller annan liten hund inte kan vänta på sin tur. Tepåsar är faktiskt inte så väldigt hållbara när de blir dragna i från två håll, och det kan noteras att också en mycket liten sådan påse innehåller vådliga mängder teskräp.

 

Olle tränar på både pinne och påse - rundögdare hund har man väl aldrig sett. Men han är glad och positiv i alla fall, det måste man erkänna. Detta gäller även för Ying, som dock ofta avbryter själva övningen för att i stället springa och hämta en sko eller en toarulle (av vilka han har ett hemligt lager nånstans).

 

Slutligen - på förmiddagspromenaden igår traskade jag 6 km (japp, mätt med Endomondo) med två b*jspåsar i näven, ivrigt spanande efter hundlatrin (löjliga term!) eller vanlig papperspelle (klämmig term) helt förgäves. Detta genom villakvarter, grönområden med asfalterade gångvägar osv. Och det var ICKE det att jag falkade slarvigt, för överallt låg drivor av bortkastade påsar, uppenbarligen ditslängda av folk som tröttnade på att bära och bära och aldrig komma till nåt legalt dumpningsställe. I buskagen hängde det fullt, som nåt slags julgransprydnader. Och det var för den delen inte bara vi hundägare som hade varit ruskiga - det låg överallt drivvis med hamburgerskräp, soppåsar, tamedkaffemuggar, tidningar - allt som modern society lämnar efter sig. Och så förstås krossat glas frikostigt strösslat över nejden.

 

Dystert att skåda, det hela - det kändes litet grann som sista sucken i Tetris, då när man faktiskt inte kan göra NÅNTING längre utan bara Bevittna Undergången, liksom. Men i alla fall - sopställen, då då? Kommunen? Lägg LITE flera slantar på den sortens och inte bara på alla Drömparker och gudvetallt. Därför att det KAN hitta på att hända att även en parkturist hamnar i ett vanligt villakvarter eller i ett parkområde som inte är en drömpark och då känns det inte bra, gör det inte. När pärlan inte vilar i gull utan i - träck, faktiskt.

 

Usch. Men jag bar i alla fall troget runt på mina påsar, och 50 meter från mitt trevna hem slängde jag dem i kvarterets hundlatrin. Det var nästan så det kändes litet vemodigt, efter att ha stått varandra så nära så länge.