Skoskaften, sen tallegren.
Det har blivit (i alla fall ett tag) vår! Tack för den! Och för den som tycker att det går en aning fort (blåsippor i lördags, vitsippor i tisdags), vill jag påpeka att i Beijing har det åtnjutits samma väder som här hela långa vintern - litet minus, litet plus, litet snö som inte stannar kvar - rena Uppsala fast med mera svart smet i luften. Alltså samma som vi fram till den 15 mars ungefär när de kinesiska vädergudarna sa: -Jaha, vår! Ja men då så! och slog till med 30 plusgrader. Bara som så där. Fast så värstans med blå- eller vit- (eller för den delen röd-) sippor finns det nog inte i en stad där grönytorna består av målad betong eller asfalt. Påhittigt och bra, och så slipper man förorena luften med motorgräsklippare.
Hur som helst - efter ett lurigt och knepigt lingvistikseminarium som sög musten ur mig (backformation gör det, i synnerhet i kombination med derivation och compounding och annat lullull) tog jag hela ligan om fem ojurr och gick till skogen.Och vi hade rent av ett SYFTE.
Nämligen att träna "koppla av". Vi gör det förhållandevis regelbundet, och hundarna är rätt bra på det, men på vintern blir det ju avsevärt mindre av den varan, av förklarliga skäl. Såsom att man fryser ihjäl eller blåser bort om man inte är i oavbruten rörelse. Men planen, som också följdes var denna: en rejäl skogsmullepromenad och därefter en sväng upp i elljusspåret där det finns bänkar att sitta på, hitta en sådan i solfläck och sedan bara sitta där en kvart.
Sagt och gjort, det blev en utmärkt promenad. Först träffade vi den kastrerade Jack Russelln Simba, 14 bast som alla mina herrar betedde sig ofint mot. Som långtidsfängelsekunder i en otrevlig amerikansk rulle, de där är i s*xuell nöd, om ni förstår mig. -Yo, bitch! sa de och kastade sig en i taget över stackars Simba. Hade f*nimej varit snyggare om de hade velat slåss... Nåja, som tur är har jag starka nypor och efter rätt många nackskinnslyft och phula ord skärpte de sig, om än motvilligt. Vi tillbringade en stund med småprat matte-matte och hund-hund (Simbas flock innehåller också två jättetikar) och sedan drog vi vidare, rätt in i solen och skogen.
Nittio minuter senare kunde man finna oss på Den Perfekta Bänken, mitt i solen, intill elljusspåret men några meter från själva stigen, alla kopplade men alla avkopplade. Lugnet rådde och koltrastar mm levde om i snåren.
Allt frid och fröjd.
Tills där kom två fruntimmer traskandes, i sisådär knappt 70-årsåldern, kanske. Och på långt håll gapade den ena: -Fy f*n så mycket hundar, hoppas att du håller i dom där! Och jag log blitt och koncentrerade mig på att ge djuren karameller.
Allt närmare kom fruntimren, och den ena skällde oavbrutet - på Alltför Många Hundar, Farliga Hundar, och såna saker som OM de där kommer lösa så är det ditt j*vla ansvar, fattar du det?! Och jag, jag koncentrerade mig på att andas lugnt och ge hundarna karameller. För det här har vi tränat på - ju tokigare människor, desto närmare matte ska man dra sig och desto mera godis får man för detta.
Till slut stod det där nedra paret alldeles framför mig och hon skrikhalsen satte igång att gapa: -Svara då! Varför svarar du inte?! Kan du inte svenska kanske?! och det är klart att jag KUNDE ha svarat, och det på svenska, men några fina ord hade det ju inte blivit. Och mitt ansvar gäller bara helt och hållet och uteslutande hundarna, som inte skall bli fördärvade av nån labil stackare som är ute och fördärvar våren för oskyldigt folk.
Långt om länge så tröttnade hon i alla fall, och jag tror att fruntimmer nr 2 började få nog av sin obalanserade väninna, och så drog de sig iväg, men inte utan att hon först tjöt: - Om man inte ens kan ta en promenad utan att behöva sätta sig och vila ska man inte ha några hundar!!
Nå - jag är MYCKET nöjd med hunddjuren som uppenbarligen trodde att det var nån sån där störningsträning som matte hittar på ibland - de viftade mer och mer på svansarna och hade ett enormt fokus på bara mig (och min godisficka) och DET var ju för all del positvt. Men ändå - vad är det för fel på folk som beter sig så där? Jag försöker tänka att de kanske har ett vidrigt liv (jo det tror f*n det, om man måste leva med sig själv och att man är sån där...), men det går mig till sinnes ändå. Jag blir alldeles grå i sinnet, alldeles nere i skoskaften och börjar fundera på vilken tallgren jag skall rigga snaran i och hur jag skall se till att det inte blir nåt oskyldigt skolbarn som hittar min fågelätna dinglande lekamen.
Sen sätter solen i att skina litet till och det känns bättre och jag spanar inte längre efter stadiga grenar, men för varje sån där grej så får man sig ju liksom en snyting, det kan inte hjälpas. Så - med vilken rätt gör man såna saker, och varför tänker man inte ett snäpp till? Det KAN ju faktiskt hända sig så att just ett sånt där möte i skogen är det som puttar en stackars människa över nån gräns. Och även utan såna extremer - hur kan man ta sig rätten att fördunkla nåns tillvaro, om än tillfälligt? Det FINNS ju saker att hetsa upp sig över - krig och miljöförstöring och - nej, det blir för ledsamt.
Men dess bättre - på hemvägen stannade vi och pratade med en karl som var i valet och kvalet om huruvida han skulle magasinera sin snöskyffel, vi brukar heja när jag går förbi hans hus, men just idag stoppade han oss och sa att han bara måste få tala om att han är så imponerad av mina hundar - att de ser så trevliga ut och är så lugna och fina trots att de är "några stycken" och att jag har sån ordning på dem. Och sen stod vi där och pratade en god stund om det ena och det andra, och hundarna la sig eller satte sig i solen och tog det lugnt och var på alla sätt Goda Exempel på väluppfostrade hundar.
Så sen kändes det liiiite bättre, men inte alldeles bra. Och jag vidhåller - man ska vara SNÄLL, och kan man inte vara snäll så får man väl vara ingenting, då - men man ryker tamejtusan inte på folk utan anledning, bara för att lufta sitt dåliga humör (eller sin usla personlighet). Tänk på det.
