Lysande, Tigger!
Igår var det grått.
Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne.
Hade jag haft en damrevolver med pärlemorinlagd kolv hade jag banne mig skjutit mig för pannan.
Allting skrek liksom: Ruuumäääääniiiiiieeeeeeen. På Ceaucescus tid.
Sedan satte temperaturen, den faktiska och inte bara den som uppmättes i mitt sinne, att dimpa. Från -6 till -8 till - ja ni fattar. Idag är det minus tretton. Och snöyra.
Jallafall - vi hade tagit en lång promenad på förmiddagen och jag ville TAMEJTUSAN inte sticka ut nästan någe mera.
Fast jag måste ju springa min mile. Så Tigern fick följa med.
Ni vet - Tigern. Han som inte precis är nån Anders Szalkai, inte.
Ibland begriper jag verkligen inte vad som far i mig.
Nåväl, jag rustade Tigern i sele och halsband med massor av reflexer och dessutom fästade jag i selens topp, alltså rygghandtaget, hussens cykellyse. Obs - ett litet lätt, gummiliknande lyse, stort som en femkrona ungefär.
Och - off we went!
Det braiga med att springa med Tigern är att trots att jag springer saktare än jag går (nästan) så måste Tigern verkligen sträcka ut, så han ligger raklång i luften med framben och bakben utsträckta.
Med cykellyset på ryggen och i full karriär på det sättet såg han faktiskt precis ut som en liten (mycket liten) Superhjälte.
Dessutom betedde han sig närapå som en superhjälte också, för han galopperade utan gnöl i 1610 meter! Dagens hjälte, min lille Tiger.