Pelleskop-livet

Jag skriver uppsatser, jag.

Med uppsatsarbete förhåller det sig på två sätt:

 

a) man är liksom alltid ledig, utom de korta stunder då man har metodseminarium eller handledarmöten. Det allra mesta av skriveriet är nämligen inte precis skrivande eller forskande utan bearbetande inuti den egna knoppen. Ganska ofta kommer jag på strålande saker som måste ingå - då är det tur att jag har telefonen så jag kan läsa in ett litet memo. På så vis blir en massa saker gjorda, såsom extra långa hundpromenader (oturligt nog, säger Jazz), badrumsstädning (det trodde ni inte!), brödbak.

 

b) man är liksom aldrig ledig, eftersom jobbet alltid medtages, inuti den egna knoppen. Långt ute i skogen kan jag stanna upp och undra: hur kom jag hit?! och det är lögn i hels*cke för mig att komma på vilken väg jag har tagit. På kvällar, nätter, lördagar och söndagar när annat folk ägnar sig helhjärtat åt att vara lediga, då maler min skalle på i samma takt. Ingenting av ledighet blir helt och odelat, allting blir halvfullt med uppsatsarbete.

 

Så det blir något av halvfullt/halvtomt-resonemanget, men för det mesta är jag rätt nöjd med arrangemanget eftersom det allra allra värsta jag vet är att ha en bunt bestämda tider. Några sådana har jag dock varje vecka, eftersom jag läser ett par kurser som inte är bara uppsats också - då måste det deltas i seminarier och föreläsningar, Ärligt talat är det ganska bra det också - då får jag i alla fall nån struktur på min bohemtillvaro. Den här veckan har jag fem sådana inbokade "pass", så det gäller att inte alldeles tappa bort sin klocka.

 

Vad övrigt är, är grått och blött. Igår var det dimmigt och idag är det jättedimmigt, det är som att svepa in sig i en stor kallfuktig disktrasa när man sticker ut näsan.