Men hjälp!
Idag var jag tvungen att lämna kusarna åt sitt öde ett tag - kaffet var slut! Jag pinnade således iväg på av abstinens darriga ben, och mötte grannhunden Gizmo med matte.
Det är alltid trevligt att träffa hundbekanta när jag för en gångs skull är utan djuren, då kan jag passa på att hälsa litet närmare, nämligen. Och småprata med dess matte, i det här fallet, eller husse.
Och i det här fallet behövdes det prata, för matten var alldeles utom sig: Gizmo hade blivit biten!
Det finns här i nejden nånstans en äldre dam som brukar vara ute med en bjässe till rottweilerblandning. Jag brukar gå litet omvägar när jag ser henne för det ser inte riktigt säkert ut, det där ekipaget. Hunden är för stor och gumman är för liten. Inte för att jag har märkt att det är nån farlig hund, men ändå - det är ett omaka par. För övrigt har jag kunnat notera att även hon har tagit omvägar, och även om det kan vara för att hon inte litar på mitt bastardgäng så KAN det ju också vara så att hon inte litar på sin egen förmåga i förhållande till vad hon har i snöret.
Och igår hade alltså Gizmo med matte varit ute på promenad, på den vanliga gamla gångvägen som är så fin så här års och där alla vi hundägare tycker om att traska. Och så mötte de Rottweilern, som på ganska långt håll hade ryckt till, matten släppte kopplet och rottisen flög på lille Gizmo och bet honom rejält i sidan.
Det skall noteras att Gizmo är en tibetansk spaniel, alltså en sån här:
Bilden är knyckt från Tibbeklubben och även om den inte föreställer Gizmo själv så torde den kunna ge en indikation på vilken slags hund vi talar om. I käftarna på en rottweilerblandning...
Så småningom tog sig den s.k. hundföraren fram till platsen för brottet, då hade Gizmo blivit utspottad och rottisen lät sig hållas i snöre igen. Dess matte hade a) inte kunnat gå åt sidan med honom för att det var för mycket ris och grenar som låg där och b) inte vågat göra annat än släppa kopplet eftersom han hade kunnat dra omkull henne då.
Ja men tack så mycket!! Uppenbarligen är det så att hunden tillhör hennes son som emellertid vistas å någon form av anstalt för tillfället (vill minnas att det har varit så förr någon gång också) och då får gumman ta hand om hunden.
Nå - min granne, Gizmos ägare, hade blivit så chockad så hon hade inte ens tagit namn och nummer på människan ifråga, vilket förstås var illa. Inte heller hade hon tagit Gizmo till veterinär, vilket var ännu illare. Han var öm i ena sidan och vill inte bli petad på där, men han har inga synliga skador annat än några skråmor. Jag kollade munslemhinnorna på honom och de var fina, och han verkade i och för sig glad... Men ändå - nog hade jag kvickt ilat till hunddoktorn med honom!
Fast - matten var uppenbart mer eller mindre i chock fortfarande, trots att det hade hänt igår. Hon är ingen ungdom hon heller (och har därmed också valt sig en hund lämplig för sin ålder), och hon var verkligen alldeles utom sig. Jag HOPPAS bara att Gizmo nöjer sig med att vara öm i kroppen!!
Vidare - nu vågar de inte gå den där fina vägen längre heller, säger hon. Och hon hade varit jättenervös idag när de gick ut, spejat överallt efter stora hundar.
Ååå, så trist alltihop! Naturligtvis borde man anmäla rottweiler-tanten eller nåt - hon borde verkligen inte få gå ut med en hund som hon uppenbarligen inte klarar av; vad säger att inte hunden springer på en unge nästa gång? Den behöver ju inte ens vara elak, den kanske bara är glad men slår omkull nån?
Nåja - jag kommer i alla fall att hålla ögonen extra öppna och ta låååånga omvägar om jag ser dem. Mycket tråkigt.
En annan sak - idag när jag skulle gå ut med djuren mötte jag en yngre karl som inte såg precis ut att komma från Svenska Brukshundsklubben, inte (inte Svenska och inte Bruks) - och han hade i snöret en fantastiskt vacker blå pitbull. Med kraftigt kuperade öron och värsta nithalsbandet plus dubbla stryphalsband. Han ville fråga om vägen nånstans - hussen alltså - så jag lämnade mina odjur innanför stängslet och gick ut för att prata med honom. Hunden var jättesnäll och verkligen fin, fast det ser så ONT ut när öronen är så där, men karln var minst sagt disig i blicken. Det kändes inte alls bra, det där - inte skall lilla hunden vara hos honom, tycker jag. Kanske har jag onödigt mycket fördomar, men - nej. Kändes bara obehagligt, det där.