Inte blåst bort.
Men inte är det långt ifrån! På förmiddagen tog vi, samtliga utom lilla frusna Jazz, tvåtimmarspromenaden bort dit där såväl hästarna som älgarna bor och på hemvägen hade vinden vridit så den låg precis rätt emot oss när vi gick i liksom en väldigt smal allé. Rena vindtunneln - till och med de små strömlinjeformade djuren fick huka sig och ta sats, så för mig som inte är det bittersta strömlinjeformad var det en utmaning, får man säga.
Under tiden fick Jazz sin dosis motion via hussen, och även från dem rapporterades närapå bortblåsning.
Annars säger termometern att det är varmt ute - synd att det inte känns, då då.
När vi kom hem igen var vi fullständigt slut, hela bunten - fast Betty envisades förstås med en dosis frisbee-kastning först. Men SEN kröp vi omkull med litet radioföljetong och litet vanlig läsning. Varom ni förhoppningsvis läser i biblioskopet.
Och apropå böcker - det är Tiggers förtjänst att jag inom kort kommer att fördjupa mig i en bok som ligger litet utom mina vanliga lästrakter, håll utkik efter det. Rapport följer i biblioskopet, men en rejäl puff dyker upp här också. Tänk ändå - att hunden styr ens läsande... Det skall vara Tigger till det!
Medge att han ser intellektuell ut - fullt i klass med Bimbo-Bettan. Sicken bokcirkel vi har!
Igår kväll gick jag med bara Tigg och Betsy och Tjingtjongtjinaman neråt stan till - kors vad det blommar och kors vad det var kallt!
Vi gick och hälsade på den där, enligt Betty, så jättefarliga ödlan igen, och det visar sig att Betty Har Minne,för den här gången var hon inte det ringaste misstänksam.
Däremot förstås en aning uttråkad. Eller blasée,om hon själv får bestämma. Rätt mycket gymnasissa över Black Betty för tillfället.
På hemvägen träffade vi så en sån därn påsfascist igen - det var rätt länge sen så det var väl på tiden, även om det kändes som det kunde ha fått dröja litet till. En påsfascist är alltså en sån där person som kräver att man, flåt jag, skall visa (bevisa) att jag har med mig b*jspåsar. Därför att det är OLAGLIGT att inte plocka upp. Duh! Att icke säga: Die you bastard, die!
Jag vet aldrig riktigt hur jag skall förhålla mig: vägra visa, nästan få freda mig fysiskt och på något sätt bli lika infantil som fascisten själv, eller gå med på att visa och låta dumheten nå framgång, liksom. Igår orkade jag bara inte med nånting alls - jag bara gick, bara. Och där stod människan och gapade:-Svara då! Svara! Hörru! Svara!
Det är synd om människorna, tänkte jag. Och sedan tänkte jag: särskilt om mig.
Undrar om det är samma person som har planterat alla de där rosamålade och med texten HUNDSK*T (min asterisk) försedda pinnarna, också. De återfinns litet överallt i köpingen, så det går inte att komma med några geografiska slutsatser. För övrigt blir pinnarna fler och fler, så det är allt en riktigt flitig liten tomtenisse i farten. Fast jag måste erkänna att på mig personligen utövar sagda pinnar en stor frestelse att bära med mig hundarnas spillning just tills jag hittar en, och så dumpa lorten kring pinnen. För så kan man ju också tolka saken.
Nej, nu skall jag inte vara låg. Nu skall jag gå ut och gå med några vänner. Och med påsar försedd.