Fyra gånger skogen och en gång åkern.
Igår var det söndag och det var jättevarmt! Redan på morgonen var det flämt- och flåstemperatur sa de flesta av djuren. Inklusive moi, för den delen.
Då gäller det att tänka smart - trötta ut djuren utan att överhetta dem. Det här blev min lösning.
Först en promenad med bara Ying, lade först ett spår till Tigger - 250 meter över klippt gräsplan och långhårig hage, 3 pinnar. Sedan ett spår åt Betty - 150 meter i gles skog, kringelikrokar, 3 pinnar.
Sedan fastknytning av Ying och gömning av en massa godis bland litet stenar och träd och grejs. Följt av letning samt uppätning. Utfört av Ying då, förstås.
Sk*tjobbigt, sa Ying, och lät den blåa tungan hänga nästan ända ner till tårna. Och så traskade vi hem.
Byte till fröken Betty. Fin fast kort promenad med en massa kontaktövningar (läxa till på tisdag). Vi stötte på en mopsig dvärgpinser-chihuahua-blandning som skällde oavbrutet och gjorde inte-så-illa-menade utfall i hela kopplets längd. Betty hade hela tiden ögonkontakt med mig och långt löst koppel utan att bry sig det minsta om söta odjuret. Duktig liten tjej!
Så vidare till spåret. Det var ju länge sen hon spårade, och vi har aldrig varit riktigt seriösa med hennes spårträning, så jag visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig... Men huj - jag behövde inte ens visa på spårstarten, hon drog iväg i linans fulla längd, helt på det klara med vad som förväntades.
Inga tveksamheter där inte!
Hon har samma attityd som Tiger i spåret - det går fort och det går rätt slafsigt, men hon är jätteduktig på att rätta sig själv och gå tillbaka till den senaste "säkra punkten" och göra om därifrån, om det behövs. Och samma j*klaranamma har hon också - ibland när jag tänker att "nu är vi väl ändå helt fel ute" och försöker stoppa henne så slänger hon åt mig en riktigt tjurig blick som säger ungefär: -Är det du eller jag som spårar? Nå då så, häng med och håll k*ften då! och så visar det sig att det faktiskt är hon som har rätt.
Inga problem alls att hitta alla tre pinnarna.
Sen firade vi med litet bollkastning, ja faktiskt. Och det under det att vi traskade vidare och jag lade ännu ett spår åt Tigern - 350 meter och 5 pinnar. Och så i sakta mak hemåt, för vid det laget hade det börjat bli alldeles rysligt varmt!
Hem igen för byte till Tigerdjur alltså - jag hade gärna gått i kortbrallor och linne, men dels vill jag inte ha fler fästningar än nödvändigt på benen och dels behövde jag massor av fickor, så jag fortsatte ett varv till i fjällrävenbrallor, t-tröja och gappay-väst. (Med kortärmat och väst känner jag mig alltid som medlem i nåt riktigt töntigt MC-gäng, ytterst sorgligt, faktiskt. Men nödvändigt.)
Tigern visste förstås redan innan vi kom utom dörren vad som var å färde - det hade han vetat redan sedan jag gick i väg med Ying, med fickorna fulla av spårpinnar och några snitslar och sånt. Men nu packade jag faktiskt en vattenflaska också, förståndigt som bara den.
Vid första spårstarten visste jag inte vad jag skulle förvänta mig - vi inledde ju på en kortklippt gräsplan där en massa hundar brukar springa och det är dessutom väldigt torrt i marken. Men Tiggern visste hur det skulle gå till och drog direkt med nosen tryckt mot backen. Då plötsligt en onödigt stor, kolsvart schäfersak dök upp, med raggen rest och svansen i topp, så där liksom vibrerande i ytteränden. Hoppsan och ojdå, tänkte matten. Och ingen ägare i närheten... Nåväl, Tigern slängde åt inkräktaren en blick men fortsatte med sitt. Tyvärr började den främmande hunden komma alldeles för nära och dessutom lägga sig i, och småmorra, och Tigern svarade förstås upp. Är man russlare så är man, som bekant. Och det är man! Nu började det kännas mindre trevligt, tyckte jag - med nybiten grannhund i tankarna. Men: inte bli spänd, inte röra sig konstigt, inte prata med konstig röst. Jag försökte låtsas som ingenting, rörde mig helt stillsamt så jag kom i rätt läge och grabbade tag i svarthundens halsband (tack för att den hade sånt i alla fall, men jag hade gjort Tigerns koppel till ett retrieverkoppel som jag höll berett utifall så inte skulle ha varit fallet) - och sen platsade jag den ivrigt morrande Tigern och höll hårt i den främmande lösa hunden, som minsann visade en del russelltakter den också. Så kom slutligen en matte studsande - det var i och för sig inte hennes hund, men hon var ute med sin stora svarta hund (som alltid går lös men som är så lydig så det liknar inte nåt. I alla fall inte nåt av mina hunddjur) men hunden i fråga hälsade på hemma hos henne, hon hade lämnat den hemma på gården och så hade den tydligen på eget bevåg traskat efter. Dessbättre hade hon koppel med sig och kunde släpa iväg kräket. Puh!
Nå - nu skulle man kunna tro att lilltigern hade tappat spårsuget efter detta, men icke sa nicke.Upp och iväg, bara!
Vi tog båda spåren i rask följd, med bara en vatten- och hämta-andan-paus emellan. Full rulle och full glädje och full pott på pinnar! Duktiga lilla Tiger!
Sen traskade vi runt litet i skogen och lekte med en liten studsleksak och hade det gott.
På hemvägen stannade vi till på stora åkern och bara satt och hämtade andan.
I alla fall vilade jag...
Därmed hade jag varit TRE gånger i skogen, och var ganska trött i benen. Som väl var hade hussen traskat med Olle och Jazz (totalt ointresserade av spår, alla tre) så jag kunde unna mig litet välförtjänt vila. Bestående i tvätta och hänga tvätt och räfsa litet i trädgården och så vidare, och så vidare.
Tills framemot kvällningen då jag kände att en springtur vore på plats.Och då blev det skogen IGEN, strike fyra, liksom. Men den springturen tog jag utan hundar, för värmen var fortfarande för stor och för ovan för deras små tassar.
Och förresten var de ganska helt och hållet slagna av dels nosövningarna och dels trädgårdshäng.
Men efter springturen tog jag ändå hela ligan om fem på kvällspromenaden, ner till stora åkern där näktergalningarna redan härjar i buskagen. Hade jag mött mig själv hade jag nog blivit rädd - fem hundar i snöre och både svettblank och högröd i nian. Inte precis in full control, skulle jag nog ha tänkt.
Hur som helst - man tycker ju att efter en sådan dag borde man kunna få sova den rättfärdiges djupa sömn, men tro aldrig det - släckte kl. 24 och somnade visserligen omgående men vaknade igen 01.30 och låg och läste i tre timmar. Suck.
Men nu är det en ny dag, och den är inte svalare den. Kortbyxorna på - det kan inte hjälpas att mina vita ben kan skrämma såväl hästar som älgar i sken.
Och förresten - på torsdag påstås det vara snöfall på gång, så det gäller att passa på!