Pelleskop-livet

Så det kan bli ibland - jag sa till Ida-Bettyuppfödare/ägare att jag var litet orolig för att Betty inte gillar barn och skulle jag träna extra eftersom Betty skall bo där när hon skall få valpar och Ida har ett litet barn själv? (Inget Nobelpris för just den meningen, inte.)

 

Och efter några dagar svarade Ida att det skall inte bli några valpar efter Betty eftersom hennes mamma och hennes morfar inte heller gillar barn - vilket gör att de, to put it bluntly, suuuuger som nanny-dogs, ju.

 

Hoppsan!

 

Jag har inte riktigt hämtat mig än, inte riktigt sorterat mig inför denna "mutatio rerum". För jag hade ju liksom ställt in mig på detta jobbiga att lilla B skulle flytta hemifrån ett tag, och att vi så småningom skulle ha i alla fall ett litet Betty-barnbarn. Och så där.

Samtidigt är det ju väldigt SKÖNT att inte behöva vara utan henne den där valptiden. I synnerhet maken och Minsta B är utomordentligt lättade - husse köpte leverpastej till hundarna när han fick höra nyheterna.

Och det är klart att jag tycker att Ida gör precis alldeles rätt - det är verkligen HEDERVÄRT av henne att agera så, och att inte hymla eller smussla med anledningen. Kudos, som det heter!

Fast litet grann gnager det mig ändå - är det mitt fel? För jag gillar VERKLIGEN inte barn i allmänhet, och inte känner vi några ungar heller, just. Utom grannarnas lilla barnbarn Claressa, sådär 18 månader vilja och hundtokighet - och hon inriktar alla sina ansträngningar på Jazz och Betty, de två icke-barnhundarna. (Inte för att Tigger och Ying är några barnfantaster heller, men de är i alla fall trygga med smått.)

 

På ett sätt är det skönt att höra att mamman och morfarn är likadana - då är det i alla fall inte (bara) mitt fel. Och så vet jag vad det är jag har i kopplet: en genetiskt inte-barnsäker hund, det kan bli värre lika väl som bättre.

 

Återigen är jag himla glad att det aldrig har fallit mig in att ägna mig åt hundavel - så mycket som kan gå åt pipsvängen: här har vi en hund som (hittills, och pepparpeppar) är genomfrisk och gör ett fint MH, arbetsvillig och glad och trevlig på alla sätt - utom det att hon inte är nån nannydog. Så - börja om från början, börja om på nytt, fyll på med annan avelstik.

 

Och om ni letar efter staffe och undrar: var hittar man en schysst, ärlig, ansvarsfull uppfödare som man kan lita på? då svarar jag: Hör av er till Idan, kennel Sweet N'Sour's. Ni kan få vänta ett tag, men det är det värt! Man ska i alla fall inte ha bråttom när man skaffar hund, så det så.

 

Tur ändå att det har blivit mer och mer uppenbart NU, och inte efter en valpkull.

 

Och så behöver ju inte barnavårdsnämnden kopplas in, i alla fall. För, som Mellersta Barnet skrev: "Betty hade nog varit som Vicky och bytt bort dem (alltså valparna) mot en Westlife-cd." Och det har hon nog alldeles rätt i.

 

Och för den som inte känner denna Vicky rekommenderar jag den här posten. Tänk ändå att det skall hända sig så att jag har TVÅ Vicky-hundar - kanske de brås på mig: det är nog tur för mina barn att Westlife inte var uppfunna när de föddes!