Ur spår!
Nästa helg ordnar Bettys uppfödare kennelträff och jag har lovat att hålla en liten introduktion till personspår. Plötsligt fick jag litet eld i baken och satte genast å morgonen idag iväg till en lagom skog med mina terriorister - här skulle spåras!
Vackert så man dånar är det i skogen nu - alla löv är så starkt gula - orange - röda. Jag läste någonstans att löven faktiskt är ovanligt mycket åt det röda hållet i år - om jag förstod det hela rätt så beror det på att det var så soligt den här sommaren och då bleks det gröna bort fortare än det eljest skulle ha gjort och så puttar trädet ut rödfärg i stället, eftersom grönfärgen är slut. Något sånt.
Hur som helst, jag började med att låta mickaboerna sitta i bilen medan jag lade spåren. 500 meter knöggel och vinklar och grejer åt lille T och två spår om 100 resp. 50 meter till lilla B. Det var så länge sedan Betty spårade så jag får skämmas, jag trodde hon skulle ha glömt allt, men tji fick jag, för när jag sedan tog ut dem för att promenera en stund medan spåren fick ligga till sig så var det minsann två små hundar som var ytterst medvetna om vad som pågick och som fick släpas förbi spårens början.
Men sedan blev det en härlig tur i skogen i trekvart innan det var dags.
Sedan låste jag in den lille vite marodören i bilen och tog ut det lilla svarta barnet, samt spårlinan. Och så traskade vi en stund tills Betty gjorde så här:
Alltså studsade upp och markerade påsen som jag hade knutit fast som spårstartsmarkering. En god början!
Och sen bar det av!
Inget slarv med pinnplockning, fast det var så länge sedan och fast hon fick leta rätt på den bland löven - fint påkopplad nos!
I slutet på spår 1 låg en dragkampsgrej, mycket väl uträknat!
Efter grundlig lek med den traskade vi vidare till det andra, kortare spåret. Hon jobbade lika fint där, så matten blev faktiskt alldeles förvånad. Och glad, förstås!
Nå, sen var det dags för lille vild. Som kastade sig med ett dämpat tjut ut i linans fulla längd och åt helt fel håll. Fort ska det gå, nämligen. Det var bara att återföra lilleman till ordningen och till spårets början och sen bar det av igen i ett rysligt tempo och kors och tvärs och runt och allt. Stilmässigt blir det noll komma noll poäng när Tiger spårar, men han är precis bombsäker på att hitta sina pinnar. Ibland går han 15 meter från spåret (trots att det var vindstilla idag) men när han är i höjd med en spårpinne sticker han av och tar den.
Titta inte på ögonen (som säger: jag får visst ALDRIG nån köttbulle för den här pinnen! utan titta på svansen som talar om att Tiger älskar att spåra).
Alla fyra pinnarna hade vi med oss utan nån som helst tveksamhet.
Nu snusas det i kapp intill mig och det slår mig att spårning är faktiskt den enda hundverksamhet som tröttar hundarna mer än matten!