Gråluddigt
I torsdags och fredags var det strålande sol och alldeles ljuvligt - grannherrarna förekom i kortbyxor och med ölflaskor i nypan. Icke så jag.
Själva helgen däremot har varit grå men varm som mjuk lammull. Igår regnade det en aning av och till men idag är det bara tjock varm dimma.
Vi hade litet manfall i flocken - i fredags kastade sig Jazz ur fåtöljen för att dräpa någon liten kollega och senare, på promenaden mitt i världens skogsbröte utan stigar men med allsköns kullramlade träd och djupa diken, upptäckte jag att han blödde på ena tassen - klobrott, eller rättare sagt sporrebrott. Inte världens bästa ställe att ha det på så jag försökte ta oss till rimligare promenadvägar. Väl hemma fick jag på odjuret tratten och examinerade foten: bruten klo alltså, men det ser rent och snyggt ut och nu verkar han inte särskilt besvärad längre. Det är ju så med Jazz att jag vill inte ta honom till veterinär för något om det inte VERKLIGEN behövs - det blir så dyrt att betala skadestånd till söndertuggad djurdoktor... Nå, det är klart att måste man så måste man, men vi springer inte i onödan, gör vi inte. (Vaccinationer och allmän koll går bra, då är han inte farlig för någon veterinär.)
På fredagens kvällspromenad var det Betty som gick jättekonstigt - konstigare än vanligt! Hon brukar gå litet som en cowboy med bakbenen - litet larvigt, liksom, nästan hoppsasteg - men nu var det ett framben som var halt. Jag klämde och klämde på tassarna, böjde benen och sträckte dem och... Ingen reaktion. Typiskt staffeproblem - de talar inte om att det gör ont. Nå, hon fortsatte att halta ganska rejält så promenaden blev kort och igår fick hon vila. Idag tyckte jag inte att jag märkte någon hälta, men jag håller ögonen öppna.
Nåja, Tiger och Ying har i alla fall hållit sig på benen hela långa helgen, tack för det. Igår tog jag dem i bilen till skogen-med-terrängspåret, där traskade vi runt i nästan 8 km. Så skönt att gå någonstans där vi inte går så ofta! Jag hade Tigers lilla röda boll med också, det var mycket uppskattat. Han fick dels springa och skutta efter den och bara bära den och dels leta upp den när jag hade gömt den. En glad terrier blev det av den sortens!
Idag gick förmiddagspromenaden förbi ridhuset, och där pågick det vinthundsutställning. Precis på andra sidan av ett hörn som vi gick runt mötte vi, alldeles nästan nos mot nos, en stor präktig afghan, svart och liksom sidenvattrad i pälsen och iförd: röda benvärmare med silverfärgad bollfrans upptill samt på huvudet svart huckle översållat med paljetter.
Alla mina hundar blev rundögt stående och sedan slank de med mig utan att yttra så mycket som ett ljud. Först efter några meter skakade Ying ljudligt på sig - klappklappklappklappklapp - samt suckade en aning. De andra låtsades att de inte hade sett något. Fina i kanten, var de.
Vad övrigt är är mest bara vackert. Det är vackert så här års. Det grämer mig omåttligt att grannarna har en stor ful blå studsatta stående på sin bakgård - den skämmer verkligen min utsikt från arbetsrummet.
I morgon är det dags för allvar igen - jag känner mig som en sån där oljeriggsjobbare eller nåt: jag "går på" och sliter som en hund i evärdeliga tider, i ur och skur, kämpa kämpa mot naturkrafter, slita och jobba och ojojoj, ända tills på onsdag eftermiddag, minsann. Men sen går jag "av" (inte på mitten) och egentligen har jag det mycket jobbigare då för det är massor att läsa och skriva och begrunda och kanske rentav förstå, men det är ju det att då är jag HEMMA och I FRED och behöver inte anpassa mig till någonting, egentligen.
Sammanfattningsvis är det mitt enda krav på livet, närapå: att få vara i fred. Det låter litet småtråkigt, gör det.