Usch.
I natt vaknade jag av en vibration.
Och nån good vibration var det sannerligen inte tal om, det var Ying som hade feber. Kvickt ner efter en halv bamyl som jag trattade i hans gap - han är så innerligt snäll och medgörlig, tokkinesen - och en halvtimme senare var sängen icke-vibrerande igen.
Men usch. Själv liksom vibrerar jag fortfarande, av ovilja.
Idag mår Ying - peppar, peppar - bra, är kanske litet trött bara. Vi har inte varit ute och gått än, för det regnar och blåser, utan har nöjt oss med trädgårdsrastning. Han åt ordentligt i morse och är ganska busig, fast inte riktigt så busig som i vanliga fall. Å andra sidan är det förmiddag ännu och hans bästa bustid är sen eftermiddag.
Just nu ligger han och sover djuuuuupt här i arbetsrummet, snarkar och snusar och rör sig dessemellan mellan sin improviserade hundbädd (vojlock och två filtar) under mitt skrivbord och bara golvet framför bokhyllorna på vanligt sätt.
Men i mig liksom kliar det av obehag. Lille Ying.
