Pelleskop-livet

Efter en veckas höstlov borde jag väl vara pigg som en mört och allt sånt, eller hur? Icke sa nicke, jag känner mig som en urvriden trasa.

Delvis kanske för att jag sprang tabata-intervaller igår, vilket innebär full sprint som jag vet inte vad i 20 sekunder, sedan "vila"=stilla jogg i 10 sekunder. Åtta repetitioner på det, sedan en minuts gångvila, och så åtta gånger till, och ytterligare en gång. Tjugo sekunder låter ju inte så blodigt, men det ÄR det!! I synnerhet efteråt. I alla fall var det listigt av mig att lägga intervallerna på en söndag, eftersom jag tänkte att det finns en risk för att jag inte orkar springa så mycket ändå på mån-tis-ons (skoldagarna); och jag vet sedan tidigare att ett sånt där intervallpass brukar kräva (av en gammal kärring) 48 timmars ta-det-lugnt. Och faktum är att även om morgonpromenaden kändes "bra" (eller också var jag så upprörd över den tidiga timmen att jag inte märkte hur kroppen kändes) så var kroppen så slut under aftonens båda hundpromenader (två, eftersom Betty bara löper och löper och pojkarna INTE är hanterbara i hennes omedelbara närhet) att det kändes som jag ville lägga mig i ett dike och bara dö. Alltså - bara att skriva detta känns som en alltför stor fysisk ansträngning. Då är det illa.

 

Men även utan fysiska prestationer är det trötthet som gäller nu. Det är svart alltid, syns det mig, och det känns som läggdags klockan 18. Stora hundcirkusen gör mig inte det minsta piggare, men rimligen bör det börja avklinga nu och kanske ha nått normalläge till helgen. (Hårt hållna tummar på det!)

 

Och så allt detta som skall läsas och analyseras och bearbetas i skriftlig form - det når mig över skulten, känns det som. Jag borde ha gjort en massa av den sorten under höstlovet, men det kändes faktiskt som prio ett att bara SLÖA - även om jag hade jobbat som en oxe hela veckan så skulle jag ha varit tokstressad nu. Bättre då att bara ha vilat och haft det gott en vecka och vara tokstressad nu, anser jag.