Ödesnatten - ödesnatten!
Igår var det skumma vädret direkt - när vi gick för förmiddagspromenad var det Varmt, capital V, ärmlöst räckte och förslog och hundarnas tungor blev långa, längre, längst.
Sen durade det en aning på äftermiddan.
Sen blev det lagomare.
Lagomt nog för att jag skulle ta en rövare och ta med BÅDE Betty och Yingispingis på en springtur. En aning oroligt var det förstås.
Och låt mig säga så här: Såna där joggare som tycker illa om hundar som springer lösa i motionsspåren inte därför att joggarna är hundrädda utan för att de blir störda i sin rytm - såna förstår vi nu, Ying och jag.
För: Ying sprang i nomesele och drog mig duktigt - tills Bettan sprang framför fötterna på mig och jag nästan ramlade pladask ovanpå dragkinesen eller tills Bettan kastade sig över Ying och bet honom i öronen (hon gör så när hon är litet kär. Eller trött).
Om och om och om igen fick Ying och jag försöka hitta vår rytm, mer och mer elaborerade vi vårt mentala utkast till insändare i lokalavisan: "Håll Eder hund kopplad å skog och mark, förb*de hundägare!!"
Inte blev det muntrare av att det bitvis var nåt så alldeles onaturligt med mygg; det är faktiskt INTE en överdrift att man bitvis skulle ha behövt skidglasögon för man, alltså jag (genusförvirrad?), fick så mycket mygg i ögonen att snavning över rot förelåg som reell risk (föreligger ju alltid som reell risk eftersom jag sir så glist). Fullt av mygg i andningsvägarna också. Argare och argare, både jag och myggen.
Hur som helst, 6,5 km avverkade vi, i lusigt tempo. Pannbensbygge, kanske det kan rubriceras. Konstigt nog blev jag på gott (gottare) humör av springturen, fast det blir jag så gott som alltid av springturer. Betingad reflex tror jag, sen den tid då jag sprang alltid och sprang långt - jag hade så väldigt lätt att råka in i "Runner's High", ljuvliga tillstånd, efter nån timme, och nu får jag känningar av detta så fort jag sätter på mig springkläder och -skor. Praktiskt, fast litet jobbigt för omgivningen enär jag blir en aning manisk...
Efter springturen var det förstås dags att promenixa med återstånde tre femtedelar av ligan, då gick vi i något mindre mygginvaderade nejder. Jazz ville göra alla sina trix oavbrutet, varför jag fortsatte att snava mig fram. Jazzens favorittrix är nämligen att backa runt mig, från fotposition ett eller ett par hela varv. Då snavar man gärna, om man har fått upp farten en aning.
Sen roade vi oss med att äta räkor, dvs. hussen och jag åt räkor så det sprutade skal omkring oss nästan, hundarna tiggde så det bidde våta pölar under deras näbbar. De fick inte lika många räkor som vi, vilket var lumpet av oss.
Men det var ännu senare som ödesnatten tog sin början, nämligen när vi hade krupit i säng och jag låg och läste (inte Zola). Eftersom jag hade bäddat rent i sängen låg Tigern och vältrade sig värre än vanligt och trivdes så det var nåt rent smittsamt, då plötsligt - bzzzzzz! Hielp! sa Tigern och flyktade ur budoiren snabbare än man kan säga t.ex. bzz. En fluga, nämligen! De som är så farliga!
Därefter försökte jag fortsatt fördjupa mig i min djuplodande litteratur (Proust? Eco? Nähä, men Dostojevski kanske? Tsss - Maria Lang, ju!) under det att Tigern satt och tjöt i trappen. För det att han a) inte vågade vara i sovrummet med det tigerätande flygfäet och b) inte vågade vara ensam i trappen. Jag fick raskt släcka lampan vilket dämpade flugans rörelsebehov, klättra ur sköna sängen och bära in Tigern samt stoppa in denne under täcket, där det i alla fall inte fanns nån fluga. Han var litet spänd ett tag, men sen hördes en djup suck och ett stilla snusande vidtog.
Tyvärr tvingades jag upprepa manövern några gånger under natten, eftersom flugan ibland vände sig i sömnen eller nåt sånt, vilket förstås skrämde blåa döden i kattdjuret. Jojo, det är till att vara modig!
Allt som allt en föga stärkande natt, vilken dessutom tog sin ände redan kl. 7 då det förb'de billarmet satte igång att skrika och tjuta. Maken var förstås försvunnen till arbetsplats, minstaste lilla barnet tillbragte natten i nåns hemmabio i residensstaden - så stackars lilla Jag fick vackert kila ner och hämta bilfjärren och låsa upp bilen så den tystnade, samt låsa igen. Genom sovrumsfönstret. Tji fick jag, för ett par minuter senare var det blue murder som skreks ute på gatan igen. Låste upp och ringde i förtvivlans mod till maken fyra gånger på två olika telefoner innan han äntligen behagade svara. Att jag skulle gå ut och låsa upp samt låsa igen medelst nyckel. Gå upp! Och gå ut!! Kvart över sju!
Fatta vilken ödesnatt, jag kommer inte att bli människa på hela dagen.