Pelleskop-livet

Vi har ju sprungit en del också, Betty och jag. Hon är en ball liten kuse som gärna springer nästan under mina fötter. Oftast springer vi i skogen och om det plötsligt dyker upp nån då blir det ett jäkla kackel! Betty får alldeles långa straka ben och studsar runt och låter illa - tills jag talar om att det är OK och att hon skall sluta. Hon är verkligen löjligt rädd för plötsligt uppdykande personer just nu! Å andra sidan har hon blivit mycket mottagligare för folk som vill hälsa, så med litet tid kanske hon blir en alldeles normal liten hund.

Kanske.

I alla fall sprang vi i förrgår 6,5 km nästan helt "o-pistat", alltså rätt ut i naturen. Det är jätteroligt för det är sånt knog att hålla koll på stenar och rötter så man märker inte att man blir trött! Betty springer okopplad och jag känner mig alldeles lugn, även om det skulle komma djurungar eller stora älgar är jag faktiskt 100% säker på att hon håller sig till mig. Jag tror knappt hon skulle märka det, hon är så helt koncentrerad på sin matte.

 

Igår sprang vi faktiskt i själva elljusspåret, sk*ttråkigt i vanliga fall, men vi höll oss till ett par rejäla backar som vi kajkade upp och ner i: full fart upp och så lugnt nedåt. Jag vet inte hur många gånger, med vi fick i alla fall ihop 3,5 km av den sortens, plus en km dit och en km hem. Till och med gamla Bettan blev en aning trött!