Svansarna
I morse var jag som vanligt en seg och ovillig person, men solen sken så det var inget att be för. När jag började famla efter medicinburken på sängbordet hördes genast: svoosh, dunk, dunk, dunk, svoosh, svisj.
Svansarna, förstås.
Så behändigt ändå, att ha svans.
Och så lustigt att mitt öppnande av korpgluggarna kan leda till att små bakre kroppsdelar börjar vifta alldeles okontrollerat!
Tänk om hundar inte hade svansar alls, alltså inga små kuperade eller av sig själv kortvuxna saker, utan INGA svansar, inte tillstymmelse till nån svans. Hur skulle de göra då?
Skulle de vifta på rumpan, eller på ett bakben? Eller skulle hela grejen med att vifta på nåt när man är glad bara försvinna?
Undrar om det är kul att ha svans. Och om hundar vet om att de är så lätt-tolkade på grund av (bland annat) sina svansar. Kan hundar svansljuga? Alltså ha snäll-och-underdånig svans fast de planerar ett lömskt anfall. Eller kan de köra upp svansen i luften för att liksom peppa sig själva?
När Peppar var kaxig mot nån hund vi mötte räckte det med att säga "ner med svansen?" för att den skulle åka ner och Peppar bli snäll igen. I början tryckte jag ner svansen manuellt, det fungerade det också.
Märkligt instrument, denna svans!