Surgumma
Nej då, nej då, idag har jag inte stickylle inombords, jag är bara sur på vädret.
Ett par grader kallt, en aning blåsigt och bara så grått och fult så man vill kräkas. Faktiskt.
Brukar vintrarna vara så här långa?
Jag tycker vi har hållit på att vintertjafsa i en hel evighet, och då fick jag ju ändå "ledigt" från klimatet under de veckor då jag fullkomligt borta för världen.
Eller också är det de där sjukveckorna som gör att jag bara vill lägga vintern bakom mig.
För övrigt är jag riktigt nere i kängskaften för Ying har fått feber.
Han hade en episod för ett par veckor sedan och idag är han febrig igen.
Skräck och fasa. Shar-pei-feber är något man kan förvänta sig men inte gärna vill tvingas se i vitögat. Och ofta debuterar det i valp- eller unghundstider, men det kan dyka upp senare.
Sablar!
Det är förstås ärftligt men litet lurigt hur, vilket gör att hederliga, sjyssta uppfödare kan misslyckas och få till en kombination där en eller flera valpar drabbas, och de där slarv-uppfödarna kan ta kull på kull efter djur som faktiskt är sjuka.
Det är så mycket SK*T i sharpei-världen! Ja, det är nog mycket sk*t i all uppfödning, många som vill men inte kan, eller som bara vill göra sig en snabb hacka, men i en så numerärt pyttig ras som sharpei blir det liksom bara för ruskigt.
Och hela tiden spökar en röst i huvudet som säger: -Ja men sex år är ju en rätt bra ålder för en pej! vilket var vad man sa när Yings pappa Gunde togs bort i just den åldern.
Ying är sex år nu. Sex och ett halvt.
Så som ni förstår är det mycket som snurrar i huvudet. Men en dag i taget, och det FINNS de som lever länge med sporadiska feberattacker.
Nej, vet ni - det här var inget roligt att skriva.
