Vi gå genom skogar och hagar
på färdens besvär ingen klagar
vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!
Japp, igår tog vi en långpromenad i alldeles fabelhaft strålande sommardagspromenadväder. Varmt som tusan men med då och då en svalkande vind, smultron så det räckte och blev över och en väska full med vatten och stärkande medicin (hundkex och äpple).
I tre och en halv timme traskade vi, eller rättare sagt strosade, och gjorde små vilopauser här och där.
Hela ligan i paus nr 1. Det är så väl funnet att Betty, Tiger och Ying tycker att det att dricka vatten ur flaska är prima och nästan bättre än skål. Olle är mera skeptisk och Jazz anar onda anslag: -Jag tycker mig skymta ett vitt pulver i botten, vad är det? Ingenting kan övertyga honom om att jag inte har pepprat vattnet med arsenik (fast nämre till hands låge väl salpeter, med tanke på hur HAN är...!).
Samslörpning = teambuilding på nusvenska.
Först traskade vi genom en gräslig snårskog där mycket hade trillat ner och välts överända. Alla fem gick i koppel och det var förstås ett evigt bekymmer för lilla B har inte mycket begrepp om över och under och vänster och höger och genom och allt vad det kan heta. Till och med Olle O., som inte precis är världskänd för sin analytiska förmåga, har kommit att inse att vid framförsel i dumsnöre företages förflyttningen lämpligen utan egna initiativ och i mattes efterföljd, i avsaknad av andra instruktioner. Alltså: om matte går till höger om ett träd så går flocken till höger om samma träd.
Icke så Betty; när matte och fyra hundar kliver över en fura - ett språng på 2 dm - pressar sig lilla B under densamma. Och trycks tillbaka av matte och pressar sig under igen och trycks tillbaka och... Grrrr, säger matten, och BAXAR lilla B handgripligen över. -Det kunde väl inte jag veta, säger lilla B och skjuter ut underläppen på truligt maner. Nästa fura ligger 1,5 meter över vägen, den går alla under utom Betty som försöker springa runt och hitta en angreppspunkt för att klättra upp.Och går matte till höger om ett träd går fyra kopplade hundar till höger om samma träd medan lilla nummer fem som börjar på bokstaven B går till höger om ett helt annat träd, eller kanske upp på en sten. Eller badar litet i en göl.
Lilla B går nästan alltid okopplad på våra promenader, har jag sagt det?
Sen gick vi litet vilse, men inte värre än att vi orkade hitta rätt igen, och det var förresten ganska trevliga nejder att försmäkta i, om så skulle vara.
Och himlen var så blå så blå och fullduttad med små små snällhetsmoln på vilka det nästan säkert satt små finurliga änglar.
Under sista rastningen, efter så där 10 km, var det rätt många som tog sig en aldrig så liten tupplur, efter kexens uppätande.
Fast Tigern kunde inte förmås inse att kexen faktiskt var slut (och det var de inte heller, en liten nödranson återstod, men det tänkte jag inte låta T få veta).
Och Betty var linslus i vanlig ordning.
Skuggspel, inte halv tunga.
Men sen pallrade vi oss hemöver och hundarna var så trötta att det stora flertalet faktiskt sov i min säng medan jag själv brynte mig å balkongen, scantilly clad (=urtvättade trosor). Bara Ying envisades med att ligga alldeles innanför balkongen - han vägrar lita på att jag kan klara mig själv, och det var endast med barska ord och amper uppsyn som jag lyckades avhålla honom från att lägga sig ute i själva gasset. Litet purken blev han, men han var faktiskt för trött för att vara enveten.
Jag tillåter mig att travestera Dante A och konstatera: det blev inte promenerat mer denna dag.
Däremot blev det sprunget, fast bara för min del: 7 km fördelat på 1 km uppvärmning, 5 km snabba intervaller (obs! snabba, inte hårda! Aldrig hårda, jag lovar!), 1 nervarvning. Jodå, så att idag är jag fuller medveten om att jag äger en ändalykt (och blev så ännu mer sedan jag inspekterade makens fotografier från utställningen i Norrköping. Gah!), och som det dessutom pölar glatt och muntert ägnar jag mig åt fördärvliga ting, nämligen romanläseri. Trots att: ”Man klagar, at Romaner gör en galen i hufwudet. Det är sant. De måla ouphörligen för sina läsare behagen och nöjena af et stånd, som ej är deras. De förföra dem, de göra dem deras egit tilstånd föraktligt, de leda dem at eftersträfwa det, som målas dem så förtjusande.” (osignerat inlägg i nån romandebatt år 1785)
Det ruskiga har sin lockelse!