Mycket att stå i!
Ojoj, nu har terminen dragit igång på allvar och Det Är Mycket! Massor med Mycket!
Då måste man ju skriva in i Filofaxen - jag är gammaldags jag och orkar inte alls använda iphonen som kalender och sånt.
Förresten är det så ROLIGT att dona med filofaxen, man kan pimpa litet och tillverka egna "dividers" och allt vad det heter (på svengelska). Och sätta in roliga bilder och fina citat och allt annat nödvändigt.
Och så till slut kommer man till att skriva in det man skall göra. Eller skulle ha gjort, för nu har ju nästan hela dagen gått åt till att få ordning på allt.
Finns det fler än jag som ägnar mer tid åt att skriva att-göra-listor än åt att faktiskt göra det som står på att-göra-listorna, undrade jag. Och googlade litet, och KORS - jag är inte ensam!! I synnerhet i det stora landet i väster verkar det vara en veritabel folkrörelse (bland fruentimber) att pimpa filofaxerna. Och ge dem namn! (Det tänker inte jag göra. Det räcker med att Amy Farrah Fowler kallade sin eltandborste för Gerard...)
Hur som haver. Nu ska jag gå ut med hundarna nr 2 - Olle och Jazz. Himlar vad jag börjar bli spänstig, bara jag slipper parlera charabia (charabia är helt enkelt "rotvälska" på rotvälska, alltså på franska. Där har ni nåt att ta med er från denna dagen). Av hundarna nr 2 får kanske Olle gå litet lös, inte Jazz. Olle är duktig och kommer (oftast) när man ropar och inte har han så stort behov av avstånd heller. Men håller nån koll på mig, kan man inte påstå att han gör. Faktum är att det är nog bara Ying och Betty som kollar upp mig litet - Betty för att hon är så rar och förig och Ying för att han inte litar på mig ett dugg. -Vad hittar det förb*skade fruntimret på nu då? muttrar han och får aldrig nån riktig ro i sina egna förehavanden. Tigger kan nog hålla koll på mig men bara om jag har jättebra godis och han är hungrig. Annars struntar han blankt i mig - utomhus. Inne är det ett gnölande om nån hindrar honom från att komma mig nära. Nån = förstås Jazz.
En del saker har flyttats runt i olika filofaxer i över 15 år!!
Jag hittade litet scrapbookinggrejer (varför i all sin dar har jag sånt?! As if, liksom!) och ordnade litet.
HAR jag kollat présentation av la phrase? Har jag det? NIX, men dagen är inte riktigt slut än. Tyvärr.
Förr i världen när jag JOBBADE så in i vassen (5 år på raken utan semester och arbetsveckor på 60 timmar, i runda slängar. Smäck in i väggen, liksom!) då måste jag lägga patiens på datorn när det blev för mycket jobb. Ju mer det hopade sig, desto mera patiens. Sen övergick jag till att springa. -Hjälp, jättemycket att göra, måste springa 2 mil!! Eller när jag hade jobbat jättemycket med jättemycket stress och äntligen var klar med just det projektet (och det låg 28 till in bråttom-korgen) DÅ måste jag ge mig ut och springa. Och om det var jobbigt sprang jag en halvmil till, bara för att straffa kroppen.
Nåja, kroppen gav ju igen. Hur som helst kan man tycka att skrivande av att-göra-listor är en rätt harmlös prokrastineringsstrategi, eller hur? Fast jag SKA börja springa igen, bara jag kan sluta tänka på kattresan...
Nuså, promenaddags! Salut!