Skvallerbytta bing bång!
Nu har jag ju hållit på att hårdträna Betty i skvallring-i-koppel ett tag och jag måste säga att det går över förväntan!
Numera vänder hon upp mot mig när vi får ett möte och håller sig hos mig tills betalning har erlagts, så att säga. Dvs tills hon har fått sin Frolic-bit.
Men ett undantag: om vi kommer runt ett hörn och nån kommer för tätt inpå från andra sidan hörnet - då gruffar hon och beter sig illa. Det är bara att jobba på!
Dock har lilla nubb börjat skvallra litet väl mycket, tycks det mig. Hon talar glatt och tjatigt om att det går en människa på andra sidan gatan, eller att det rör sig måååånga människor på parkeringen utanför Ica Maxi, eller att det faktiskt kommer ut en gubbe från ett hus bakom oss.
Då börjar jag fundera på hur katten det ska bli att ta henne med på stan en lördag (nåja, i vår lilla stad är det nog inget bekymmer, där rör sig sällan fler än 4 personer, men det kan ju tänkas att man gör en utflykt) - det blir dyrt för lilla mamsen, det!
Så nu har jag faktiskt börjat ransonera utbetalningarna - inget pitalt för gubbar på andra sidan gatan eller för ungar som leker i en snöhög 200 meter bort eller för nån som hon bara hör på långt håll. (För om man är väldigt sugen på nåt att äta kan man ju hävda att man faktiskt hör en människa i närheten, och lura gamla matten.)
En liten bonusgrej av denna skvallerträning (som alltså bara är för Betty, därför att hon är så folkkär och - i vissas ögon - så oerhört skrämmande) är att Tigger, som aldrig riktigt har fattat varför han skall hålla sig närmare mig när vi möter nån (när han är kopplad, märk väl - utan koppel fattar han utmärkt väl. Snacka om dumsnöre!) - han har nu äntligen börjat fatta. Varför man skall hålla sig närmare matte när man möter nån? För att matte ger Betty godis då och då kan jag också få!
Glasklart.