Det snöar inte!
Idag jublar vi, för det snöar faktiskt inte! Genast var Betty mycket gladare åt promenaden - det verkar vara så att snö som ligger på marken är OK och ganska skojig men snö på väg ner är kass. Jazzen däremot tycker att allting utom högsommar är rätt bedrövligt... (Och på frågan om varför han inte kan slippa promenader svarar jag: Jazzen anser att man kan INTE använda trädgården som toalett, däremot kan man använda inomhus som toalett. Därmed blir det promenad, vare sig han vill eller inte!)
För övrigt är jag nu uppe i en daglig promenaddosis av omkring 7 km, delat på två promenader (förutom i tisdags då det blev runt 9, varav 6 i prisvinnartempo). 7 km är förstås blaha blaha, men det är i alla fall en nivå som känns acceptabel, i synnerhet som vi är på väg åt rätt håll. Jag menar att hundarna DÖR inte av att promenera bara 7 km om dagen, även om det borde vara det dubbla.
I morse gick vi så här:
I särskilt långt men betänk att mellan ungefär 1 km och 2 km var det totalt obanad terräng. Först gick vi på något som ibland är en stig men som nu var täckt med så där 3 dm snö, men sen gick vi rätt ut över blötåkern (träsk till vardagslag). Där var det också 3 dm snö, men denna vilade på en skare som hundarna tassade så lätt över men jag trampade igenom i så där vart 3.e steg. Lagom för att hela tiden bli förskräckt och bita sig i tungan. Och när jag trampade igenom var det bitvis höftdjupt, och en gång tappade jag kängan och fick lägga mig på nosen och gräva efter den. Höll på att ge upp faktiskt, särskilt som fem hundar trodde det var snöbrottning på gång och raskt kastade sig över mig. Och eftersom strumpan på foten som hade suttit i den förlorade kängan liksom hade åkt av en liten bit passade Betty på att dra i den ofyllda delen. Så där satt jag plötsligt i mer snö än jag egentligen ville och var alldeles BAR om ena foten! Betty stack förstås iväg med strumpan, och sen fick hon korn på nåt skojigare och bara släppte den! Tills Ying tog den - och sprang ännu en bit längre bort, under ideliga blickar och leksprång åt mitt håll: -Vill du ha den? Kom och ta den då! Rätt hjälplös kände jag mig då, tills Ying också hade tröttnat och jag kunde be min lille butler Tiger springa och hämta strumpan, vilket han så klart gjorde. Han är så mallig när han hämtar saker så han springer med så fin böj på nacken, ackurat som en cirkushäst. Tur att det är NÅN som det är ordning på. Det tycker både Tigern och jag.
Nåja, efter avslutad påklädningsprocedur fortsatte vi vår kamp mot hellimenten. Efter ett tag började det smälla av bara katten borta på regementet och Jazz kom genast gnoende tillbaka till mig med svansen släpande och satte igång att krafsa på mitt ben. Han fick litet godis, men krafsandet fortsatte tills jag insåg att han ville bli kopplad. Så fort han fick kopplet på igen kunde han koppla av och svansen åkte upp i nästan normalläge.
Sen hamnade vi i världens rådjursstråk där mitt på åkern så då blev alla utom Betty och Olle kopplade. Betty fick vara stigfinnare, dvs. trampa upp ett något så när gångbart gångställe.
Jag har läst om hundar som är besatta av att äta snö - det är faktiskt inte Betty, men det var ett tufft kneg idag, så litet törstiga blev de allihopa. Jag också, men jag drar mig litet för att äta snö.
Nåväl, denna promenad om 3,28 km tog oss drygt 58 minuter (säger endomondo) och sen var vi ganska möra hela gänget. Hundarna mest, faktiskt - jag hann knappt klä av dem innan dem föll i högar och började snarka.
Och det kan jag konstatera - det är oändligt svårt att koncentrera sig på didaktik på franska med en massa hund-zätan i öronen!