Nu vänder det!
Som en gammal gammal uråldrig favoritsång från Peter LeMarc: Det finns inget bättre än när det vänder. Visst är det så. Visst behövs det mörker för att man skall uppskatta ljuset, men liksom: lagom, tack!
Nåja, nu låter vi bygones vara bygones och blickar framåt - snart är det ljust igen. Och först skall det bli jul igen - hur det nu skall gå till!
Idag har det storregnat och halvstormat större delen av dagen - hundarna har inte fått någon promenad alls!! Men de har förstås varit ute i trädgården, de har blivit aktiverade av att min fadersfigur med hustru (a.k.a. min pappa o mamma) kom på besök och de har fått älgknotor. Det går det också, om det inte händer alltför ofta.
Men jag pallrade mig faktiskt ut och sprang min majl, det gjorde jag. Under protest.
För övrigt undrar jag och fundrar över den därna Ying. Om han är som den där filmen om Benjamin Button eller vad han heter, han som "växer baklänges" liksom.
För när Ying var ett vårtsvinsbaaaaarn - nej, men när han var valpis, då var han ackurat som en liten filosofisk gubbe. En gång försökte han norpa ogräddade lussekatter, och en gång delade han och kumpanen Tigger på mitt medlemskort till Brukshundklubben, men det var också allt.
Men nu, nu är han en LIGIST!! Han knycker allt som ofta mina springskor och springer runt retar mig med dem, skakar och ruskar dem, gör leksprång, slänger dem upp i luften. Och MORRAR gruvligt!!! Och han stjäl mat från våra tallrikar, kastar sig fram och stjäl pepparkakor i flykten mellan doppet i min kaffekopp och instoppet i min mun. Klättrade på min vördnadsvärda moder för att komma åt mjuk pepparkaka (men den är klättransvärd, det är den) och gräver ner älgben i min säng.
Det är ärligt talat ganska mycket Hakuna Matata över Ying. Återigen: man får inte den hund man vill ha utan den hund man behöver. Ibland skakar jag min tomma huvudknopp och vägrar att inse att någon, allra minst jag, kan faktiskt BEHÖVA en stolle som Ying. Fast det är väl just tvivlare som har störst behov, kan jag tro.