Pelleskop-livet

Jag korpar frimodigt en bild från Minsta Barnets instagramflöde. Det här SER ju inte så himla tröttande ut, men det var det tydligen - En Trött Staffa är vad vi har haft här hela långa förmiddagen och ett par timmar till. Än så länge.

 

Detta innebar ju också att jag kunde nöja mig med Fyra Pojkar på promenad, välkommet det också. Nån sa att gränsen mellan flock och icke-flock går just vid fem hundar, och det kan jag gott tro. Det är en himla skillnad på att gå med hela mobben och att gå med "bara" fyra, alldeles oavsett vem det är som inte är med.

 

Tigern var särskilt glad på promenaden för han fick bära runt på sin älskade Air Kong-hantel hela långa elljusspåret, utom ibland när jag kastade den eller hade litet dragkamp. När jag har dragkamp med Tigern får han alltid alltid vinna - med honom finns det ingen som helst risk med det. Och dessutom: OM jag någon gång skulle behöva ta ifrån honom något så fungerar det så bra med ett "loss". Allra mest: han blir så himla lycklig när han "vinner" i våra dragkamper - jag drar allt jag kan och till slut orkar jag inte längre och säger "OJ, vad du är stark, matte orkar inte!". Hela hunden flinar och struttar omkring och ser mopsig ut. Visst vill man väl låta honom få den lilla glädjen!

 

När Hemska Betty är med blir det ju inte så mycket med boll- och leksakslekar för Olle och Tigger (inte för de andra heller, men de är ändå inte intresserade), eftersom Bubbla kör över dem och knycker sakerna. Och trots att jag faktiskt KAN stoppa henne så blir det liksom ingen riktig intensitet i småhundarnas lek när de tycker att de måste ha ett öga på själva ångvälten.

 

I alla fall - idag tog vi för första gången i år hela vändan runt elljusspåret. Inte världens roligaste promenad i vanliga fall, men efter en hel vinter så var det något av återseendets glädje. Små snuttar av spåret har vi gått då och då, och korsat när vi tar våra "ytterspår", men i övrigt har vi låtit det stå för en aaaaannaaaan. Tralala. Alltså för tokiga skidfantaster och den sortens. Vad det finns...

 

Nu lurar jag på en springtur - vädret är prima och jag VILL verkligen, men jag känner mig en liten aning rosslig i halsen. Å andra sidan passar det så bra nu när Minsta B är hemma, så att inga hundar behöver vara ämsamma.

Vi får se hur det blir!