Fundersam. Kanske litet orolig.
Med staffar är det nu en gång för all så att INGA leksaker håller. Punkt slut.
Fast sen kom det indikationer på att Zogoflex-prylar håller. Jippi, för man vill ju gärna låta de små djuren ha nåt skoj i lugn och ro ibland.
Den här älskar Betty:
Zogoflex Bumi. Man kan dra ut den så den blir alldeles rak och jätteelastisk när man leker dragkamp, och är man en liten Betty är det jätteroligt att springa runt och hålla den i ena änden samt ruska och skaka på hela sig. Då smaskar bumin så läckert kring öronen och det svider i kinderna. Prima liv för en staffa!
Men nu är det så att plötsligt låg bumin på golvet och en av de förtjockade ytterändarna saknas. Det är liksom en knöl längst ut och den är borta. Vi har letat och letat, under och bakom och överallt och - ingen bumiplutt.
Betty BRUKAR inte äta upp grejer som hon sabbar, men man vet ju aldrig.
Och hon verkar må finfint, men man vet ju aldrig.
Usch. När vi skulle sova igår kväll (det var då vi gjorde Upptäckten) tyckte jag att hon såg så skum ut. Litet som en höna. -Hjälp! tänkte jag. -Hon har ont i magen!
Betty såg ännu skummare ut, och efter en stund kravlade hon upp och la sig tätt intill mig med hakan på min axel. Slickade litet i mitt nylle.
Och jag, jag tänkte: -Hjälp! Hon har ont i magen!
Då¨kavade Bettan upp och la sig på min bringa, med hakan i mitt ansikte. Först tänkte jag få panik, men sen kom jag på att hon tyckte förstås att jag var helskum som bara betraktade henne hela tiden. Förstås. Så då la jag mig på sidan och placerade hundan på sidan också och så somnade.
Men jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. Jag avvaktar litet med paniken men håller alla möjligheter öppna. Constant vigilance. Stackars Betty!