Värsta värstingen
När vi skulle ta kvällspromenaden igår var Bettys fina staffehalsband fortfarande alldeles blött efter den genomvåta första promenaden. Lagom kul att ha ett tjockt lager kallblöt fleece runt halsen tänkte jag (ständigt empatisk) och såg mig om efter nåt annat att tjudra djuret med. Och så hittade jag ett som låg litet avsides och var fint.
Raskt gav vi oss ut, hela ligan, och träffade omgående en vän som vi inte har sett på länge. Så vi stod och taltes vid tills hon uppmärksammade mig på att Betty var nån helt annanstans, naken dessutom. Och det slog mig att det var Peppars halsband jag hade anbragt kring lillans magra hals.
Nu är hon ju inte mycket till backa-ur-are och rymmare men för säkerhets skull tyckte jag att jag måste göra nåt åt saken. Och Ying, som verkligen är en backaurare och allt det där, han hade i vanlig ordning strypkedja (oooo, nu får jag på skallen!), och han har en lång kedja också, för att den ska gå lätt att trä över hans veckiga rynkiga knopp med de små stenhårda öronen. Men som den är av strypmodell (ooooo, igen!) så funkar det ju ändå, tänkte jag. Och skiftade: Ying fick fint rött glitterhalsband och Betty fick värsta rapparkedjan.
Ja, ni kan väl göra er en föreställning.
Det förstår ju var och en att en SÅN hund i en SÅN kedja, lika stor som hunden själv - det kan bara betyda en sak: FARLIG HUND. En sak till förresten: HJÄLPLÖS MATTE.
Så stor mördarhund. Med kedja.
Det var faktiskt litet pinsamt att gå där - det rasslade om henne som om ett bättre spöke också, i synnerhet som värstingkedjan släpade i backen.
När hon sprang lös och även badade i skogen gick hon förstås naken. Hon är ju ingen kedjefånge heller! Och nu har jag lagt fram ett antal lagomiga Bettyhalsband för nödbruk.
Och Ying har fått tillbaka sin kedja, för gissa om han passade på att fara som ett troll igår, när han var snällkopplad!