Fröken Bettys känsla för vatten
Den där Betty, hon har sina idéer, hon. Som det där med vatten.
Vatten i sjöformat är rätt äckligt.
Ifall det ligger en verkligt åtråvärd leksak i spat OCH Tigern samtidigt är upptagen av annat så är hon väl så illa tvungen att dra sig utåt en bit. En liten bit.
Fast sen blir det ju oftast så ändå att Tiggern inte kan låta bli att kasta sig ut och hemföra, och då står lillasyster där så parat att ta över
Egentligen gillar hon bäst att springa som en galning i sanden, lagom blött så det är tungt och skvätter litet. Litet, alltså.
Det där med att bada för badandets skull verkar inte riktigt hygieniskt, tycker Betty. Kallt, ju!
Bättre att kolla när brorsan badar och sen springa ikapp med honom för att få upp värmen igen, ruska sig grundligt om och om igen för att verkligen få bort allt vatten ur pälsen. -Visst blev vi blöta, Tiger, visst var det kallt? Visst? Visst har vi badat mycket Tiger!
Mycket skrik för litet ull, liksom.
Och sen har vi det där med regn ovanifrån. Oooba. Ett litet stilla duggande kan gå bra, i synnerhet om matte har boll med sig, eller kampdutt. I såna fall är duggregn utmärkt för hyn och håret, säger Betty.
Men pölar det på ordentligt, då blir det hemskt och panik och ring barnavårdsnämnden, men gör det nu! En gång när vi precis på hemvägen råkade ut för ett riktigt skyfall var Betty rent av pinsam - hon kastade sig fram till de få människor vi mötte och skrek rakt ut att de omedelbart måtte rädda henne, hon försökte dra in mig och sig och alla bröderna under pyttesmå buskar och grästorvor, hon kröp ihop och såg verkligen ut som nåt som behövde undsättas genast.
Sen har vi det där med Vatten I Skogen:
Här är ett av Peppars diken, förresten. Grönt.
-Jag vill bada, så jag badar - än sen?! säger Betty nosigt.
-Guuuud, en sån slana! säger Jazz.
Flodhäst, tror jag.
- I'm game! säger Tigern glatt. Det säger han jämt. Blött, vått, kallt, geggigt, snårigt, snärjigt, jockigt, hopplöst: -I'm game!
I alla fall så hände det sig en dag att jag stod och betraktade Betty när hon hoppade över ett dike. Ett brett, stort och djupt dike, och full fart. Och gång på gång landade hon I diket (I tunnan, I tunnan! Kommer ni ihåg det?), alltså I diket till skillnad från PÅ ANDRA SIDAN diket. Jag skakade sakta och förundrat på huvudet om undrade som så många gånger förr om lillan månne är litet ensmöjd. Eller sir glist.
Men efter fortsatt betraktande slog det mig: hon hoppar faktiskt inte över diket - hon hoppar bomben! Gång på gång tog hon sats och landade mitt i vattnet, och vågorna slog ihop över ryggen på henne och ibland över huvudet också, hon knorvade sig upp i lerbranten på andra sidan, stack i väg en sväng för att få upp farten - och så I diket igen! Trippel mollbergare i pik, närapå!
Men varför är det så lämpligt, lägligt och på alla sätt trivsamt att bada i ett kallt septemberdike och så vägransvärt ruggigt att bada i ljummen julisjö? Jag undrar om det kan vara den lokala avgränsningen det hänger på. Ett dike har ju, i varje fall i breddriktningen, snäva gränser medan Mälaren och Vättern och den sortens bara fortsätter och fortsätter. Betty kanske är rädd att trilla över kanten, liksom.