Parkou... - ooh - oops!
Alltså - om jag vore 30 år yngre och 20 kg lättare - då skulle inget stoppa mig! Då skulle det vara parkour kvällarna i ända. Ni vet så där när man springer omkring och använder miljön för att ta sig fram på de mest våghalsiga sätt, som i nån actionfilm. Det verkar så roligt! Men som sagt - åren och kilona sätter P. Finns det nån åldbojs-parkour-klubb, tro?
I alla fall - springer gör jag en del. Den här tiden på året är den allra bästa tiden att springa på; måtte det bli en lång höst, ingen snö tack, inte på länge.
De senaste två gångerna har jag haft både Ying och Tigern med mig. Ying kopplad för drag med nomesele, kort expanderkoppel och bälte på mig. Tigg alldeles lös för det mesta, för vi springer inte precis i elljusspåret, utan utanför.
Först i koppel tills vi kommer till skogen - sen löskoppling och full rulle!
När vi blir trötta blir det en del "träning" också:
Stenklättring är ett säkert kort om man vill ha godis.
Avståndslägganden också.
Fast sen måste vi bli seriösa igen, säger Ying.
-Nä, nu springer vi!
Etterpå är matten så här färglad, men fasligt glad också.
Men så var det ju det här med parkouren, då rå.
Nämligen igår afse, då drog vi ut, jag och de övriga medlemmarna i Team Mad Dogs and Englishmen (eller nåt).
Ivern var stor redan hemma vid grinden - jag hade nämligen laddat den lilla fickan på dragbältet med Färska Frolic. Till och med Ying är beredd att göra en hel del tricks för att komma i åtnjutande av Färska Frolic!
Vi värmde upp litet lagom på vägen till skogen, alle man i koppel, och när vi kom in i själva terrängen kopplade jag loss Tigern och tillhöll honom att ta det piano. Hela tigern vibrerade tills matten sa: -Hopp och lek! och pffft! så for Tigern iväg som ett skott längs stigen som går i en krök uppför en backe och sen runt en jättesten, snarast ett klippblock.
Men som matte hade Färska Frolic med sig och stenklättring är det säkraste sättet att tillvinna sig såna godsaker satte Tigern iväg upp på stenen - han fick klösa sig upp, för stenen är jättehög och jättebrant och full med jättehal mossa.
Och kan ni tro - när Tigern snodde iväg så där som en pil, då hängde Yingen på, precis som en råtthund efter en råtta, eller nåt! Full rulle! Och ni vet ju vem som hängde fast vid Yingen, i vid pass en meter resårband...
Så Yingen lopp i full galopp upp på stenen och jag hade en bråkdels sekund på mig att fatta beslutet: krascha in i bergväggen eller spräcka såväl mina byxor som mig själv?!
Jojo, jag säger bara Parkour!
Jag slängde upp högerbenet så jag nästan daskade det i pannan (och fick mig en bula till), tog ett rejält avstamp med vänsterfoten och lyckades baxa hela skrovet upp på stenen, som emellertid slutade i liksom en kam, en smal rackare, och på andra sidan lååångt ner ett nedra stenröse.
Tvärstopp, balansera medan Ying försökte knuffa ner mig (för att komma åt godis) och Tiger bet mig i fötterna.
Nåväl, när jag väl hade satt mig ner på den urvassa stenryggen så kunde jag bara skratta åt eländet, och byxorna var rejält elastiska för de höll! Jag med, men nätt och jämnt. Och efter en sån start på loppet så var det ju närapå nerförsbacke hela tiden sen. Även om Tigern var så inspirerad av mitt glada skratt och mitt nervöst frikostiga sätt med godiset där uppe på Hemska Stenen så han knappt avhöll sig från någon sten under resten av rundan. Men nu var jag beredd och följde inte med upp nån mer gång, i stället hakade jag loss Ying då och då, så han också fick tjäna ihop till sitt levebröd. Nån ordning bör det ju ändå vara på en gammal kärring i skogen!
Visst har vi roligt, matte?!
Lugnare så här. Och Tigern gapar: -Men då får du inte ta nån godis matte, då får bara vi godis, du får ingen godis för du klättrar inte men vi ska ha godis för vi klättrar ge oss godis!