Pelleskop-livet

Strunt i rubriken - det är bara jag som fortsätter att lyssna på Winnerbäck. Jag har nog fått ett skov igen - jag lyssnar på en W-låt och tänker "Det här, det är nog den allra allra bästa", fast sen hör jag en annan och tänker att "neej, den här är nog ännu litet bättre". Och så håller det på så där. Otroligt. Just nu är det "Gå på vatten som är bäst". Eller förresten, hela albumet "Daugava". Eller - nej. Allt är bäst!

 

Men det var ju inte det som det här skulle handla om - det skulle handla om Hemskt Farligt i Mörka Skogen.

Om man frågar Betty.

För det var ju så att i torsdags var jag ute och så att säga sprang med Tigg och Ying, om det ska jag skriva när jag orkar - hur som kändes jag inte så alert då.

Så det man inte har i benen får man ha i huvudet, kan man säga, om man vill vara tvärtom. Inte i Fin Form men Listig som en Räv, alltså - dags att passa på att lära lilla B springa med drag, när jag nu ändå inte pinna på några längre sträckor i någon större fart (eller någon fart alls).

Så igår kväll tog jag med mig Olle och Betty till 5 kilometersslingan - inga halvmesyrer här inte, och att springa två varv i ett hälften så långt spår är mer än jag förmår.

Och Det Var Mörkt! Mycket! Lamporna längs spåret gör det liksom ännu mörkare i skogen.

-Just det! Klopp! sa Betty. Hon kloppar alltid med tänderna när hon blir litet osäker.

Nonstopselen anbringade jag, och korta dragkopplet och bälte på mig.

Först blev det ett himla mojande - vi har haft en del kontroverser angående koppelbeteende på sistone, så det här med att faktiskt få DRA var litet udda först.

Men sen var det desto roligare!

Olle fick springa lös, för annars snor han bara in kopplet runt mina ben.

Så vi sprang i nån minut och gick i nån minut, och i uppförsbackarna drog hon på riktigt riktigt bra och på flat mark var det en aning svårare, men hon förstod i alla fall att hon skulle söka sig fram rakt framför mig och hålla undan.

Och till slut, när vi nästan var klara, då var lillan så trött i den där lilla tomma huvudknoppen så det blev mest bara snurr och knas och - eländes elände när matte lyckades trampa till på en tass. Inte hårt och inte farligt, men vilket skrik!! Jag var glad att jag inte var mitt ute i mörka älgskogen och hörde någon annans hund skria så där - rena Baskervillarn, ju!

Nåja, efter det höll hon undan ännu bättre - och rädd eller bekymrad var hon ju inte ändå.

Men jag måste säga att när jag var allra längst bort i skogen - längst bort från ära och redbarhet och allra som närmast varulvslyorna och Transsylvanien då kändes det inte så förbaskat tryggt att som vapendragare ha en Liten Grå Pudel (ack som ett fjun så lätt) som älskar alla och en Mycket Liten Svart Hund som är mörkräddare än jag. Och ni vet - de där lamporna i sina stolpar, de gör ju att man bitvis får flera skuggor och ibland har man skuggan framför sig och ibland bakom sig och det är just när skuggan byter plats som man tycker sig höra liksom ett prassel och ett morr och ett tassande i mörkret bakom en stor sten.

Jag som brukar hävda att min mörkrädsla har vuxit bort - jag får nog tänka om en aning.