Känd mental status: Skottfast tramsmaja med divalater!
Sådärja! MH:t avklarat och färdigt!
Och i vilket väder sen - perfekt! Jag hade mina funderingar i veckan när det pölade friskt för det mesta. Arme beskrivaren om det skulle regna hela dagen - ett gäng blöta ovilliga staffar är nog ingen hit att beskriva då. Enda reaktionen på allting: bär mig! bär IN mig!
Men som sagt, nu var det soligt och grannt och en sån där alldeles perfekt höstdag.
Hon är ju så väldigt liten! Och att bli umgådd med och kikad i munnen är faktiskt helt onödigt, så där på en söndag.
Lekte med testledaren Veronica gjorde hon däremot, kampade och rev och slet, och jobbade på fint och envetet ensam också, när V blev passiv.
Och så var det dags för lilla bytet, som det heter. Eller haren. -Äh, vaddå? sa Betty och tittade glatt på matten. -Titta matte vad jag är duktig! Vi fick gå fram och titta litet närmare på moppen som hade farit iväg över gräsmattan innan övningen gjordes om. Samma reaktion, eller brist på reaktion. Betty är en lydig och duktig hund som inte springer och jagar saker i onödan!
Men sen då - då blev det dags att kolla aktivitetsnivån. Koppla av, vara passiv. I TRE LÅNGA MINUTRAR, med ett gäng människor som står en bit bort och inte klappar en, inte ger godis, inte myser och pratar! -Uäääh! tjöt Betty - värdelöst!! Dumma er! Dumma matte! Jag är inte med om det ska vara så här!!!
Nåt vidare lugn uppstod inte i den skogsdungen, kan jag meddela. Betty var diva nr 1 alla de tre minutrarna - tre mycket långa minutrar för både henne och mig. Och allas öron.
Sen tror jag det var dags för avståndsleken. Som var helt och totalt ointressant. En konstig människa som hoppade runt i skogen och kastade grejer. Varför ska man bry sig om den när det finns en trevlig grupp människor alldeles i närheten som man kan kolla mera på.
Och så dumpen då - overallen som flyger upp från marken. Helt j*la vansinnigt, sa Betty, och blev ARG! Och rädd. Och arg. Vovovov, grrrr. Hjälp. Vov. Grr. Hjälp.
Näe, matte, aktare!!
Erusekerpå att det här går bra matte? Erude?
OK då, liiiitet kan jag väl nosa. Om vi går härifrån sen.
Men när vi promenerade förbi overallen ett par gånger sen var det lugnt. Inte intresserad men inte rädd.
Sen var det dags för skramlet - några kastrullock och en kätting som dras över en korrugerad plåtränna.
Den var bara rolig på alla sätt. Mest verkade hon intresserad av hur anordningen egentligen var uppbyggt, hon kollade noga repet som figgen hade dragit i osv. Jag tror Betty tänker bygga sig ett eget skrammel. Troligen i mitt sovrum.
Så var det då dags för spökena, som kommer fram ett från höger och ett från vänster. Skrider liksom, ett i taget. -Åhjälpfyfan! sa Betty då, om vi nu ska vara alldeles ocensurerade. Ihållande grovt skall fast en bra bit bakom matte (typiskt att JAG förväntas ta smällen när det dyker upp gastar bakom träden!). Till slut fick jag till och med släppa kopplet, men hon stack inte iväg, hon bara hämtade litet stöd hos testledaren. Men hon slutade inte att skälla, och först när jag hade tagit av det första spöket själva huvuddelen (örngottet) vågade hon sig på att titta litet på det, men fram kom hon inte förrän såväl mellan- som bottendel också var väck. Och även då var hon halvskeptisk. För ärligt talat - det var bara vanliga människor, men kan man egentligen lita på folk som klär ut sig till spöken och tultar runt i söndagsgrönskan? Egentligen?
Nån lajvare blir det nog aldrig av Betty.
Sen var det dags för skotten. En glad dragkamp sattes igång med matten och vips var spöken och allt helt glömt och det drogs och slets i glad iver. Så small det och Betty släppte och såg sig om men var lika kvickt tillbaka igen och tänkte inte ge matte flera chanser att få ha kampdutten för sig själv. Så nästa gång det smällde vickade hon knappt på öronen ens. -Mig lurar ni inte! sa Betty och rev och slet.
Då var det dags att stoppa undan den fina kampgrejen (den var rosa och grön och jag ville hemskt hemskt gärna stjäla en!) och bara stå och se enigmatisk ut, medan det sköts först ett och sedan ännu ett skott till. Och dem reagerade gamla Bettan inte alls på.
Men sen, sen var det slut - känd mental status, alldeles klart och färdigt och appellen nästa!
Så sammanfattningsvis: lillfian är helt skottfast (1:a) men har betydligt mer skärpa och nerver än vad lille P hade. Jag blev en aning förvånad över att hon inte ens tog några steg efter lilla bytet, och kanske tyckte jag att reaktionen på spökena var större och "grövre" än jag skulle ha trott, men särskilt förvånad är jag inte. Och som jag hade förväntat mig så gick hon inte ner sig alls, det var bara glad förväntan och "vad ska vi göra nu, matte?" hela tiden. Kamp- och lekviljan var lika stor efter hela prövningen som inledningsvis, och skotten var ju bara tralala.
Jag är alldeles nöjd med lilla nubbot, och jag tror att hennes uppfödare också är nöjd. Sen ska man ju komma ihåg att lilla B är bara 14 månader och de sista veckorna har hon blivit mer spökrädd också ute på våra vanliga kvällspromenader - jag tror att hon kommer att vara mer stabil om ett år.
Men igår kväll, då var det en trött liten prinsessa - när jag såg på Morden i Midsomer (som man aldrig får missa) och stickade på mina blommuddar så låg hon intill och hade huvudet på min mage och matte fick lova att några såna där spöken, det kommer det aldrig mer att dyka upp. Såna kommer det bara en enda gång i varje hunds liv, så nu kan vi glömma dem och lära oss att Inte Klyva Spårpinnar, i stället!
(För bilderna ovan tackar jag uppfödare/ägare Ida, som ni kan följa på kennelbloggen)