Doktor Sju
Igår kväll när jag äntligen fick ut Betty ur bilen efter träningstävlingen, då var det så varmt och blött och härligt ute. Så jag bytte om (ja, ibland måste man), puttade håret i två flätor, anbringade reflexväst, reflexhalsband och reflexkoppel på Ying och - tjoff, så for vi iväg!
Som klockan var runt halvnio och det var murrrrkt blev det en tur på gator och gångvägar - asfalt är också ganska underbart att springa på så här års, i underbara hösten.
Och Ying, ni vet - han är som han är han. Omöjlig att bringa att göra knep och trix (såsom lydnadsklass 1) men alldeles hur klok och förståndig som helst om det är viktigt. För honom, mest.
Så att: när vi SPRINGER, då springer Ying vid min sida i löst koppel, utan att bry sig om folk, hundar, kissfläckar etc. På jobbet jobbar man.
Men när vi GÅR, då kastar sig Ying ut åt sidan om någon lukt intresserar honom, eller om något ser intressant ut eller om han har lust att jäklas med sin matmoder.
Seg som ett tuggummi verkar han då, men han byter om mellan sina roller med enastående kvickhet och klarhet.
Springer jag sakta så håller han sig som ett plåster vid mitt vänstra ben, springer jag snabbt som - tja, så snabbt jag nu kan, så håller han sig fortfarande som ett plåster vid mitt vänstra ben. Snacka om att hålla positionen!
Det var alldeles för mörkt för att ta några bilder under springturen, men med mycket möda och stort besvär hade jag tagit några av oss i skogen under dagen. Se mitt stadiga grepp i Yingens halsskinn! Visst är vi lika - bara det att min näsa inte är svart.
Precis på sista biten hemåt, förstås på ett ställe där gångvägen går genom en liten smatt av bara träd och där en av gatlyktorna fallerar, och där vi tog oss en stunds gångvila - där mötte vi fyra karlslokar i olika stadium av fylleri. Full, fullare, jättefull, full så han ramlade framlänges in i buskarna och blev liggande när han skulle k*ssa. (Blä.) Ying sa ingenting, höll sig till mig, men numera är jag van pejkroppsspråksläsare och kunde tydligt se en förhöjd vaksamhet. Herrarna (nåja), som var i sådär 25-30-årsåldern, tyckte förstås det var en intressant hund och frågade om de fick hälsa, trots att de var en aning onyktra. Det fick de. Ying är alltid social och ställer upp, bara folk visar hyfs. Men han liksom framkallar respekt med sitt sätt - snobbig heter det att han är i rasbeskrivningen, jag tycker mera att han är viss om sitt egenvärde (som är mycket större än t.ex. mitt egenvärde eller alla andras i hela världen. Enligt Ying.). Så de fick klappa och klämma på mulen och Ying såg vänligt nedlåtande ut.
Men nu är det ju så att såna där tokfulla typer, de är alltid så väldigt kontaktsökande. Så väldigt, liksom. Och när de då kom på att jag hade så väldigt väldigt långa flätor så måste de ju kommentera det och kolla hur långa de egentligen var och en kom till och med på att han nog skulle dra litet försiktigt i ena flätan, medan en annan pratade med Ying. Då tittade Ying liksom upp och sa: -hrm? Inte mer än så, och inte nåt morr eller elakt, bara: -Tänk dig för litet, unge man. Och den unge mannen tänkte sig för och så var det inte mer med det. Men sen kom den allra som allra fullaste, som hade tagit sig upp ur buskarna, och tänkte också dra litet i ena flätan. Då sa Ying till sin samtalspartner: -Ursäkta mig, jag måste styra upp litet här. och så gick han och ställde sig intill mig och sa: -Hur var det här då? med vänlig stämma. Det lät ungefär: -uhum?
Bara så, och inte mer än så, men jag önskar att jag hade en bild på Ying när han tar sig såna uppgifter. Han ser verkligen så otroligt respektingivande ut, med sina 50 centimetrar och 18 kilo. Stolt resning i nacken, pigga pytteöron - inte minsta aggression men total koll och liksom beredskap till beredskap.
Oavsett fyllerigrad lyssnar man när Dr Sju talar, eller tänker.
Och faktum är att det blir för det mesta väldigt trevliga möten med potentiella skurkar när jag har Ying med. För jag kommer aldrig ens på tanken att vara rädd och P.S:arna kommer aldrig ens på tanken att vara stygga. Och Ying är bara trevlig. Men hade jag varit alldeles själv där, i mörka smatten, då hade jag nog blivit en aning orolig i alla fall, och då kunde det ha hittat på att hända att ungfylleristerna hade i enlighet med Jazz tyckt att det var skojigt att skrämma tanten en aning. Och så.
Slutligen försökte den näst minst fulle sälja några alldeles rasrena pitbullvalpar till mig, och sen var det dags för Ying och mig att dra oss hemåt. Kvickt, innan jag hade slagit till på en valp. Suck.
I alla fall - när man tar en vanlig promenad med Ying och hela ligan och han far fram som ett inte rytandes men väl lejon (ett bråkigt ett), då är det lätt hänt att man tänker: -Man kan inte HA en sån här knäpp hund!
Men när man tar en ensamtur i farliga mörkret, då kan man inte ha en bättre vän i världen, tror jag. Det ursäktar mycket, det.
