Så kan man ju också göra.
Tävlingsdags alltså.
Morgontidigt. Usch!
Jag hade räknat ut att jag måste åka kl. 7 för att ha litet marginal på mig och för att hinna rasta hunden på ort och ställe samt bekanta mig med environgerna.
Väcktes därmed kl. 6.30. Och somnade om!
Samt vaknade med ett ryck - kl. 7. När vi skulle åka!
Så det blev till att värma litet kaffe som dess bättre fanns kvar, hälla det i en termosmugg, rycka åt sig tre torra brödskivor, väska och hund samt bege sig åstad.
Att jag alls kom helskinnad ut genom dörren var i alla fall inte Yings förtjänst - aldrig har en kines varit så mycket i vägen som denna morgon.
En kvarts försening redan när vi lämnade hemmet - nåja, det är inte hela världen.
Sen blev det bilkö.
Halvåtta.
På små små slingervägar.
Militärfordon samt några som satte upp lappar till nåt cykellopp.
Raskt var vi 25 bilar i rad som tuffade fram i 20 km/h.
Tills nån dåre bakom mig fick spel och försökte köra om hela gänget, över dubbla linjer, fick möte, snärtade in framför nån som inte hann stanna.
Småkrock bara, men de blev ju stående mitt i vägen.
Allvarligt försenad var jag då.
Ringde maken och bad honom kolla upp telefonnumret till klubben på nätet samt ringa och säga att jag skulle komma - snart!
Maken hörde av sig och sa att ingen svarade på det numret.
Oj oj, men nu var det ju fritt fram igen och enligt regelboken körde jag INTE. Full rulle, typ.
Framme på ort och ställe, kolla kartan, fatta noll och intet.
Lyckades i sista sekunden avhålla mig från att hamna på motorvägen (alldeles lagenligt klarade jag det inte), lyckades manipulera ajfånen till att visa telefonnummer till styrelsemedlemmar i tävlingsklubben, och kände igen ett namn som varande tävlingsledaren, ringde och fick - tack och lov!! - svar.
Blev telefonguidad fram till parkeringen.
Puh.
På grund av skruttvädret var vi bara 5 tävlande av 13 anmälda, så de hade ju ingen brådska, dessbättre. Kändes halvfånigt ändå.
Men värre skulle det bli.
I strilregnet.
Platsliggning - lugna puckar numera, när föraren inte måste gå och gömma sig i Lkl2.
Trodde jag.
Där står man och ser blaserad ut - och hör ett gny långt bortifrån.
-Äsch, det var collien intill, tänkte jag. Fast ser hur Tigern börjar liksom vädra, bakåt åt höger till.
Sen hörs det mera som ett gnöl, och det är uppenbart att det är Min Tiger som lever rövare, han rör till och med på munnen.
Huvudet guppar som ett flöte,
Vad katten händer?!!
Trots mina hållna tummar sätter sig Tigern upp. Måtte det stanna därvid, är min enda tanke. Men tigern reser sig och traskar iväg åt höger till. Undra på att föraren till collien som låg där såg skeptisk ut!!
Domaren börjar röra sig i höjd med oss förare och hosta menande. Tigern stannar till. Börjar gå igen. Nytt hostanfall.
Det är dock uppenbart att tigern inte har för avsikt att gå till hunden intill utan till buskaget snett bakom den.
Tack och lov var tiden ute där - det var nog de längsta 3 minuterna i mitt hundliv. En präktig nolla förstås - och jag ger mig katten på att det låg ett LIK där i grönskan. Så himla konstigt som Tigern uppförde sig. Gäsp och gnöl och slick kring nosen och upp och traska. Va?!!!
Startnummer två hade jag dragit, alldeles lagom så vi fick pusta litet men nog kändes det att tigern inte var närvarande annat än till päls och ben och sånt. Det lilla förståndet hade han allt lämnat hemma.
Så att det fria följet fick vi en femma på, och då var allt domaren nedrigt snäll! Det kom en rejäl regnskur just när det var vår tur att tävla - men jag ska inte skylla på det, det var bara grädde på moset.
Inkallningen gick riktigt bra, han SATT fint kvar och gjorde sen en rivstart på mitt kommando. Ett litet avdrag för "lätt" sittande (blött gräs), bara. Och det var ju bra att det fungerade, som vi har tjafsat med det.
Läggande under gång - litet seg transport men ett ganska hyfsat snabbt läggande. 8,5. Nåja.
Rutan: Ooo, det såg så bra ut - pigg hund, ett gläfs i rivstarten, ett snällt avstånd mellan start och ruta för övrigt, tigern rakt fram i full fart - och 1 dm före bandet kastar han sig glatt åt höger och ställer sig där, glatt viftande på svansen. Ett par ytterligare kommandon gör ingen nytta. Noll igen. Hurra! (obs. ironi)
Hoppet och apporten gick bra, inga tjyvningar, bara litet lätta sättande och en anings tugg på apportbocken.
Fjärrdirigering: grrrr. Han kom visserligen upp i sittande men först efter dk, båda gångerna.
Jojo, så kan det gå. Men på helheten fick vi en tia, och det gladde mig. Det var för övrigt en bra och trevlig domare, ganska snål - kanske inte precis i vårt fall, men för de övriga. Men rättvis.
Hur som haver - på prisutdelningen nästan grät jag av tacksamhet när det visade sig att vi faktiskt, med nöd och näppe, hade kravlat oss över 3:e-prisgränsen!! Men det är dock med rejäl marginal min sämsta tävling nånsin, med någon hund!!
Nåja - igår fick jag ju stora skälvan och kunde knappt andas av fasa vid tanken på att tävla.
Sen gick precis allting åt skogen, från uppstigning till avklarat program - och då kändes det mycket bättre. Nu har vi prövat på det också, och som det heter: the only way is up.
Och förresten hörde jag på Spanarna på hemvägen att losers är de nya vinnarna. Liksom. Tänk så vältajmat!
Hur som helst - så kan man ju också fördriva en tävlingsdag. Men jag tror nog att det får räcka med en gång.
Morgontidigt. Usch!
Jag hade räknat ut att jag måste åka kl. 7 för att ha litet marginal på mig och för att hinna rasta hunden på ort och ställe samt bekanta mig med environgerna.
Väcktes därmed kl. 6.30. Och somnade om!
Samt vaknade med ett ryck - kl. 7. När vi skulle åka!
Så det blev till att värma litet kaffe som dess bättre fanns kvar, hälla det i en termosmugg, rycka åt sig tre torra brödskivor, väska och hund samt bege sig åstad.
Att jag alls kom helskinnad ut genom dörren var i alla fall inte Yings förtjänst - aldrig har en kines varit så mycket i vägen som denna morgon.
En kvarts försening redan när vi lämnade hemmet - nåja, det är inte hela världen.
Sen blev det bilkö.
Halvåtta.
På små små slingervägar.
Militärfordon samt några som satte upp lappar till nåt cykellopp.
Raskt var vi 25 bilar i rad som tuffade fram i 20 km/h.
Tills nån dåre bakom mig fick spel och försökte köra om hela gänget, över dubbla linjer, fick möte, snärtade in framför nån som inte hann stanna.
Småkrock bara, men de blev ju stående mitt i vägen.
Allvarligt försenad var jag då.
Ringde maken och bad honom kolla upp telefonnumret till klubben på nätet samt ringa och säga att jag skulle komma - snart!
Maken hörde av sig och sa att ingen svarade på det numret.
Oj oj, men nu var det ju fritt fram igen och enligt regelboken körde jag INTE. Full rulle, typ.
Framme på ort och ställe, kolla kartan, fatta noll och intet.
Lyckades i sista sekunden avhålla mig från att hamna på motorvägen (alldeles lagenligt klarade jag det inte), lyckades manipulera ajfånen till att visa telefonnummer till styrelsemedlemmar i tävlingsklubben, och kände igen ett namn som varande tävlingsledaren, ringde och fick - tack och lov!! - svar.
Blev telefonguidad fram till parkeringen.
Puh.
På grund av skruttvädret var vi bara 5 tävlande av 13 anmälda, så de hade ju ingen brådska, dessbättre. Kändes halvfånigt ändå.
Men värre skulle det bli.
I strilregnet.
Platsliggning - lugna puckar numera, när föraren inte måste gå och gömma sig i Lkl2.
Trodde jag.
Där står man och ser blaserad ut - och hör ett gny långt bortifrån.
-Äsch, det var collien intill, tänkte jag. Fast ser hur Tigern börjar liksom vädra, bakåt åt höger till.
Sen hörs det mera som ett gnöl, och det är uppenbart att det är Min Tiger som lever rövare, han rör till och med på munnen.
Huvudet guppar som ett flöte,
Vad katten händer?!!
Trots mina hållna tummar sätter sig Tigern upp. Måtte det stanna därvid, är min enda tanke. Men tigern reser sig och traskar iväg åt höger till. Undra på att föraren till collien som låg där såg skeptisk ut!!
Domaren börjar röra sig i höjd med oss förare och hosta menande. Tigern stannar till. Börjar gå igen. Nytt hostanfall.
Det är dock uppenbart att tigern inte har för avsikt att gå till hunden intill utan till buskaget snett bakom den.
Tack och lov var tiden ute där - det var nog de längsta 3 minuterna i mitt hundliv. En präktig nolla förstås - och jag ger mig katten på att det låg ett LIK där i grönskan. Så himla konstigt som Tigern uppförde sig. Gäsp och gnöl och slick kring nosen och upp och traska. Va?!!!
Startnummer två hade jag dragit, alldeles lagom så vi fick pusta litet men nog kändes det att tigern inte var närvarande annat än till päls och ben och sånt. Det lilla förståndet hade han allt lämnat hemma.
Så att det fria följet fick vi en femma på, och då var allt domaren nedrigt snäll! Det kom en rejäl regnskur just när det var vår tur att tävla - men jag ska inte skylla på det, det var bara grädde på moset.
Inkallningen gick riktigt bra, han SATT fint kvar och gjorde sen en rivstart på mitt kommando. Ett litet avdrag för "lätt" sittande (blött gräs), bara. Och det var ju bra att det fungerade, som vi har tjafsat med det.
Läggande under gång - litet seg transport men ett ganska hyfsat snabbt läggande. 8,5. Nåja.
Rutan: Ooo, det såg så bra ut - pigg hund, ett gläfs i rivstarten, ett snällt avstånd mellan start och ruta för övrigt, tigern rakt fram i full fart - och 1 dm före bandet kastar han sig glatt åt höger och ställer sig där, glatt viftande på svansen. Ett par ytterligare kommandon gör ingen nytta. Noll igen. Hurra! (obs. ironi)
Hoppet och apporten gick bra, inga tjyvningar, bara litet lätta sättande och en anings tugg på apportbocken.
Fjärrdirigering: grrrr. Han kom visserligen upp i sittande men först efter dk, båda gångerna.
Jojo, så kan det gå. Men på helheten fick vi en tia, och det gladde mig. Det var för övrigt en bra och trevlig domare, ganska snål - kanske inte precis i vårt fall, men för de övriga. Men rättvis.
Hur som haver - på prisutdelningen nästan grät jag av tacksamhet när det visade sig att vi faktiskt, med nöd och näppe, hade kravlat oss över 3:e-prisgränsen!! Men det är dock med rejäl marginal min sämsta tävling nånsin, med någon hund!!
Nåja - igår fick jag ju stora skälvan och kunde knappt andas av fasa vid tanken på att tävla.
Sen gick precis allting åt skogen, från uppstigning till avklarat program - och då kändes det mycket bättre. Nu har vi prövat på det också, och som det heter: the only way is up.
Och förresten hörde jag på Spanarna på hemvägen att losers är de nya vinnarna. Liksom. Tänk så vältajmat!
Hur som helst - så kan man ju också fördriva en tävlingsdag. Men jag tror nog att det får räcka med en gång.