Ridhusträning
Igår kväll var det dags för träning i ridhuset igen. Två nya ekipage är med, det är så roligt! Det ena består av en shapendoestik med matte och det andra är en liten blandras vid namn Harry, också han med matte. Harry ser ut som ett sånt där litet tibetanskt sudd eller nåt sånt, alltså liiiiten. Mindre än Tiger! Roligt när det dyker upp nånting annat än dessa eviga bordercolliar och schäfrar - inget ont om dem, men omväxling förnöjer!
Långa trista sträckor i fritt följ stod på schemat för Tigger och det gick riktigt bra - han vill gärna hamna för långt fram, men jag har börjat belöna precis vid sidsömmen på mina brallor, och tar godiset från höger hand, bakom ryggen - litet omständligt men det verkar fungera ganska bra.
Bara på skoj fick min duktiga russlare springa en hel liten agilitybana - hopp, hopp, tunnel, hopp, slalom, hopp, hopp - med apportbock i munnen. Det var förstås inga som helst problem, litet knixigt att komma runt i slalomen bara men ingen tendens till att släppa eller tappa fart. Han är så positiv, den lille!
I hans sista pass blev det rutan, rutan och rutan. Jag vet tamejtusan inte vad jag ska tro! Det kan gå jättebra en gång, sen bara trams. Förstår inte riktigt vad som händer...
Just ja, platsliggning också, med ganska mycket störning i form av olydiga hundar och bråkiga mattar. Det klarade han finfint, lilla hjärtat!
Och så fick Betty ett par pass också - och det såg kanske litet märkligt ut, för när alla bordercolliar och andra colliar och schäfrar tränade fot, inkallning, rutan - då tränade Betty och matten: KAMP!!! Rycka slita och dra, morra och aldrig ge sig, byta kampgrej, lägga vikten bakåt, hänga i och härja. I två långa pass! Jojo, de där kamphundsmänniskorna, kan man tycka. Snart tar väl människan in ett träd också, som hundstackarn ska hänga sig fast i?!
Lugn, bara lugn, säger jag. Det jag tränar är inte bita hårt, bita mycket utan: totalt engagemang! Och jag tror det blir bra, tror jag!
Dessutom - så himla bra det är att ha två träningshundar! Korta, intensiva pass - omväxling för matten, sug i hundarna. Hurra!
Långa trista sträckor i fritt följ stod på schemat för Tigger och det gick riktigt bra - han vill gärna hamna för långt fram, men jag har börjat belöna precis vid sidsömmen på mina brallor, och tar godiset från höger hand, bakom ryggen - litet omständligt men det verkar fungera ganska bra.
Bara på skoj fick min duktiga russlare springa en hel liten agilitybana - hopp, hopp, tunnel, hopp, slalom, hopp, hopp - med apportbock i munnen. Det var förstås inga som helst problem, litet knixigt att komma runt i slalomen bara men ingen tendens till att släppa eller tappa fart. Han är så positiv, den lille!
I hans sista pass blev det rutan, rutan och rutan. Jag vet tamejtusan inte vad jag ska tro! Det kan gå jättebra en gång, sen bara trams. Förstår inte riktigt vad som händer...
Just ja, platsliggning också, med ganska mycket störning i form av olydiga hundar och bråkiga mattar. Det klarade han finfint, lilla hjärtat!
Och så fick Betty ett par pass också - och det såg kanske litet märkligt ut, för när alla bordercolliar och andra colliar och schäfrar tränade fot, inkallning, rutan - då tränade Betty och matten: KAMP!!! Rycka slita och dra, morra och aldrig ge sig, byta kampgrej, lägga vikten bakåt, hänga i och härja. I två långa pass! Jojo, de där kamphundsmänniskorna, kan man tycka. Snart tar väl människan in ett träd också, som hundstackarn ska hänga sig fast i?!
Lugn, bara lugn, säger jag. Det jag tränar är inte bita hårt, bita mycket utan: totalt engagemang! Och jag tror det blir bra, tror jag!
Dessutom - så himla bra det är att ha två träningshundar! Korta, intensiva pass - omväxling för matten, sug i hundarna. Hurra!