Dutti idiot!
Näe, så får man inte säga!! Jag skyller på far min - han har alltid sagt så och är gammal nog att få säga så och jag är indoktrinerad. Min far har förstört mitt liv, således! (Nejdå, han är bara bäst. Fast litet grann som Ying, faktiskt. Svårregerlig.)
I alla fall har jag flera duttia stollar här i huset. T.ex. hände det sig i helgen att jag tog Tigern på en alldeles egen promenad, en med bilfärd till. Vi for bort till sjön och traskade runt klubbhuset (koppeltvång, förstås. Brydde vi oss om det?) och kastade boll och den sortens. Jag tyckte att Tigern behövde muntras upp en aning - han hade verkat litet låg. Inte mycket, bara litet så där.
Vi började med ett par små uppletande rutor, det tycker Tigern är prima liv och raskt blev han sitt vanliga tigriga jag igen.
Men när vi var på väg tillbaka till bilen, längs just den plogade men allmänt oanvända lilla väg som synes ovan, och bara någon liten stund efter fotograferingstillfället, få skuttade det ett rådjur över vägen! Bara några få meter framför Tigern, och närmare Tigern än vad jag var!
Ooba, right?
Men jag ropade: -Stopp! för det funkar nästan jämt och då får jag en bråkdelen av en bråkdels sekund på mig att hitta på nästa åtgärd som blev ett ivrigt: -HÄÄÄRåt!!
Och tänka sig: Tigern kastade en vemodig blick på viltet och kom raskt galopperande tillbaka till mig!!! Gissa om det blev godis utdelat då! Världens duktigaste lilla vita gris har jag!!
Och så Ying då - jag vet inte om han har blivit gammal och förståndig eller (och det lutar nog åt det) om han försöker invagga mig i säkerhet, för: HAN KOMMER NÄR JAG ROPAR!! Inte alldeles precis på direkten, men sällan med mer än 15 sekunders fördröjning i alla fall (och det tar ju en stund för ljudet att färdas in i de där ynkligt små öronen, så det får man ta).
Igår gick vi på Myran, eller pulsade snarare, och då fick han faktiskt vittring på nåt så han satte av i buskagen med god takt och nosen i vädret, men - tadaaa! - han hejdade sig direkt och vände när jag tjoade till! Och dessutom kommer han ofta ofta och tar kontakt när vi är ute och han går lös, bara av sig själv så där. Jag måste säga att jag känner mig oerhört bekräftad därav.
För en vinterhatare som jag är det ett dilemma att ha en Ying som bara älskar snö och kyla. Han blir alldeles tossig (-are) när han får mölja runt i snö, och när vi går på banad väg går han helst ute i vägrenen där snön ligger djup eller i förekommande fall i nån upplogad vall. Jag kan faktiskt inte låta bli att bli litet snökär jag också, bara för att det är så roligt att se hur glad och busig han blir!
Och så Betty då, slutligen. Hon är tokig i snö hon också, och håller det sig bara vid mindre än minus fem så behöver hon inget täcke så hon har sin fulla bus-frihet. Hon smyger på brorsorna, välter dem och sig själv över ända i nån snövall, äter snö, gör hockeysladdar och är allmänt vild. Vildare än vanligt, faktiskt. Igår träffade vi aussien Elva och hennes vilda gäng när vi var nästan hemma och Betty fick springa lös och busa med dem. Det är roligt att se Betty och Elva ihop, för de är så lika - svarta med vita tecken - fast ändå så olika. Men lika helvilda och busiga är de i alla fall, och SOM de kan springa!
I alla fall satte de en nedra rulle ett par gånger åt alldeles olämpligt håll, men Betty tvärvände på en ej förefintlig tioöring varenda gång jag ropade - rena reflexvändningen! Det tycker jag var snyggt, med tanke på att hon just var i gång med att ha världens lattjolajban!
Jaha, så har vi de två övriga då. Dvärghundarna.
Tja. Man kan inte få allt.
Olle är i och för sig GANSKA lydig, Ganska.
Jazz är inte lydig alls. Inte det bittersta.
Jag måste exempelvis erkänna att när de får sin mat och Olle inte vill ha sin mat (det vill han nästan aldrig, inte på dagen, för han är ett Nattaktivt Djur, låter han hälsa). I alla fall - då kastar sig Jazz ner i Olles matskål. Och - när jag säger: -Nej! vad tror ni händer då? Ha! Jazz skyndar sig allt han kan för att få i sig så mycket som möjligt innan jag övergår till handgripligheter.
Dessutom: dessa mina handgripligheter försöker han allt som oftast bemöta med tandgripligheter.
Sanna mina ord, den grabben är out of control!