Stackare mej.
Tvi vale, vad jag mår pyton.
Litet kräks ett par dagar, sen piggelin - trodde jag.
Jag tog en rejäl hundpromenad med alla fyra idag, i svampskogen, bland älgar, blöta och snår.
Har nog aldrig mått så risigt i hela mitt liv. Jo det förstås, men I SKOGEN har jag aldrig mått så risigt.
Jag kände mig precis som "askgrå" i ansiktet, som det brukar stå i böckerna, och det pärlade av mig litervis med kallsvett. Och så inträder det där otäcka illamående tillståndet när man ger katten i allt.
Jag bara gick där, halvt avsvimmad, med hundkoppel inslingrade bland mina smalben, två älgar en bit bort, tre av fyra hundar helt galna...
Men, positiv som jag är: jag lyckades få ihop en halv korg full med gulröd trumpetsvamp och trattkantarell. Men min högsta önskan - den att hitta en svart trumpetsvamp - den kommer nog aldrig att uppfyllas.
Hur som haver; hem tog vi oss omsider och hundarna vet när matte menar allvar så de tassade så fint vid min sida i sjuklingstempo.
Sen orkade jag inte ens sela av dem, det fick familjen göra.
Jag stöp i kull och frös och frös så jag trodde aldrig jag skulle tina upp!
Ja, på den bogen är det.
Ursäkta gnölet. Men jag blev liksom så förvånad - feber?! I min ålder? Är inte det sånt som småungar har?
Några små bilder blir det i alla fall, fast från en annan dag.
En dag när jag visste vem och var jag var.
Nä usch.
Nu måste jag lägga mig raklång igen.
Hur katten ska den här veckan gå?!
Litet kräks ett par dagar, sen piggelin - trodde jag.
Jag tog en rejäl hundpromenad med alla fyra idag, i svampskogen, bland älgar, blöta och snår.
Har nog aldrig mått så risigt i hela mitt liv. Jo det förstås, men I SKOGEN har jag aldrig mått så risigt.
Jag kände mig precis som "askgrå" i ansiktet, som det brukar stå i böckerna, och det pärlade av mig litervis med kallsvett. Och så inträder det där otäcka illamående tillståndet när man ger katten i allt.
Jag bara gick där, halvt avsvimmad, med hundkoppel inslingrade bland mina smalben, två älgar en bit bort, tre av fyra hundar helt galna...
Men, positiv som jag är: jag lyckades få ihop en halv korg full med gulröd trumpetsvamp och trattkantarell. Men min högsta önskan - den att hitta en svart trumpetsvamp - den kommer nog aldrig att uppfyllas.
Hur som haver; hem tog vi oss omsider och hundarna vet när matte menar allvar så de tassade så fint vid min sida i sjuklingstempo.
Sen orkade jag inte ens sela av dem, det fick familjen göra.
Jag stöp i kull och frös och frös så jag trodde aldrig jag skulle tina upp!
Ja, på den bogen är det.
Ursäkta gnölet. Men jag blev liksom så förvånad - feber?! I min ålder? Är inte det sånt som småungar har?
Några små bilder blir det i alla fall, fast från en annan dag.
En dag när jag visste vem och var jag var.
Nä usch.
Nu måste jag lägga mig raklång igen.
Hur katten ska den här veckan gå?!