Att vara terrier
Igår kväll lyxade jag till det ordentligt - jag tog uteslutande tigerterriern med mig i bilen, till myran. Inget halsband, inget koppel. Bara hund, godis och boll.
Vilken lycka att vi har den där Myran. Ett tag till i alla fall - det smids hemska planer på köpcentrum och genomfartsleder och det är klart att det står väl inte på förrän det där lilla lagomiga strövområdet är väck. Men än så länge finns det där och är värt många hurra.
Många hurra är tigern värd också.
Han är en sån gladfigur!
Inte ett dugg snäll och stillsam och gå precis bredvid matte, är han. Full rulle från början, hit och dit och nosa och skutta och gräva och leva rövare.
Men han har koll på mig och visslar jag så kommer han, ropar jag ligg så lägger han sig.
Är det så spännande så han inte direkt avbryter när jag ropar hans namn eller visslar så tjoar jag "nix!" och då är det som att trycka på stopp-och-hämta-hem-knappen.
Jag gillar den attityden - inget mesigt hängande runt morsan, inget uppslukad-av-allt-ryck, bara friska vindar och en positiv livssyn. I 120 knyck!
Så småningom mötte vi två enorma amstaffar, i koppel. Tigg var ju INTE i koppel, men han la sig snällt ner på kommando och sen hystade jag upp honom. Som nån j*kla chihuahua-donna!
Men det var förstås INTE för att de stora farliga mördarhundarna inte skulle hoppa på Tiger, utan för att Tiger inte skulle hoppa på de stora mördarhundarna som då, med all rätt, skulle kunna bli nedrigt farliga för Tigern.
Sen täppte jag till truten på Tiger och pratade med hundarnas husse ett tag, samt beundrade djuren. De såg verkligen ut som "molosser" låter - maffiga!! Hela tiden hade de sina otroligt fasta blickar (de har så härliga blickar, såna hundar!) nitade vid Tigern samtidigt som de slickade sig om munnen.
Ja, jag VET att det inte betyder (i första hand) mmm, han ser god ut, utan mera är "lugna ner mig", men det kan ju se kul ut för det!
Sen satte jag ner Tigern och så traskade vi iväg och jagade en liten röd pipboll i stället, mycket bättre.
Mörkt blev det ganska raskt, då är man glad att Tigern har en så illande vit liten rumpa som är som en fyrbåk i skymningen.
En del nosövningar blev det förstås. Först med bollen på ett ställe - barnsligt lätt!
Sen en pyttepytteliten pinne som Tigern inte ens fick se först, grundligt undanstoppad i en stor ruta med högt, delvs liggande gräs.
Precis när Tigern skulle börja leta kom - KURT!
Kurt visade sig vara en korsning av dvärgschnauzer och griffon och han såg verkligen precis ut som en Kurt, också. Prexis på månaden lika gammal som Tiger och precis samma inställning till livet.
De drog några friska repor över ängen och ut i snåren och tyckte livet var glatt.
Men när Kurt hade vandrat vidare med sin husse var det dags för letande.
Svårt, var det!
Men tigern var duktig att samla ihop sig igen efter leken, det var trevligt att se, och han hade inga problem att koncentrera sig och lägga all kraft där den skulle vara=i näsan.
Och efter idogt genomsnokande kors och tvärs började lilla svansen gå på det där typiska utslags-mässiga sättet: svansen är som en detektor som slår i kortare och snabbare slag när andra änden på hunden närmar sig fyndet.
Och så blev det avlämnande, och puss och hurra och godis och allmän feststämning.
När jag blir stor vill jag också bli terrier.
Vilken lycka att vi har den där Myran. Ett tag till i alla fall - det smids hemska planer på köpcentrum och genomfartsleder och det är klart att det står väl inte på förrän det där lilla lagomiga strövområdet är väck. Men än så länge finns det där och är värt många hurra.
Många hurra är tigern värd också.
Han är en sån gladfigur!
Inte ett dugg snäll och stillsam och gå precis bredvid matte, är han. Full rulle från början, hit och dit och nosa och skutta och gräva och leva rövare.
Men han har koll på mig och visslar jag så kommer han, ropar jag ligg så lägger han sig.
Är det så spännande så han inte direkt avbryter när jag ropar hans namn eller visslar så tjoar jag "nix!" och då är det som att trycka på stopp-och-hämta-hem-knappen.
Jag gillar den attityden - inget mesigt hängande runt morsan, inget uppslukad-av-allt-ryck, bara friska vindar och en positiv livssyn. I 120 knyck!
Så småningom mötte vi två enorma amstaffar, i koppel. Tigg var ju INTE i koppel, men han la sig snällt ner på kommando och sen hystade jag upp honom. Som nån j*kla chihuahua-donna!
Men det var förstås INTE för att de stora farliga mördarhundarna inte skulle hoppa på Tiger, utan för att Tiger inte skulle hoppa på de stora mördarhundarna som då, med all rätt, skulle kunna bli nedrigt farliga för Tigern.
Sen täppte jag till truten på Tiger och pratade med hundarnas husse ett tag, samt beundrade djuren. De såg verkligen ut som "molosser" låter - maffiga!! Hela tiden hade de sina otroligt fasta blickar (de har så härliga blickar, såna hundar!) nitade vid Tigern samtidigt som de slickade sig om munnen.
Ja, jag VET att det inte betyder (i första hand) mmm, han ser god ut, utan mera är "lugna ner mig", men det kan ju se kul ut för det!
Sen satte jag ner Tigern och så traskade vi iväg och jagade en liten röd pipboll i stället, mycket bättre.
Mörkt blev det ganska raskt, då är man glad att Tigern har en så illande vit liten rumpa som är som en fyrbåk i skymningen.
En del nosövningar blev det förstås. Först med bollen på ett ställe - barnsligt lätt!
Sen en pyttepytteliten pinne som Tigern inte ens fick se först, grundligt undanstoppad i en stor ruta med högt, delvs liggande gräs.
Precis när Tigern skulle börja leta kom - KURT!
Kurt visade sig vara en korsning av dvärgschnauzer och griffon och han såg verkligen precis ut som en Kurt, också. Prexis på månaden lika gammal som Tiger och precis samma inställning till livet.
De drog några friska repor över ängen och ut i snåren och tyckte livet var glatt.
Men när Kurt hade vandrat vidare med sin husse var det dags för letande.
Svårt, var det!
Men tigern var duktig att samla ihop sig igen efter leken, det var trevligt att se, och han hade inga problem att koncentrera sig och lägga all kraft där den skulle vara=i näsan.
Och efter idogt genomsnokande kors och tvärs började lilla svansen gå på det där typiska utslags-mässiga sättet: svansen är som en detektor som slår i kortare och snabbare slag när andra änden på hunden närmar sig fyndet.
Och så blev det avlämnande, och puss och hurra och godis och allmän feststämning.
När jag blir stor vill jag också bli terrier.