Pelleskop-livet

Egentligen har jag franskaseminarium - det är dags för Betty att lära sig att inte all verksamhet avstannar i enlighet med hennes preferenser.
-Bläh, säger Betty.
Jag har stort nöje i att iaktta farsan Yings uppfostran av Odjursbarn.

Han har ett litet sånt därnt äckligt oxhudsben som han ligger och suger på.
Det är nu ingenting som Ying brukar syssla med - han har alldeles för mycket viktiga saker att tänka på.
Men nu har han som sagt ett som han ligger och slafsar på, och Betty får inte hålla på och larva sig med honom då.
Med ojämna mellanrum kommer han på att han har nåt att bestyra nån annanstans, då kastar han en manande blick på Betty och lämnar benet. Blicken betyder: -Det är fortfarande mitt ben, som du ska låta bli!
Så fort han har vänt ryggen till är Hemska Systern förstås där och naggar i benet, men Ying är kvick som en ärta och smidig som en yogainstruktör. Dessutom försedd med ögon i nacken, så Betty får en skarp reprimand.
Sen lämnar Ying sitt ben igen, och den här gången hinner han längre bort innan Betty gör ett försök.
Ett försök utan framgång förstås.
Så där hålls det på ett tag, tills Ying liksom säger: -Ok, ta benet då.

Jag tror det kallas Doggie Zen, och det har skrivits om det i tidningen Canis, bland annat.
Ying har tydligen läst och förstått.