Pelleskop-livet

Jag gillar ord, jag.
Ord som finns och ord som jag hittar på. Eller som jag, eller nån annan vränger till.
Ett nytt och bra ord är korvpluggar, en vidareutveckling av korpgluggar. Som i sig är ett käckt ord, när man begrundar det.
Det finns så många bra ord!

Men ett som jag har hyst förkärlek för läääänge är: LINJETAG.
Det låter liksom så reko.

Så då måste jag ju träna det.
Det är alltså nåt som hör hemma i träning av apporterande jakthundar, eller vad det heter, om jag har förstått saken rätt.
Och på samma villkor torde det betyda: spring rätt ut (=följ linjen) så hittar du NÅT. Att hämta.
Litet som rutan, fast hämta!

Efter ett hastigt överslag av mitt hundförråd kom jag förstås till den insikten att jag har en-komma-noll hund som KANSKE kan tänka sig att ägna sig åt sånt.
En liten vit hund.

Så det gör vi nu. Jag har fått tag på en lagom stor (för Tigern) dummy som är bredare i bottnen och därmed står bra = har hyfsad synlighet.
Denna utställes inte så långt bort och hunden skickas. Hämtar och belönas rikligen.
Så långt inga problem.

Svårigheten är förstås matte! Förstås.
Matte tycker att nä, nu kan han 15 meter, nu kör vi 50. Och nu kör vi 350, bakom en kulle.
Så där på en eftermiddag, typ.
Och då blir det ju: nosa, leta, springa tillbaka till matte - ja ni förstår.

Matte ska inte ha så bråttom!!!

Linjetag, om det ska bli bra, måste nötas in gångpågångpågångpågång. Öka avstånden försiktigt, sakta, sakta. Minska avståndet ibland. Öka igen. Länge länge många hundra hundra gånger.
Och säkert alldeles i synnerhet så om man gör det med en hund av egentligen inte-apporteringstyp.

Och det är det riktigt SVÅRA med denna typ av träning.
Att skynda långsamt.