Hundträning - igen
Mina funderingar kring hur och framför allt VAR man ska träna hund fortsätter.
Och som vanligt leder ett resonemang till ett annat, och till slut hamnar man i nåt helt annat spörsmål. Men än har jag inte avvikit SÅ mycket från grundfrågan, för det jag funderar på idag är:
Vad ÄR hundträning?
Jag tror att många lägger in en tanke om tävlande i detta "att träna" - en positiv eller negativ tanke.
Och att träning innebär detaljpetande, nötande, lös och 100% lydig hund.
Just det där med lös-och-lydig gör att många stupar redan på startlinjen. Inträdesprov för agility, t.ex.
Jag FÖRSTÅR att man inte kan ha hundar som löper amok hej vilt och gör som de tycker - men ändå.
Det finns andra sätt.
När jag så smått började "träna agility" gick jag en kurs hos en förening som heter Mälardalens Agility. Vad jag förstår är den slumrande i dagsläget, men man kan hålla tummarna för att den återuppstår.
På den kursen var det utmärkt väl tillåtet att använda koppel på hunden om så behövdes - och det behövdes.
Jag hade min fina svarta Nero då - en snäll hund, men folkkär. ALLA måste bli pussade!! Ibland hade vi en hund i taget på banan, dvs. i ridhuset, då fick han vara lös och då var det ungefär så här:
hoppa ett hinder, springa till publikum och pussas, hoppa ett annat hinder, pussa matte, springa upp på balansen, snurra ett varv där uppe, få syn på nån som måste bli pussad, hoppa ner, bli inkallad av matte och FAKTISKT en enda gång komma tillbaka, tvärvända - glömde ju att pussa nån...
Tja, så där höll det på.
Nu kom jag ju inte så långt med Nero, för han blev bara en unghund innan han fick lämna oss.
Men det var samma sak med Jazz - koppel/lina i början.
Och si! då hände sig det märkliga att Jazz tyckte det var så kul med agility, och agility gjorde man ihop med matte så då kunde han vara lös!!
Så i stället för Löd och Lydig Hund = får hålla på med agility blev formeln:
Får hålla på med agility = blir lös och lydig hund.
Hos Mälardalens Agility fanns dessutom ingen tävlingsmani - visst pratade man om att sen kanske tävla, och vi for allihop iväg på en träningstävling, men det var betydligt mera KUL än VIKTIGT. Heder åt den klubben!
Så kan man alltså också träna.
När jag började träna lydnad med Tiger var det bara för att han var ett sånt nedra frö! Han var ett år gammal innan vi ens började med annat än utställningsträning, men det visade sig att han tyckte att det var vansinnigt roligt.
Så vi knetade på efter bästa (inte så bra) förstånd och sen kom jag på att vi kunde tävla, faktiskt.
Med ett förstapris och pallplats i första försöket, vilket torde bevisa att även en blind höna kan hitta ett frö eller nåt.
Träning vi pysslar med nu: linjetag. Tigger har inte en aning om vad det är och jag i sanning ännu mindre, men tränar gör vi lika fullt. Det får väl ge sig. Och TRÄNING kallar jag det ändå.
Träning enligt mig är allting som är utvecklande. Det är utvecklande för en hund att plocka upp avklippta diskborststrån från golvet (låt dem försöka bara! SÅ svårt!), att räcka vacker tass, att pussa matte på näsan (helst utan tänder inblandade), att skälla eller inte skälla på brevbäraren, att springa med små meddelanden, att inte knycka bullar, eller knycka bullar på ett oerhört finurligt sätt. Samt att gå fot oklanderligt, att springa rätt ut till rutan utan omvägar, att bära metallapport.
Och vet du - ingen träning är bättre eller sämre än nån annan, så länge man (=förare OCH hund!) har kul. Huvudsaken är att det blir av, för annars gills det inte.
Så, nog läst - sätt igång och träna nu. Jag menar NU!
Och som vanligt leder ett resonemang till ett annat, och till slut hamnar man i nåt helt annat spörsmål. Men än har jag inte avvikit SÅ mycket från grundfrågan, för det jag funderar på idag är:
Vad ÄR hundträning?
Jag tror att många lägger in en tanke om tävlande i detta "att träna" - en positiv eller negativ tanke.
Och att träning innebär detaljpetande, nötande, lös och 100% lydig hund.
Just det där med lös-och-lydig gör att många stupar redan på startlinjen. Inträdesprov för agility, t.ex.
Jag FÖRSTÅR att man inte kan ha hundar som löper amok hej vilt och gör som de tycker - men ändå.
Det finns andra sätt.
När jag så smått började "träna agility" gick jag en kurs hos en förening som heter Mälardalens Agility. Vad jag förstår är den slumrande i dagsläget, men man kan hålla tummarna för att den återuppstår.
På den kursen var det utmärkt väl tillåtet att använda koppel på hunden om så behövdes - och det behövdes.
Jag hade min fina svarta Nero då - en snäll hund, men folkkär. ALLA måste bli pussade!! Ibland hade vi en hund i taget på banan, dvs. i ridhuset, då fick han vara lös och då var det ungefär så här:
hoppa ett hinder, springa till publikum och pussas, hoppa ett annat hinder, pussa matte, springa upp på balansen, snurra ett varv där uppe, få syn på nån som måste bli pussad, hoppa ner, bli inkallad av matte och FAKTISKT en enda gång komma tillbaka, tvärvända - glömde ju att pussa nån...
Tja, så där höll det på.
Nu kom jag ju inte så långt med Nero, för han blev bara en unghund innan han fick lämna oss.
Men det var samma sak med Jazz - koppel/lina i början.
Och si! då hände sig det märkliga att Jazz tyckte det var så kul med agility, och agility gjorde man ihop med matte så då kunde han vara lös!!
Så i stället för Löd och Lydig Hund = får hålla på med agility blev formeln:
Får hålla på med agility = blir lös och lydig hund.
Hos Mälardalens Agility fanns dessutom ingen tävlingsmani - visst pratade man om att sen kanske tävla, och vi for allihop iväg på en träningstävling, men det var betydligt mera KUL än VIKTIGT. Heder åt den klubben!
Så kan man alltså också träna.
När jag började träna lydnad med Tiger var det bara för att han var ett sånt nedra frö! Han var ett år gammal innan vi ens började med annat än utställningsträning, men det visade sig att han tyckte att det var vansinnigt roligt.
Så vi knetade på efter bästa (inte så bra) förstånd och sen kom jag på att vi kunde tävla, faktiskt.
Med ett förstapris och pallplats i första försöket, vilket torde bevisa att även en blind höna kan hitta ett frö eller nåt.
Träning vi pysslar med nu: linjetag. Tigger har inte en aning om vad det är och jag i sanning ännu mindre, men tränar gör vi lika fullt. Det får väl ge sig. Och TRÄNING kallar jag det ändå.
Träning enligt mig är allting som är utvecklande. Det är utvecklande för en hund att plocka upp avklippta diskborststrån från golvet (låt dem försöka bara! SÅ svårt!), att räcka vacker tass, att pussa matte på näsan (helst utan tänder inblandade), att skälla eller inte skälla på brevbäraren, att springa med små meddelanden, att inte knycka bullar, eller knycka bullar på ett oerhört finurligt sätt. Samt att gå fot oklanderligt, att springa rätt ut till rutan utan omvägar, att bära metallapport.
Och vet du - ingen träning är bättre eller sämre än nån annan, så länge man (=förare OCH hund!) har kul. Huvudsaken är att det blir av, för annars gills det inte.
Så, nog läst - sätt igång och träna nu. Jag menar NU!