Och det är alldeles alldeles sant!
Lillpojken i familjen mitt-över-gatan har tagit studenten och här har firats så det liknar rena upploppet. Sällan eller snarare aldrig har vår lilla gatstump prytts av sådana mängder Porsche-suvvar, BMW-cabrioleter, jaguarer och annat fordonstekniskt namnam. Samt färgglada polyesterklänningar och svarta kostymer och en bunt vita mössor.
Jag måste medge att igår afse var jag litet frågande: skulle det egentligen bjudas någon nattsömn för min del? Inte för att det spelade någon större roll, men ibland är det lika bra att stanna uppe, hellre än att ligga och vrida sig i en säng, uppenbarligen placerad mitt på ett dansgolv.
Men poff! bara, blev det alldeles tyst och klockan var ändå inte mycket över midnatt. Man får anta att festandet för vissa drog vidare till andra nejder och för vissa övergick till lugnare former (=fotboll på TV för vissa, tantsnack för vissa). Intressant var det i alla fall, för det skedde så abrupt.
I alla fall så ska tydligen denne unge man med all rätt bli firad i dagarna fyra-fem, så där, för en stor del av partyfolket är fortfarande kvar: åldringar, mellanfolk och barnungar i veritabla skaror. Gissa om Jazz är på krigsstigen!
Men till saken nu: idag hände det sig i samband med allt detta en så underbar sak så vi kan knappt smälta den. Ja, Tigger riktigt anstränger sig för att inte smälta den alls, utan putsa på den och ställa den glänsande där alla kan se den.
Det hände sig nämligen att en hel bunt av de festande ur den yngsta kategorien kom och ville ev. hälsa litet på vissa, mindre ondskefulla djur. Raskt hystade jag således upp Tigern så de anstormande skarorna kunde klappa på honom, för han är faktiskt 100% ofarlig för alla (men däremot inte för glassarna som barnen hade i sina små lortiga nävar).
Nu mina vänner närmar vi oss den springande punkten - spänningen stiger.
Två unga män i yngre tonåren såg mycket sakkunniga ut och hälsade manligt och tufft på Tigern - liitet hundrädda var de allt, men inte så pass att de tänkte låta det skina igenom, i alla fall inte inför en myckenhet små kusiner och en stor, VERKLIGT tuff killkusin som utgjorde Ledare.
Efter alltså en stunds sakkunnigt betraktande sade den ene ynglingen - och Tigger besvärjer mig att jag ska understryka att det här faktiskt är alldeles alldeles sant och det ÄR det, det ÄR sant!!
Yngligen sa, alltså alldeles alldeles på sanning: -Det där är en rottweiler, va?
Och det var INTE ironi, och han menade just bara Tigger och han TRODDE att det var en rottweiler!!!
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler med typisk rottweiler-apportbock.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Jag måste medge att igår afse var jag litet frågande: skulle det egentligen bjudas någon nattsömn för min del? Inte för att det spelade någon större roll, men ibland är det lika bra att stanna uppe, hellre än att ligga och vrida sig i en säng, uppenbarligen placerad mitt på ett dansgolv.
Men poff! bara, blev det alldeles tyst och klockan var ändå inte mycket över midnatt. Man får anta att festandet för vissa drog vidare till andra nejder och för vissa övergick till lugnare former (=fotboll på TV för vissa, tantsnack för vissa). Intressant var det i alla fall, för det skedde så abrupt.
I alla fall så ska tydligen denne unge man med all rätt bli firad i dagarna fyra-fem, så där, för en stor del av partyfolket är fortfarande kvar: åldringar, mellanfolk och barnungar i veritabla skaror. Gissa om Jazz är på krigsstigen!
Men till saken nu: idag hände det sig i samband med allt detta en så underbar sak så vi kan knappt smälta den. Ja, Tigger riktigt anstränger sig för att inte smälta den alls, utan putsa på den och ställa den glänsande där alla kan se den.
Det hände sig nämligen att en hel bunt av de festande ur den yngsta kategorien kom och ville ev. hälsa litet på vissa, mindre ondskefulla djur. Raskt hystade jag således upp Tigern så de anstormande skarorna kunde klappa på honom, för han är faktiskt 100% ofarlig för alla (men däremot inte för glassarna som barnen hade i sina små lortiga nävar).
Nu mina vänner närmar vi oss den springande punkten - spänningen stiger.
Två unga män i yngre tonåren såg mycket sakkunniga ut och hälsade manligt och tufft på Tigern - liitet hundrädda var de allt, men inte så pass att de tänkte låta det skina igenom, i alla fall inte inför en myckenhet små kusiner och en stor, VERKLIGT tuff killkusin som utgjorde Ledare.
Efter alltså en stunds sakkunnigt betraktande sade den ene ynglingen - och Tigger besvärjer mig att jag ska understryka att det här faktiskt är alldeles alldeles sant och det ÄR det, det ÄR sant!!
Yngligen sa, alltså alldeles alldeles på sanning: -Det där är en rottweiler, va?
Och det var INTE ironi, och han menade just bara Tigger och han TRODDE att det var en rottweiler!!!
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler med typisk rottweiler-apportbock.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.
Rottweiler.