Små små pojkar.
Olsson och Tiger - de är liksom riktiga Småpojkar, de!
De gör saker tillsammans, eller i alla fall intill varandra, och verkar ha någon form av utbyte. De springer omkring och kollar på saker, letar godis sida vid sida utan minsta morr och gorr, klättrar upp på stenar och klättrar upp på mig.
Rara!
Leta godis i ett grustag. Spännande!
Hundrumpor.
Rymmer tillsammans! Hejdå!
Att titta på hundar som gör "ingenting" blir mig ett kärare och kärare nöje. De gör så himla mycket när de gör ingenting! Och ju mer man betraktar dem, desto mer ser man av små små prat: en liten liten ryckning i ett öra, en snabb blick åt sidan, en mungipa som dras uppåt... Ibland verkar kommunikationen nästan telepatisk. Jag tror det är himla bra för hundar att inte vara ensam hund i en familj. Inte för att man ska lämna dem ensamma en massa och tro att de ska ha sällskap av varandra, utan för att de alltid har någon att prata med på sitt eget sätt. Man vet ju själv om man är utomlands på nåt skumt ställe alldeles själv - så himla skönt det är att få byta några ord på svenska, om det så är med nån som man inte har ett dugg - utom språket - gemensamt med. En lättnad, liksom.
Och så är det ju lättare att övermanna matten och knycka godis om man är flera!
De gör saker tillsammans, eller i alla fall intill varandra, och verkar ha någon form av utbyte. De springer omkring och kollar på saker, letar godis sida vid sida utan minsta morr och gorr, klättrar upp på stenar och klättrar upp på mig.
Rara!
Leta godis i ett grustag. Spännande!
Hundrumpor.
Rymmer tillsammans! Hejdå!
Att titta på hundar som gör "ingenting" blir mig ett kärare och kärare nöje. De gör så himla mycket när de gör ingenting! Och ju mer man betraktar dem, desto mer ser man av små små prat: en liten liten ryckning i ett öra, en snabb blick åt sidan, en mungipa som dras uppåt... Ibland verkar kommunikationen nästan telepatisk. Jag tror det är himla bra för hundar att inte vara ensam hund i en familj. Inte för att man ska lämna dem ensamma en massa och tro att de ska ha sällskap av varandra, utan för att de alltid har någon att prata med på sitt eget sätt. Man vet ju själv om man är utomlands på nåt skumt ställe alldeles själv - så himla skönt det är att få byta några ord på svenska, om det så är med nån som man inte har ett dugg - utom språket - gemensamt med. En lättnad, liksom.
Och så är det ju lättare att övermanna matten och knycka godis om man är flera!